Speltips: Att ta stryk framför mål

Sverige har fostrat många stora ikoner på skridskor. Ända sedan jag var liten har man snackat upp hajpen i pojkgänget inför varje stort mästerskap. Allt har handlar om vilka av de största namnen som skulle dyka upp från over there. På åttio- och början av nittiotalet var det enormt om spelare som [b]Thomas Steen, Calle Johansson [/b]eller [b]Bengt-Åke Gustafsson [/b]dök upp och förstärkte laget. Störst av dem alla var givetvis [b]Håkan Loob[/b]. Sen kom nästa generation, och vi fick om möjligtrännu större fixstjärnor. Spelare som inte bara vara riktigt bra i den transatlantiska ligan, utan som år efter år tillhörde klustret av seriens verkligen fixstjärnor. [b]Peter Forsberg, Mats Sundin[/b] och [b]Nicklas Lidström[/b]. Möjligen [b]Daniel Alfredsson[/b]. Det var de namnen som skulle bära vårt stolta landslag till seger. Det var de som aldrig vek ned sig. Visst, det är spelare som är i det översta av toppskikt i hockeyn genom tiderna. Samtidigt ska vi inte glömma att Sundin ibland kunde se ut som att han hellre stod på en golfbana någonstans. Att Forsbergs humör kunde ställa till det för honom. Att de ibland kom bort något i matcherna. För mig var faktiskt fokus på något annat. En spelartyp som kanske inte tillhörde världstoppen, men som ALDRIG gav upp. Som hade blicken av galenskap i sextio effektiva minuter. Som skulle kunna döda med blicken om någon yttrade den förbjudna frasen "Det är ju bara ett spel". En spelare som aldrig vek ned sig. Man behövde inte ens gå över Atlanten för att hitta dem. [b]Magnus Wernblom[/b] är kanske den bäste svensk som aldrig nådde NHL. Som kompenserade varje annan egenskap med att aldrig vara rädd för någon. Med att aldrig sluta åka skridskor. Som aldrig gav upp. [b]Pebben Axelsson[/b] i Boston Bruins och senare Frölunda var en annan. Ett av de största fighterhjärtan svensk hockey smidde. Tre kronors kanske högsta lägstanivå någonsin. NOLL dåliga matcher i landslaget. En egenskap som de här spelarna ofta personifierade var att ta stryk framför mål. Att gå in vid motståndarkassen och stångas och ta så inihelvete mycket stryk, för att störa målvakt och försvar och om inte peta in pucken själv så i alla fall underlätta för kamraterna att göra det. Ingen, jag säger INGEN, i svensk hockeyhistoria, gjorde detta lika bra som [b]Tomas Holmström[/b]. Han stod där och tröck ut arlset i ansiktet på [b]Brodeur, Tim Thomas, Nabokov[/b] eller vem det månde vara som vaktade målet. Fick äta en ändlös ström av spearingar och crosschecks. I stort sett jämt utan att ge igen. Hans payback var att vara en helvetes pain in the ass. Ingen tog stryk som Thomas Holmström. Nu har ännu en i en stora svenska hockeygenerationen lagt skridskorna på hyllan. Med spelare som[b] Berglund, Backlund, Landeskog, Murray, Karlsson, Zäta[/b] och [b]Lundquist [/b]är jag inte ett dugg orolig för svensk hockeys framtid. Samtidigt är jag ytterst tveksam till att vi någonsin igen kommer att få se en svensk spelare ta så mycket stryk för sitt lag som Homer.