Speltips: För Boston

Jag kan så här i efterhand erkänna både för mig själv och alla andra att jag var bländad av alla namnen: Fedorov, Yzerman, Hasek, Larionov, Fetisov, Chelios, Hull, Shanahan, Robitaille, Howe. Listan är oändlig, och utan konkurrens den mest imponerande i NHL. Inget lag i serien kan visa upp en liknande linje av stora spelare. För att inte tala om alla svenskar; Salming, Holmström, Zetterberg, Kronwall och den ojämförligt störste av dem alla, Nicklas Lidström. Så visst, hur mycket jag än kommer att erkänna nummer 5 Lidström som den störste av dem alla genom tiderna, i svensk tröja, som försvarare, som Europe, så säger jag det igen: jag var bländad och missledd. Jag trodde jag var en Red Winger, att mitt hjärta fanns hos laget från Motor City. Ju mer jag har sett de rödvita färgerna hos Detroit och därefter de gula och svarta färgerna hos ett annat lag- som av en händelse samma som mitt hjärtas hemmalag, VIK - desto mer har jag insett att något är fel. Det är någon indian som inte hittat hem till tipin igen. Det var som att titta på ett nyfött barn och säga: "Vafan, det här var ju ingen Glenn som vi tänkt. Det här är ju en Lennart!" Jag har vridit och vänt på det här, och rannsakat mig själv. Begrundat under sömnlösa nätter, och för några år sedan - först kring 35 års ålder kunde jag erkänna vad som nog varit ett faktum: Jag älskar deras lineups, jag älskar deras svenskkopplingar, jag imponeras och känner med deras spel - men jag håller inte med själ och hjärta på Detroit Red Wings. Min hockeysjäl flyttade österut för många år sedan. Visst, de stora spelarna i laget som faktiskt byggt bo i mitt hjärta är klart färre, men lik förbannat har även de fostrat, livnärt och format några av spelets största profiler. Bobby Orr, Cam Neely, Ray Bourque, Phil Esposito, Joe Thornton. Dessutom utvecklades ett av Sveriges största hockeyhjärtan någonsin här: Per-Johan Axelsson. Lika mycket som jag erkänner Nicklas Lidström som svensk hockeys störste, lika mycket kommer jag hålla Peppen som Tre Kronors största fighterhjärta i modern tid. När Ray Bourque började se slutet av en enorm karriär och alla insåg att det inte skulle bli någon Stanley Cup med laget i hans hjärta såg man till att han fick komma till Colorado Avalanche för en säsong, och när en gråtande Ray Bourque lyfte bucklan i slutet av sin sista säsong hade han inte bara Colorados supportrar i ryggen. Hela Boston unnade sin store son den segern. Det är sånt som bygger vinnare. Kanske inte i statistiken, men i hjärtat. Det skulle ta elva år till efter Bourques pensionering innan Bruins själva för första gången på fyrtio år fick ta hem pokalen till Massachusetts. Jag hade bara några år tidigare på allvar erkänt för mig själv att detta var Laget. Det kanske finns något som karma ändå? Boston Bruins: Jag har varit missledd och bländad, men nu sviker jag er aldrig mer. [youtube]