Din guide till NHL 2024/2025: Central Division

Missa inte den första delen, Pacific Division! Likt tidigare säsonger kommer jag att fortsätta ge varje lagdel betyg från 1-5. Totalbetyget bestämmer hur lagen rankas. För att inte texten ska mala på för långt har jag sammanställt resultatet istället för att gå in på varje enskild spelare som utgör grunden för betyget. Fortsättningsvis använder jag mig av samma modellen som tidigare säsonger. Jag påminner om att modeller i all ära är ett hjälpsamt verktyg, men bara ett verktyg i en stor verktygslåda.

Inför NHL 2024/25

I vanlig ordning har det rört sig mycket i många lag, något jag alltid älskat ur bettingsynpunkt. Det skapar möjligheter för oss spelare att hitta edge innan marknaden anpassat sig till förändringarna.

Förra året såg vi en häftig final där Edmonton Oilers vände 3-0 underläge mot Florida till 3-3 innan Panthers tillslut avgjorde i den sjunde och avgörande matchen. Inför i år är det Edmonton Oilers som kliver in som Stanley Cup-favoriter. Klarar de av att bära favoritskapet? Häng med när jag dyker in i samtliga lag i NHL och skickar med mina vinnare, förlorare och stora överraskningar!

8. Chicago Blackhawks

Efter en tuff säsong förra året har Chicago Blackhawks bara en väg att gå – framåt. General Manager Kyle Davidson har tydligt signalerat att det är dags att ta steg i rätt riktning. Med en stor mängd lönetaksutrymme och spelarrörelseutrymme hade Davidson möjligheten att kraftigt förändra laget inför säsongen, och han tog tillfället i akt.

Chicago har gjort flera betydande värvningar. Man har hämtat in forwards som Ilya Mikheyev, Tyler Bertuzzi, Teuvo Teravainen, samt erfarna backar i Alec Martinez och TJ Brodie. Dessutom förstärktes målvaktssidan med Laurent Brossoit. Totalt har åtta nya spelare anslutit till laget, vilket innebär att Blackhawks närmar sig att blir ett mer konkurrenskraftigt lag. De största förbättringarna syns i topp-sex där Bertuzzi och Teravainen väntas spela viktiga roller tillsammans med stjärnskottet Connor Bedard i förstakedjan.

På backsidan har Martinez och Brodie gett laget välbehövlig stabilitet, något som kommer ge unga spelare som Kevin Korchinski tid att utvecklas. Fortsatt har Blackhawks även kvar sitt första backpar, Alex Vlasic och Seth Jones. Backisdan börjar faktiskt ta sig någorlunda och ser betydligt bättre ut jämfört med tidigare. Samtidigt har botten-sex förstärkts med spelare som Craig Smith och Patrick Maroon, vilket ger mer djup och alternativ i laguppställningen. Tillbaka i spelet förväntas även Taylor Hall vara som missade stora delar av förra säsongen på grund av skada. Som jag påtalat vid tidigare tillfällen gör han sig som bäst när han inte förväntas bära laget. Det syntes tydligt när han i Boston fick en mer tillbakadragen roll och produktionen framåt direkt blev bättre igen. Någon ny Hart Memorial Trophy lär det dock inte bli.

Jag tror inte på några mirakel och slutspel känns fortfarande väldigt avlägset med den här truppen. Däremot förväntar jag mig betydligt bättre produktion av Chicago med Connor Bedard i spets. Han kommer få mycket mer understöd den här säsongen och det kan mycket väl bli uppåt 80-90 poäng för honom när han inte längre blir lika utlämnad åt motståndarlaget.

7. St. Louis Blues

St. Louis Blues överraskade faktiskt positivt på mig förra säsongen när de skrapade ihop 92 poäng. Det räckte dock inte till något slutspel. Det var tredje året i rad som Blues missade slutspelet och Stanley Cup-segern 2019 börjar känns väldigt avlägsen. De hoppas nu kunna vända trenden under nya tränaren Drew Bannister. Bannister tog över efter Craig Berube förra säsongen och ledde laget till 31 segrar på 55 matcher, vilket ger en viss optimism inför kommande säsong. Under sommaren har Blues säkra två nyförvärv från Edmonton Oilers: Philip Broberg och Dylan Holloway, via offer sheets. Dessutom har Mathieu Joseph och Radek Faksa anslutit. Bland spelartappen märks Kevin Hayes, Calle Rosén och Jakub Vrána, men dessa förluster får vi ändå anse täcks upp av spelarna som kommit in.

Offensivt finns det höjdpunkter. Inte minst förstakedjan med Jake Neighbours, Robert Thomas och Jorkan Kyrou har mycket kreativitet i sig. Neighbours fick något av en genombrottssäsong med sina 27 mål förra säsongen. Samtidigt fortsatte Thomas och Kyrou bära offensiven och mellan sig gjorde duon 57 mål. Blues har även en fin center i Pavel Buchnevich som fortsatte producera och landade på 27 mål och 36 assist. Det finns med andra ord några offensivt skickliga spelare i Blues. Problemet är snarare att det varit väldigt tunt bakom dem de senaste åren och det ser inte ut att vara mycket bättre den här säsongen.

Framförallt är det en väldigt blek backuppsättning som inte skrämmer många. Visst finns det höjd i Torey Krug. Men när han tyvärr ser ut att saknas hela säsongen är en redan blek backsida plötsligt väldigt tunn. Parayko är i stort sett den enda backen som jag tycker klarar av jobbet ordentligt i det defensiva. Broberg kan säkert växa in i rollen som en topp 4 back och bidra med just defensivt spel. Men än är han inte där och när övriga backkollegor passerat 30-strecket är det sannolikt inte så att backarna i St. Louis Blues har framtiden för sig heller. Turligt för Blues har de fortsatt kvar Binnington i målet. Den något volatila målvakten är i sina bästa stunder en toppmålvakt i ligan. Även andrekeepern Joel Hofer tog ett tydligt kliv framåt den förra säsongen. Det kompenserar för Blues tillkortakommanden men när backarna och botten sex bara ser för tunna ut tror jag inte att de räcker speciellt långt den här säsongen heller.

6. Utah HC

Oj, är det ett nytt lag i NHL? Ja och nej, det är Arizona Cayotes som bytt namn. Laget blev tvugna att flytta för att situationen med arenan i Arizona inte längre var hållbar. Valet föll således på Salt Lake City i Utah. Nytt namn, samma lag. Nästan i alla fall. Likt många andra lag i ligan har det rört en del på sig även här.

Mest nämnvärt är att Mikhail Sergachev, John Marino och Ian Cole har anslutit till laget. Försvunnit har J.J. Moser, Travis Dermott och Josh Brown gjort. Sammantaget är Utah faktiskt ett av de lagen som adderat mest värde till sin trupp och det finns anledning att vara positiv. Sergachev skojar man inte bort, han är en högkvalitativ försteback som boostar Utah:s backsida ordentligt. Även Ian Cole och John Marino är två solida rekryteringar som stärker upp Salt Lake City-lagets defensiv markant. För första gången på flera år ser Utah ut att på riktigt ha en defensiv av NHL-värdiga mått.

Forwardgruppen känner vi igen från förra säsongen. Den mest lysande stjärnan är fortsatt Clayton Keller. Förra säsongen blev det 33 mål för den 25-årige forwarden. Bakom honom hittar vi en talangfull och ung trupp. Logan Cooley (19 år), Dylan Guenther (20 år), Matias Maccelli (23 år), Josh Doan (21 år) och Barrett Hayton (23 år) är lagets framtid. Det råder ingen tvekan om att det finns gott om talang, frågan nu är bara om Utah är rustade för slutspel. Inte en helt lätt fråga att besvara. Truppen har en bra blandning av talang och rutin. Vid första överblick är det nog många som skriver av Utah:s chanser att nå slutspel. Laget är knappast packat med de mest stjärnspäckade namnen. Men spelare som Nick Schmaltz, Nick Bjudstad, Kevin Stenlund och Alex Kerfoot ger faktiskt Utah bra djup i forwardsgruppen på ett sätt som jag inte tycker till exempel St. Louis Blues kan matcha. Framtiden ligger definitivt Utah i fatet då de med tålamod har byggt det här laget smart. Jag tvivlar inte på att de är och nosar på slutspel inom en snart framtid. Kanske redan den här säsongen. Framförallt då de är det lag i Central Division som jag tycker tydligast tagit ett kliv framåt medan de närliggande konkurrenterna tappar mark.

I mål står laget stadigt med Connor Ingram som steppat upp och tagit över förstaspaden från Karel Vejmelka. Det vittnar trots Vejmelkas något svaga säsong om en skaplig duo i mål. När laget inför den här säsongen så tydligt stärkt upp defensiven finns det god chans att vi ser ett mycket stabilare Utah som inte behöver vara lika beroende av bra målvaktsspel som tidigare. Anledningen till att jag inte riktigt förmår mig ge dem en mer framskjuten placering är främst på grund av deras unga trupp. Det är här och nu svårt att veta exakt hur mycket mer vi kan förvänta oss av den unga kärnan av spelare. Att de tar ytterligare ett kliv framåt från förra årets produktion är högst sannolikt. Om det räcker för att ta sig förbi lag som Minnesota och Winnipeg är desto mer osäkert.

5. Winnipeg Jets

Vilken säsong Winnipeg Jets bjöd oss på! 110 inspelade poäng räckte till andra plats i Western Conference. Nu är frågan om de kan återupprepa bedriften? Med allra högsta sannolikhet kommer de inte att komma i närheten av det den här säsongen. Förklaringen är enkel. De har tappat otroligt mycket kvalitativa spelare. Jag sträcker mig så pass långt att Winnipeg är det lag som tappat allra mest värde. Efter förra årets trade-deadline hade Jets en av ligans mest djupgående forwardsuppsättningar. Men med Tyler Toffoli och Sean Monahan nu borta, står Winnipeg återigen med betydande luckor i sin laguppställning. Försvarssidan har också försvagats, där tappet av Brenden Dillon och Nate Schmidt till förmån för Logan Stanley och Colin Miller märks tydligt. I målet innebär Kaapo Kahkonens intåg en stor försämring jämfört med Laurent Brossoit. Känslan är att Winnipeg är tillbaka på ruta ett.

Winnipeg Jets kan fortfarande stoltsera med en stark topp-sex. Kyle Connor, Mark Scheifele, Gabriel Vilardi, Nikolaj Ehlers och Cole Perfetti kommer säkerligen att göra det jobbigt för motståndarna och vara riktigt fina offensivt. Det vi dock måste ha med oss är att tappet av Sean Monahan och Tyler Toffoli försvagar Winnipeg ordentligt. Inte för att de nödvändigtvis är superstjärnor men för att de är högkvalitativa NHL-forwards som gav Jets en fantastisk bredd förra säsongen som de inte kommer ha i år. Något vi inte heller ska glömma bort är att Jets hade en strukturerad defensiv som faktiskt fungerade bra förra säsongen. Något som kommer bli mycket tuffare att upprätthålla utan Brenden Dillon och Nate Schmidt. Speciellt Schmidt är en back som många nog inte inser hur otroligt viktig han var för Jets defensiv.

I mål har Winnipeg Jets fortsatt kanske världens bästa målvakt i Connor Hellebuyck. Han var helt enorm förra säsongen och vann rättvist sin andra Vezina Trophy-pokal (ligans bästa målvakt). Är han hel så kommer han som vanligt stå 60+ matcher och vara otroligt viktig för Winnipeg. Men de övriga matcherna när det istället blir Kaapo Kahkonen som vaktar kassen är det en tydlig nedgradering från tidigare andremålvakten Laurent Brossoit. Winnipeg har fortfarande ett lag som är bra nog för att nå slutspel, men några 110 poäng lär det knappast bli i år.

4. Minnesota Wild

I vanlig ordning är det inte allt för mycket drastiska nyheter kring Minnesota Wild. Laget ger sig in i den här säsongen med nästan exakt samma trupp som lämnade isen i våras. Det blev 87 poäng förra säsongen och det räckte inte till slutspel. Truppen Wild har till sitt förfogande har visat betydligt mer höjd tidigare då de förrförra säsongen skrapade ihop 103 poäng och slutade sexa i Western Conference. Vad var det då som inte stämde förra säsongen? Ett av ligans svagaste boxplay (74,5%) och svagt målvaktsspel är kanske de uppenbaraste svaren. Det hjälpte inte heller att Jared Spurgeon missade så gott som hela säsongen.

Jag skulle vilja börja med målvaktssituationen. Minnesota har en väldigt talangfull målvakt i Filip Gustavsson som har en fin karriär framför sig. Sedan har laget en målvaktslegend i Marc-Andre Fleury. Kanadensaren ska hyllas för sin fantastiska karriär, men de underliggande siffrorna förra säsongen vittnar om att 39-åringen kanske borde överväga att lägga målvaktsklubban på hyllan. Förstå mig rätt, han är fortfarande i sina bästa stunder en otrolig målvakt. Men jag känner att hans nya ettårskontrakt sätter käppar i hjulet för Minnesota. Jag tycker istället att det hade varit bättre om Jesper Wallstedt fick kliva upp i rollen som andremålvakt bakom Filip Gustavsson. Något som nu lär dröja ytterligare ett år. Wallstedt är definitivt redo för NHL och jag tror Gustavsson hade kunnat finna ytterligare trygghet i sitt spel om han tydligt fick äga förstaspaden istället för att dela den med Fleury. Visst kan man argumentera för att Fleurys CV talar för sig självt, men han har knappast blivit bättre de senaste åren.

Offensivt finns det inte mycket att klaga på. Kaprizov & Co vet hur man skapar chanser och tar tillvara på dem. 22-årige Marco Rossi som fått prova på hetluften i NHL en hel säsong borde kunna ta ytterligare ett kliv den här säsongen. Han är tveklöst i gott sällskap med Kaprizov och Zuccarello bredvid sig i förstakedjan. Djupet är det inget större fel på heller. Joel Eriksson Ek var fenomenal förra säsongen och som center bredvid Marcus Johansson och Matt Boldy finns det bra offensiv höjd där med. Backarna i Wild håller fortsatt bra nivå också. Även om Minnesota uppenbart behöver ha Jared Spurgeon hel för att verkligen vara en kraft att räkna med. Det som är oroväckande är kanske att många av Minnesotas bärande spelare börjar bli till åren. Skadorna senaste säsongen vittnar även om en viss skörhet som fortsatt kan vara ett problem. Det har ibland lämnat Kaprizov lite för ensam i rollen att bära laget. Wild bör fortfarande ses som ett lag som är mer sannolikt att nå slutspel än ej. Men det bygger på att nyckelspelare håller sig hel och att siffrorna i boxplay snyggas till den här säsongen.

3. Colorado Avalanche

Det här är inte lätt. Colorado Avalanche har en av ligans starkaste topp sex, men vilka är det som faktiskt kommer ingå i den? Gabriel Landeskog har varit borta i två år och trots att det finns förhoppningar om att han är tillbaka den här säsongen är det med många frågetecken. Valeri Nichushkin, den viktiga tvåvägsforwarden, är i steg 3 av NHL/NHLPA:s spelarsupportprogram för missbruksproblem och har fått en sex månaders avstägning. Det har förlamat Colorados möjligheter att agera under offseason då de behöver behålla löneutrymmet om han återvänder. Detsamma gäller för Landeskog. Om allt går som det ska, har Colorado två högkvalitativa spelare in i truppen. Om det inte går som de hoppas, då har Avalanche stora luckor i laguppställningen. När Artturi Lehkonen dessutom fortsätter att ha skadeproblem och förväntas missa inledningen av säsongen ser det obehagligt tunt ut bredvid Nathan MacKinnon, Mikko Rantanen och Casey Mittelstadt.

Trots alla frågetecken kring laget är det fortfarande en av spelbolagens favoriter till Stanley Cup och jag kan förstå varför. Ingen har nog missat att Colorado Avalanche offensiva kapacitet är en av ligans allra högsta. När framförallt Nathan MacKinnon och Mikko Rantanen sätter fart är det få lag som kan matcha dem. Men trots deras och Cale Makars otroliga skicklighet behövs det uppbackning bakom. När laget har så många osäkra faktorer och en historia av skadebenägenhet på viktiga spelare måste man ändå ställa sig frågan om det här bygget verkligen kan göra det igen. De lyfta bucklan 2021/2022, en säsong där allting stämde och bredden bakom toppspelarna var betydligt bättre. Exakt vilket lag som ställs på isen den här säsongen är högst oklart och det påverkar deras chanser ordentligt. Skulle Avalanche få klara sig utan Landeskog och Nichushkin hela säsongen behöver de hitta en lösning fort för att täppa igen den tunna bottensex-delen av forwardsgruppen.

Backsidan i Colorado håller fortfarande hög klass. Cale Makar är en av världens absolut bästa backar och tillsammans med Devon Toews är det fortfarande i mitt tycke det allra bästa backparet i ligan. Erik Brännström som plockats in hoppas jag kan få blomma ut i Colorado. Jag tycker han har mycket mer hockey i sig än han har fått visa upp i sina tidigare klubbar och i mina ögon har han potentialen att vara en legit topp 4-back i ett NHL-lag. Målvaktssidan i Colorado ser faktiskt mycket mer intressant ut. Inte för att Alexander Georgiev kommer att flytta på sig som förstemålvakt utan för att talangfulle Justus Annunen imponerade stort förra säsongen när han väl fick chansen. Det återstår att se hur bra han egentligen är, men om han presterar som i de 12 matcher han startade förra säsongen har Colorado en blivande toppmålvakt på gång. I sammanhanget är det dock en fager tröst för ett lag som inte har kunnat vidta de åtgärder som de kanske hade behövt inför säsongen för ge sig själva den bästa möjliga chansen. Jag utesluter inte på något vis att Colorado Avalanche skulle kunna vara med och slåss om Stanley Cup igen, men här och nu, med alla osäkra faktorer, är det svårt att tro att det ska räcka hela vägen. Ett Colorado med alla ordinarie spelare tillbaka skulle rankas högre, kanske högst i Central, men nu är läget som det är.

2. Nashville Predators

Medan Winnipeg Jets har tappat många fina spelare har istället Nashville Predators adderat ordentligt med kvalitet! Laget som redan förra säsongen överraskade hela ligan med 99 inspelade poäng laddar för en ny succé. Från Tampa Bay Lightnings kommer Steven Stamkos, från Vegas Golden Knights kommer Jonathan Marchessault och från Carolina Hurricanes har de plockat in Brady Skjei. Wow.

Stamkos, som varit en poängspruta i Tampa Bay Lightning hela sin karriär, kommer med två Stanley Cup-vinster i ryggen. Att veteranen efter 16 (!) säsonger med Lightings denna säsong ska spela i den gula dressen hos Nashville kommer att vara en omställning. Men rutinen och skickligheten han bidrar med gör Nashville slagkraftigare. Jonathan Marchessault har varit en bärande spelare för Vegas Golden Knights under deras relativt korta historia. Även han har hunnit med att vinna Stanley Cup. Det är med andra ord två rutinerade herrar som stärker upp forwardsgruppen hos Nashville. På sikt är det kanske inte de roligaste kontrakten för Predators, men här och nu boostar det lagets chanser i slutspelet ordentligt! För låt oss tala klarspråk. Allt annat än att de tar sig till slutspel får stämplas som fiasko.

Brady Skjei som plockats in från Carolina Hurricanes kommer kunna bidra mer offensivt än Ryan McDonagh. Likt kontrakten med Marchessault och Stamkos riskerar det att bita Predators i baken om några år, för han var inte gratis. Ett sjuårskontrakt värt 7 miljoner dollar per år för en 30 årig back när man redan har Roman Josi är inte billigt. Men oj vilket förstabackpar Nashville ställer upp med den här säsongen. Josi och Skjei får betraktas som ett av ligans bästa backpar. Skjei är en komplett back som kommer att avlasta Josi som ofta får dra ett väldigt tungt lass i Predators. Kvar i mål hittar vi fortfarande Juuse Saros, en av ligans absolut bästa målvakter, även om han kommer från en svag säsong. Skulle Saros studsa tillbaka till siffrorna från 2022/2023 kan han vara skiljelinjen mellan att Predators på allvar utmanar om att nå riktigt långt i slutspelet och kanske till och med utmanar om Stanley Cup. En Saros i storform vinner matcher på egen hand.

Nashville Predators får betraktas som bra, riktigt bra. De har adderat ordentligt med firepower och offensiv flärd. Det har förvisso varit lite på bekostnad av defensiven, men laget är utan tvekan att betrakta som ett bättre hockeylag inför den här säsongen. Filip Forsberg, Ryan O'Reilly och Gustav Nyquist kommer få betydligt mycket mer draghjälp med den offensiva produktionen. Värvningarna breddar forwardsgruppen ordentligt och tillåter spelare som Colton Sissons och Luke Evangelista att gå i en tredjekedja och få lite lättare minuter. Det gäller dock för Predators att ta tillvara på chansen. Truppen är inte ung och de kommer inte att få många chanser innan ombyggnationen står och knackar på dörren. De flesta av lagets bärande spelare har passerat 30-strecket med marginal. Jag räknar med att Nashville tar sig till slutspel och väl där tänker jag inte skriva av dem i första taget.

1. Dallas Stars

Jag vurmade mycket för Dallas Stars inför förra säsongen då jag tyckte att de var klart undervärderade. De gick också och vann Western Conference men fick väl i Conferencefinalen se sig besegrade av Edmonton Oilers. Ingen skam i det. Inför årets upplaga av NHL är de mer rättvist värderade av spelbolagen. Samtidigt är de också ett av de lag i NHL som tappat allra mest värde. Joe Pavelski har lagt grillorna på hyllan. Chris Tanev, Ryan Suter, Jani Hakanpaa och Scott Wedgwood har försvunnit. In har Colin Blackwell, Matt Dumba, Brendan Smith, Ilya Lyubshkin och Casey DeSmith kommit. Väldigt tydliga nedgraderingar.

Många kanske initialt tänker att det är tappet av Joe Pavelski som är problematiskt. Men det är jag inte ett dugg oroad över för Dallas del. Den offensiva återväxten som finns i laget med Wyatt Johnston och Logan Stankoven täcker gott och väl upp för det. Tappet defensivt däremot, de är tunga på riktigt. Framförallt är Chris Tanev fortfarande att betrakta som en av “lönetakerans” bästa defensiva backar. Att Matt Dumba ska täcka upp för det tappet kan nog ingen tro. När Stars dessutom tappar Ryan Suter råder det ingen tvekan om att laget har tappat ordentligt av den defensiva kärnan som varit synonymt med Stars under så lång tid. Visst finns det fortfarande ett riktigt fint backpar i Miro Heiskanen och Thomas Harley, men det är inte alls samma djup bakom dem som förra säsongen.

Forwardsgruppen är fortfarande riktigt bra och djupet är tillräckligt för att ta Dallas långt i slutspelet även i år. Det råder däremot inga tvivel om att det inte är en lika bra upplaga som går in i den här säsongen som avslutade förra. Det bör kunna räcka långt ändå, och att de skulle kunna gå hela vägen är inte att utesluta. Men jag kan inte påstå att jag alls är lika exalterad på att se dem denna säsong. När jag inför förra säsongen spelade dem som vinnare av Stanley Cup till 18.00 var det med en bättre trupp än vad de nu ställer på isen och trots det står de kring 11.00 att vinna Stanley Cup i år. Värdemässigt ingenting att hurra för med andra ord. Att de är favoriter att plocka ner Central Division får jag dock lov att hålla med spelbolagen om. Enda problemet är att de värderas därefter.

Speltips