Speltips: Inför Chelsea - Manchester United: Mourinho kommer "hem"

Här har vi två lag som verkligen vill undvika att missa Champions League. Jag skulle nog vilja påstå att det rentav definierar matchen, på något plan. I fjol slutade Chelsea som bekant tia, och Manchester United femma - en poäng från CL. För båda lagen gäller i år att spel i Champions nästa säsong skulle innebära åtminstone ett knappt godkänt, medan allt annat vore snudd på katastrof.

Men den stora kryddan är förstås att José Mourinho kommer tillbaka till Stamford Bridge efter att ha fått sparken mitt under pågående fiasko förra året. Han gör det som ifrågasatt tränare med osäker formstatus på truppen, och med en massa problem han ärvt från sina företrädare. Det har jag skrivit om här redan, så jag går inte in på det igen.

Innan vi fortsätter måste jag också pusha för att du hittar all aktuell matchstatistik - från hörnor i inbördes möten till tabeller - på vår nya H2H-sida. :)

Jag tänkte ta ett avstamp i den senaste omgången, och då börja med matchen mot Liverpool på Anfield. I den analysen menade jag att Mourinho inte kunde låsa ned matchen och ändå få med sig tre poäng, men det hindrade inte honom från att försöka i alla fall. Första halvlek var fruktansvärt tråkig, död på fart, och... ärligt talat, ganska effektiv. Framför allt var det fyra spelare som gjorde allt rätt.

Herrera var bäst på plan, han täckte alla ytor han behövde och stängde passningsalternativ överallt. Bredvid honom gjorde Fellaini samma sak, han kom lite off i andra halvlek men hans första var den bästa jag sett honom göra på mycket länge. Den stora orsaken var förstås att han fick läsa spelet defensivt, och slapp agera spelfördelare. Sedan är han alltid bra på huvudet.

Annars var det Bailly som löpte rätt exakt hela tiden och gick in precis lagom på gränsen nästan hela tiden, även om han samlade ihop till ett gult till slut. Och så förstås De Gea som var lika bra som vanligt.

Mot Liverpool var vapnet att sätta vansinnigt hög press för att helt såga av uppspelsfasen. Scousarna tilläts aldrig komma med fart, eller passa sig fram i djupled, och även om matchen blev mer och mer Liverpools efter halvtidspausen var det en välfungerande taktik. Hur många minuter ägnade inte backarna och Karius åt att bara spela runt bollen medan Zlatan och antingen Pogba eller Rashford ställde sig så nära de kunde?

Samma taktik kommer inte att vara aktuell mot Chelsea, av det mycket enkla skälet att de spelar på ett helt annat sätt. Efter EM hette det att alla lag plötsligt skulle spela med tre backar eftersom det var så Antonio Conte formerat Italien, och det var väl en skopa överdrivet men det showcasade tydligt vilka grundprinciper Conte vill spela efter, och vilka han körde i Juventus - i stort sett med samma backlinje ändå. Med Italien var han begränsad i fråga om playmakers och anfallare; i Chelsea finns inte riktigt det italienska problemet. Här verkar det snarare handla om knäckfrågan "är Chelseas spelare tillräckligt bra för att kriga om en engelsk titel?"

Nu verkar Conte ha övergett sina försök att ställa upp laget i 4-1-4-1. Stryk av Liverpool och Arsenal, och 2-2 mot ett vilt kämpande Swansea som mycket väl hade kunnat få med sig tre poäng var inte riktigt enligt planerna. Framför allt är det den där första ettan som inte funkat. N'Golo Kanté värvades in från Leicester men sattes in i en position där han inte var bekväm. Jag tror att det är en roll han mycket väl kan axla om han får växa in i den - han är bara inte riktigt där än. När Conte flyttade ned Nemanja Matić bredvid honom löste sig stora delar av den knuten automatiskt. Nu är kanske inte Hull och (årets) Leicester så värst fantastiska värdemätare, men skillnaden i spel har varit betänklig.

I samband med det har också fyrbackslinjen övergått till Contes klassiska trebacksdito igen. Det finns många orsaker till det. En är att det nygamla breddade mittfältet skapar defensiva ytor som rent krasst kan stängas antingen genom att sätta in en extra back (dvs fem totalt) eller en mindre, medan de befintliga får klämma ihop sig. En annan är att Kanté ofta hamnade för långt bak i försvaret, och rentav tvingades nicka i eget straffområde. Killen är 1 och 69, så det ska han absolut inte göra. Skillnaden är faktiskt enorm. Kanté har gått från att få jaga boll, tvingas ta dåliga tacklingar och gå in i dueller han inte kan vinna till att få göra det han faktiskt är bra på - täcka endimensionella ytor och sprida bollar. När Matić kom ned ett snäpp innebar det att Kanté plötsligt behövde springa åt två håll - grovt talat - snarare än fyra. Nu har han bland den högsta passningsprocenten i ligan.

Om Manchester United ska ta sig igenom det här - vilket jag ändå tänker förutsätta att Mourinho försöker göra - heter nyckeln Paul Pogba, och anledningen till att jag tjatat så mycket om Kanté är att det är på den yta som finns mellan dessa båda herrar som matchen högst troligtvis kommer att avgöras.

Pogba fick en mycket högre roll mot Liverpool än vad han haft tidigare. Där var direktivet enkelt: förstör spelet, låt Herrera och krullet ta hand om bollarna bakåt. Mot Chelsea är det mer troligt att han tar ett halvt steg tillbaka igen och att Mata eventuellt kommer in på samma plats i fall inte Mourinho vill köra med samma defensiva mittfältslås. Men oavsett vilket måste bollen ut på kanterna, det är där Blues har sina luckor och det är där Rashford och Martial kan löpa hejvilt, eller Young när fransosen saknades senast. Låt sedan Zlatan göra sitt i mitten - det är det han är som bäst på. Mot Chelsea kommer han att slippa vända ned för att ta emot bollar. I Frankrike slapp han det för att resten av laget var så bra och resten av ligan så dålig - men mot Chelsea slipper han det snarare för att de helt enkelt inte spelar på det sättet. Den yta han skulle kunna hämta bollar på mot andra lag kommer att styras av Kanté och Matić, och där har han ärligt talat inte att göra.

Matchens andra fight kommer att utspela sig mellan Diego Costa och vem som får äran att bli retad till vansinne av den spanske brassen. Övriga spelare är om jag får vara väldigt generaliserande mest understöd till honom; på det sättet skiljer sig klubbarna inte så mycket åt. Men sättet på vilket de spelar är desto annorlunda. Anledningen är främst att Chelseas spelare har helt olika direktiv. Victor Moses är ett bra exempel, mot Leicester spelade han någon slags box-till-box-ytter och var i princip vid kanten hela matchen. Faktum är att han inte en enda gång hade bollen på vänster planhalva. Detsamma fast tvärtom gäller Marcos Alonso på andra sidan. Rollerna blir sedan friare ju längre upp vi kommer i banan. Pedro och Eden Hazard tillåts röra sig mer, och Costa kan göra i princip vad han vill på plan. Hans rörelseschema är all over the place; han rör sig lite som stekspaden när Gordon Ramsay gör en omelett.

I United är det lite tvärtom: alla har mandat att springa ut på kanterna om de vill, men de spelare som redan är på kanterna bör bara röra sig inåt i fall det handlar om en potentiell målsituation. Det är därför Pogba kommer till sin rätt även när han får spela mot lag som ställer upp med, säg, ett starkt, rakt fyrmannamittfält. Den situationen är han bland de bästa i världen på, för då kan han löpa kopiöst, utmana aggressivt, och när han väl har bollen leta antingen den eller sig eller båda igenom till nästa led, och vips så är plötsligt Juven-... förlåt, United, i ett 3-mot-3-läge.

Tar Chelsea bort Pogba och/eller Mata - ingetdera är särdeles jättelätt - kommer United bara att få ströchanser. Och plockar United bort Kanté samt Costa, på två helt olika ställen på plan, kommer Chelsea att komma till många småchanser men få målmöjligheter. Mittbackarna är tillräckligt bra för att spela sig förbi Chelseas offensiva mittfält, särskilt om de får hjälp av Pogba och/eller Herrera.

Traditionen bjuder att José Mourinho stänger ned motståndaren först och främst, medan Conte säkrar upp en ryggradsstabilitet som han kan bygga resten från. Det är två lag under liknande press och med på många sätt liknande uppställningar - men som också spelar fundamentalt annorlunda. I fjol slutade båda matcherna målsnålt och oavgjort, 0-0 respektive 1-1. Händer samma sak här? Jag har faktiskt ingen aning. Risken finns. Men skulle till exempel Costa få in ett tidigt 1-0 för hemmalaget, ja, då kan det sluta precis hur som helst, och med hemmafördel samtidigt som gästerna haft formproblem måste Chelsea gälla som favoriter.