Speltips: Inför Liverpool - Manchester United

När vi under sommaren summerade Premier League var de flesta rörande överens: säsongen 2015/16 var den kanske mest underhållande någonsin, och säsongen 2016/17 såg ut att bli den på förhand mest intressanta. Men för Liverpool och Manchester United såg framtiden mycket mer spännande ut än dåtiden. Rodgers och van Gaal hade lämnat utan, för att vara snäll, några särdeles positiva slutintryck. In kom Klopp och Mourinho, två av dagens största tränarprofiler.

Och det är ungefär så mycket bakgrundshistoria jag tänker dra, för det finns väl inte en jävel som läser det här men som inte redan känner till det. Så jag fokuserar hellre direkt på kommande möte. Måndagens North-West Derby är alltså det 197:e i ordningen, och givetvis alltid en av säsongens höjdpunkter för alla fans. I fjol möttes de faktiskt fyra gånger - två i ligan, och två i åttondelen av Europa League. Vi får väl kalla det oavgjort eftersom United tog sex poäng i the Premiership medan Liverpool gick vidare i EL, fast jag riskerar att få båda lagens supportrar efter mig för det uttalandet.

Just nu är vi sju matcher in på tabellen, och det är en mycket mer uppdelad sådan än vad vi hade vid samma tillfälle i fjol. De sju sämsta lagen har på de senaste fem omgångarna gemensamt vunnit en ynka match, och i toppen är det idel trepoängare. Dessutom är det inga enorma överraskningar vad gäller vilka lag som ligger var - det skulle väl vara att West Ham totalt försvunnit från allt vad form heter.

En annan tydlig skillnad från då är att båda lagen är på god väg att forma en modern identitet - vilket de kämpat rejält med ett tag nu båda två. Det måste vara utgångsläget för varje analys av den här matchen. Vi börjar som brukligt är med hemmalaget. Och förresten, kolla gärna på vår nya head-to-head-feature som lanseras i dag - här är matchsidan för Liverpool - Manchester United!

Liverpool

Ju mer som kommer fram om Liverpool under Brendan Rodgers, desto märkligare ter det sig att laget faktiskt lyckades komma tvåa ett år under hans ledning. "This does not fucking slip now!" sade Steven Gerrard, halkade, och tappade ligavinsten. Det har varit kommittéer, "köp billigt och sälj dyrt"-strategier, en ytterst motvillig Balotelli, och minst halva Saints startelva. Ett tag hade Liverpool en helt enorm trupp, sett till antalet spelare de förfogade över, med mängder av dem utlånade här och var utan att det tycktes finnas någon som helst strategi med dem.

Men om Rodgers var bakbunden på transfermarknaden så kan han inte skylla ifrån sig för de problem LFCs spelidé var behäftade med under i princip ett och ett halvt års tid. Problemen fanns i varje del av banan. Till att börja med är Simon Mignolet en helt fantastisk målvakt - om du bara sätter honom i de situationer där han är bekväm. I övrigt är han på tok för inkonsekvent för att kunna litas på som en Premier League-keeper, inte minst för en presumtiv toppklubb. Mittbackarna åldrades eller låg skadade, och någon vänsterback att tala om fanns inte.

På mittfältet blev Gerrard äldre och äldre, och flyttades nedåt banan för att fungera som playmaker, vilket visserligen fungerade men då blev det ett tomrum framåt i stället eftersom laget fortfarande behövde en bollförande spelande mittfältare. I stället köpte Rodgers in fler och fler vindsnabba yttrar, utan att spela med ett system som passade dem. Anledningen till att laget ändå varit så bra säsongen före var förstås framför allt samarbetet mellan Suárez och Sturridge, till viss del med Sterlings genombrott också till hjälp. Sedan såldes två och den ena var antingen skadad, eller på plan utan understöd.

Hur har då Jürgen Klopp löst alla sagda problem?

Tja, han gjorde som vanligt, precis som han gjort i Mainz och i Dortmund: han skapade ett lagsystem och såg till att varje lagdel hade perfekt drillade spelare. Han ökade träningsdosen markant, vilket skördade offer i början så till den milda grad att holländske kändisläkaren Raymond Verheijen ett tag bytte favoritmobbningsoffer från Arsène Wenger. Han ökade disciplinen lika markant, så att till exempel Mamadou Sakho spelade bort sig från startelvan - utanför planen. Han rensade fläsket, varför spelare som Touré, Ibe, Allen och Škrtel fick flytta på sig även om de kanske passat under Rodgers. Och han har gjort det framför allt med värvningar som, även om Mané och Wijnaldum inte var billiga, knappast ligger i paritet med vad man kanske räknar med från en internationell storklubb.

Kolla på Dortmund en gång: de kom tvåa i Champions League och snodde ligan två år i rad, med billiga värvningar á la okända polacker. Hur många av alla succéspelarna från har lyckats utanför Dortmund? Lewandowski, obviously, men sedan? Mario Götze gav upp och flyttade tillbaka. Perišić är 27 och tycks ha peakat redan. Kuba har tappat farten och fått gå till sämre klubbar. Och Mats Hummels, visst, men han åker ju hem igen så han räknas knappast. Gündoğan är den ende spelaren i Guardiolas nya lagbygge som inte får spela i den roll där han är som mest bekväm - och Mchitarjan (vi kör väl på den svenska stavningen) är en gudabenådad fotbollsspelare som Mourinho inte lyckats lösa än, mer om det senare.

Poängen är: Klopp bygger system, och systemen tycks fungera. Dessutom spelar han med olika system hela tiden, även om det kanske är svårt att se. Ta matcherna mot Arsenal och Spurs i första respektive tredje omgången. I den första var Coutinho offensiv, i den andra defensiv. De störde backlinjen på helt olika nivåer på planen. De neutraliserade spelförarna mot Tottenham (främst Eriksen och Lamela på kanterna) men koncentrerade sig på helt andra delar av banan mot Gunners. Så där håller det på hela vägen. I vissa matcher står mittbackarna en och en halv meter från varandra, och sen helt plötsligt åker de till Chelsea på bortaplan och spelar med, om jag får överdriva, sex anfallare plus Milner.

Milner förtjänar ett extra hedersomnämnande. Han användes som allt-i-allo av Newcastle och Aston Villa, fick en otacksam roll i Manchester City, och värvades till Liverpool under löfte om att få spela på det centrala mittfältet. Nu är han... vänsterback. Och han gör det avsevärt bättre än Alberto Moreno, som var klubbens överlägset värsta akilleshäl i fjol. Det är en av de mest versatila och en av de hårdast jobbande spelarna i ligan, och det måste han få cred för.

I övrigt är det värvningarna som gör en stor skillnad. Karius är ett potentiellt framtidsnamn och har redan lyft målvaktsspelet. Inte till skyarna - men ett snäpp eller två, och det är en start. Matip är en värvning jag gillat skarpt ända sedan den annonserades (i våras), inte bara för att vi delar förnamn. Han passar perfekt i ett Kloppsystem eftersom han är flexibel - han kan stå still i mitten, han kan gå ut på vänsterflanken vilket låter Milner gå upp i offensiven, och han kan byta plats med Henderson så att han i praktiken dubblerar som sexa.

Henderson har blivit den kapten alla hoppades på efter att Gerrard åkte till USA, och det kan han tacka Mané och Wijnaldum för. Nu har han nämligen mellanstationer att fördela på, i stället för att Coutinho eller Firmino ska tvingas söka sig ned, eller i stället för att behöva slå ständiga långbollar. Under Rodgers var ett återkommande dilemma att det lätt uppstod glapp mellan olika lagdelar. Benteke är ett lysande exempel, han var det närmsta Villa haft en målgaranti sedan... ja, när fan hade Aston Villa en målskytt med högt snitt senast? David Platt? Anyway, i Aston Villa var Benteke helt outstanding för att han fick göra sin grej: han är en stor centertank som får Didier Drogba att se ut som en prima ballerina. Men då måste han också få centertanksbollar. Med Suárez bredvid hade det kanske funkat, för han kan löpa och fånga upp bollar var som helst i banan, men under Rodgers efter Suárez har det inte funnits någon med det ansvaret utan att det saknats en länk i kedjan emellan. Då kan han stå där uppe i all evighet och vara hur bra som helst, men får han inga chanser blir det heller inga mål. Låter det bekant? Exakt samma sak hände nämligen Andy Carroll ett par år tidigare. Men nu spelar inte Klopp med centertankar, så då får andra chansen i stället. Jag tycker lite synd om Benteke, men förhoppningsvis kan han få den nystart han förtjänar i Crystal Palace.

Manchester United

Om Liverpool haft problem med att återfå en spelidentitet under längre tid så är de röda djävlarnas kamp för detsamma något nyare. United hade ju trots allt Sir Alex, lika mycket skotsk arbetare och lika enveten som Joakim von Anka, i nästan 30 års tid. Det här hade kunnat bli en lång text om hur klubben misslyckats med att gå vidare från hans arv, men tyvärr får jag inte betalt per bokstav. Vi kan i stället härleda Manchester Uniteds problem tillbaka till säsongen 2012/13, sista året under Ferguson, och senaste gången de vann Premier League.

Vid det här laget hade familjen Glazer ägt Manchester United i sju år, och klubbens fans var gediget trötta på att ägarna tycktes ha köpt United för att lösa befintliga skulder genom att ta ut lån för en halv miljard pund för att täcka köpet av klubben, varpå de sedan kunde använda det som säkring för båda delarna. Med andra ord: Malcolm Glazer köpte Manchester United för dess egna pengar, och sedan ägnade han och hans barn flera år åt att mjölka ut pengar för att betala tillbaka pengar till banken som egentligen var Uniteds. Spontant känns det som att det inte borde vara lagligt, men tja... det är så finansvärlden fungerar.

2012 började Glazers till slut ta in externt kapital igen, först genom en IPO i New York som i praktiken innebar att 10 % av klubben såldes till externa investerare - aktiehandlare, alltså. Det, i kombination med Manchester Uniteds i allmänhet mycket sunda ekonomi, har möjliggjort de riktigt stora spelarköp Sir Alex fick brottas konstant för att få in. Men år 2012 hade han inte fullt de möjligheterna, och i stället fick han krama ur så mycket han kunde ur den befintliga truppen.

När sedan David Moyes tog över borde han rimligen ha sett över vad i den befintliga truppen som hans företrädare ansträngt, och vad han ansträngt för mycket. Han kom fram till att klubben behövde förstärkningar på det offensiva mittfältet och tog in 1) Juan Mata, som fick konkurrera om en redan upptagen plats bakom Rooney och van Persie (samt senare även Falcao), och 2) Fellaini vilket inte alls makes sense whatsoever.

Just Fellaini och Rooney är viktiga att ta upp, liksom mittfältare i allmänhet, för här misslyckades både Moyes (på ett spektakulärt sätt) och van Gaal (på ett tråkigt sådant, trots Herrera, Blind, di María...). Det är två spelare, med två relaterade problem, som till stora delar varit navet i Manchester Uniteds oförmåga att spela konsekvent bra under de senaste åren. Och det är två problem som Mourinho ärvt och - kanske - redan löst.

Om varenda Liverpool-supporter förtvivlat velat få bort Moreno från alla defensiva positioner under de senaste säsongerna så har lika många Manchester United-diton ställt sig lika undrande till varför Marouane Fellaini gång efter annan får rollen som spelfördelare. I normala fall brukar den nämligen ges till någon som, hör och häpna, exempelvis är förmögen att passa. Fellaini verkar ha begåvats med två vänsterfötter, om ens det. Att han då sedan har fantastiska egenskaper som kom till sin rätta under perioder i Everton... ja, det kvittar ju fullständigt.

Det andra problemet är att Rooney blivit äldre. Han har tappat speed och styrka men han har inte fått den hjälp att byta position han behövt. Samtidigt är han - med rätta - en klubbikon, och en rejält hårt arbetande sådan, som är svår att rucka på både intellektuellt och emotionellt. Egentligen fick faktiskt van Gaal till slut in en okej lösning: han tog upp Marcus Rashford från ingenstans och satte honom på den position såväl Rooney som Martial borde röra sig mot snarare än befinna sig på. Men Rashford och Martial till trots, de är unga killar som har framtiden för sig, och United som sådant var på tok för lojt och inkonsekvent för att de skulle kunna bära laget på sina axlar.

Mourinho har i stället löst problemen så här: han flyttade ned både Fellaini och Rooney mer permanent i banan, och sedan lät han dem spela sig ut ur startelvan själva. När de väl fick chansen att agera på positioner där de skulle kunna klara sig bättre än de gjort under de senaste åren blev det rätt uppenbart att det inte riktigt räcker. I de två senaste matcherna började de på bänken (Fellaini kom inte in alls), och det är ingen direkt högoddsare att det är ett tecken på hur framtiden kommer att se ut.

Sedan måste vi förstås prata om positiva saker också. Jag nämnde förut att jag verkligen gillade Matip som backvärvning. Manchester United trumfar den. Jag tycker att Eric Bailly är ett rejält fynd; när ligan startade var jag inne på att det är årets bästa värvning sett till vad klubbarna behöver, vad de får, och vad spelarna kostar. Hittills har jag inte behövt ändra det omdömet särskilt mycket. Här är en kille vars karriär gått spikrakt uppåt och som fortfarande bara blir bättre och bättre och bättre. Han är oerhört positionssäker för att vara fostrad i Afrika, vilket inte minst syntes när Elfenbenskusten vann afrikanska mästerskapen i fjol. Dessutom kan han kommandera en backlinje väl - hans närvaro är stor trots att han är under 190 cm.

Det är något som passar David de Gea väldigt väl. Följetongen om hur de Gea absolut ville bort men blånekades av en trilskande faxmaskin är rätt underhållande, men just det måste United vara oerhört glada för. Han har varit fantastisk för Manchester-laget. Lek med tanken att de Gea spelat i Liverpool och Moreno i Man United för ett par år sedan. Det känns inte vansinnigt avlägset att det då skulle ha varit omvända positioner i tabellen när United gick till Champions och Liverpool till Europa League.

de Gea har ett bra samspel med Bailly av flera skäl, men det viktigaste tycker jag är att Bailly är mycket duktig på att tvinga ut anfallare på specifika ytor, medan de Gea är en av världens bästa målvakter på att rädda skott från närområdet. I sin tur har det följdeffekten att Mourinho kan välja kompanjon i mittförsvaret utifrån önskad egenskap i övrigt, vilket i praktiken betyder att Smalling får agera klassisk mittback medan Blind tycks funka bättre på vänsterkanten. Och nästa följdeffekt innebär att Valencia kan spela på högern utan att innebära en konstant riskbenägenhet bakåt, vilket nog ingen expert såg komma för ett år sedan.

Det lustiga är att jag ägnat spaltmeter åt att beskriva Uniteds problem, och jag har fortfarande inte kommit till de tre på papperet intressantaste, flashigaste värvningarna - Mchitarjan, Pogba, och Zlatan. Egentligen tycker jag inte att Ibra behöver sägas så mycket om. Han tillför inte bara kvaliteter på planen, utan är by all accounts en ledare i omklädningsrummet och en stor förebild med sin professionalism. Dessutom vet Mou hur Zlatan ska användas som striker. Då finns det mer att tillägga om de två andra.

När Paul Pogba i fjol var en av världens bästa spelare var han det för att först Conte och sedan Allegri använde honom som det centrala navet för en bred anfallsvåg, längre bak i planen än vad engelska lag är vana vid, men i en roll som är mer eller mindre traditionell i Italien. Det finns två stora fördelar med att ha Pogba här: 1) han får möjlighet att vänta upp övriga spelare och värdera alternativen, vilket låter resten av laget skicka upp de spelare som har bäst ytor att springa på, och 2) han kan lägga sig mellan motståndarnas positionslinjer på ett sätt han inte kunnat om han stått mer i mitten av banan, vertikalt talat. Premier League lämpar sig dessutom bättre för det senare nu i år, när det blivit populärare att bredda backlinjen på ett sätt som gör att han får någon meters extra utrymme i snitt.

När nu Pogba fått kritik för att han inte motsvarat miljardprislappen tycker jag inte primärt att det är hans fel, utan snarare en konsekvens av att han tvingats röra sig på fel ytor när andra (host Fellaini) stått bredvid. Då tvingas han springa runt och söka boll för att sedan snabbt leverera den vidare. Det är inte alls så Pogba är bra på att spela, och det vet Mourinho om. När nu Fellaini och Rooney försvann ur bilden tycks det som att Pogba automatiskt börjat hitta in rätt i sin roll i stället. Det innebär också att United har en potentiellt spelförande och spelfördelande del både från de Gea, från flera spelare i backlinjen, och sedan från Pogba.

Mchitarjan är i så fall ett större problem eftersom Mourinho inte har någon som helst aning om var han ska placera grabben. Nu verkar det på kort sikt ha löst sig självt eftersom armeniern är skadad och tveksam till spel på måndag, men han tycks inte vara i form den här säsongen än, och det är befogat att undra om Tuchel råkade köra lite slut på honom i våras. Jag låter väldigt kritisk, men det är mest för att Mourinho inte fått den här pusselbiten på plats än. Lyckas han med det så är Mchitarjan en virvelvind på högerkanten, som kan gå in och rotera centralt. Och just det är en klassisk Mourinho-roll, att någon kan gå in och flexa sig in på tio-positionen, så tja... varför inte? Då skulle t.o.m. Mata kunna få finnas kvar på planen. Vem trodde det i maj?

Matchen

Det genomgående ledordet i den här analysen har varit "problem". Vi kanske inte ska lägga för mycket i det. Mycket fokus har legat i att båda klubbarna har lidit med stora sådana, men att de också kunnat gå vidare. Såväl Klopp som Mourinho har några problem kvar, men det är löjligt vilken skillnad det är i båda klubbarna gentemot för, säg, ett år sedan i samma situation. Nu ser båda högintressanta ut, och Liverpool kan ju dessutom koncentrera sig fullt ut på ligan eftersom de inte spelar i Europa. (United lär väl sin sida inte bry sig så mycket så länge de inte råkar hamna i kvartsfinal eller bättre i Europa League.)

Skadeläget är lite vanskligt att gå igenom eftersom matchen spelas på måndag och den här texten publiceras på torsdagen före, men i skrivande stund ser det ut som att gästerna får klara sig utan Mchitarjan, Luke Shaw och Phil Jones. De två tidigare skulle väl kunna spela om nöden kräver, men det känns inte så troligt att Mourinho chansar i en så här viktig match.

Hemmalaet har fortsatt Ojo och Gomez på skadelistan, även om den senare börjat tillfriskna. Lovren, Clyne, Lallana och Wijnaldum står listade som tveksamma till start, men här tror jag att åtminstone de två sistnämnda kommer till spel så länge de inte blir avsevärt sämre under helgen. Med det sagt kanske de är värda att rotera ut ur en fantasy-elva för säkerhets skull.

Vad gäller uppställningar kommer United garanterat att spela 4-2-3-1. The Special One frångår nästan aldrig sin favoritformation numera. Han sätter en striker på topp - Zlatan då - och har tre rörliga roller bakom. Mata ser ut att få fortsatt förtroende i mitten, med Rashford och Martial eller Lingard på kanterna, men det är mest hur det ser ut på papperet. I praktiken har de väldigt flexibla spelorder och kan byta position ofta för att kunna komma in i straffområdet i djupled. Mata söker sig påtagligt ofta högerut vilket lämnar plats åt Pogba att ta just den position jag beskrivit ovan. I sin tur ger det Herrera en naturlig plats på andra sidan. Och backlinjen har vi redan gått igenom, frågan där är väl mest om Shaw ersätter Blind eller inte.

Vi ska komma ihåg också att försvaret fortfarande är Liverpools akilleshäl, inte minst på fasta situationer där de inte varit bra defensivt sedan Glenns dagar. Så har de också släppt in flest mål av alla lag på den övre halvan av tabellen, och minst ett i varje match. Det känns alltså inte otänkbart att United kan ta sig igenom. Vad de i så fall får sikta in sig på är antingen vänster långt upp eller höger längre bak, för det är där luckorna ser ut att finnas just nu. Skulle inte Lovren komma tillbaka får de dessutom större möjlighet att spela sig in på just det sätt de vill, och hade de haft hemmaplan hade det nog kunnat vara prio ett.

Liverpool å sin sida inte bara läcker bakåt - de öser in mål framåt också. 18 kassar på sju omgångar, något bara Barcelona, Man City, Bayern München och Dortmund matchar snittmässigt hittills i Europatoppen. Nyckelordet är förstås fart - fart, fart, fart. Problemet för alla motståndare, inte bara United, är att de har så oerhört många sätt att attackera på, som en Stuttgartsk armékniv. Det är lätt att säga "okej, vi flyttar ut Herrera till höger och plockar bort Coutinho", men då kommer Mané och Lallana på andra kanten och Henderson och Firmino i mitten. Blockar de båda kanterna kan Milner komma i överlöpningar och Firmino gå på genombrott. Och så vidare.

Därför är det väldigt vanskligt att säga exakt hur Liverpool ska spela. Men vi kan i alla fall enkelt sluta oss till att de inte lär ta det piano. Och Mourinho vet att han inte gärna bara kan låsa ned matchen, vilket vi ska vara väldigt glada för - minns när han bestämde sig för att göra just det mot Liverpool i Champions League säsongerna i mitten av 00-talet. Gör han det här straffar det sig direkt.