Speltips: Inför Manchester City - Everton

Ligans värsta offensiv gästas av den näst tightaste defensiven. Är Guardiolas smekmånad över, eller är det Koeman som får backa bandet ett par steg?

När jag skrev om Liverpool vs Man United i går låg fokus på vad som orsakat en massa problem hos de båda klubbarna, och hur deras nya tränare gjort för att komma till bukt med situation. Till viss del hade vi kunnat ha samma utgångspunkt här - men samtidigt inte riktigt. I stället kan vi hoppa lite mer in på hur deras spel förändrats till säsongen.

Pep Guardiola ärvde ett Manchester City som sunkade ned sig rätt hårt under slutet av förra säsongen, och som bara sånär klarade CL-platsen även nästa år - trots att de på något obegripligt sätt nästan gick till final i den turneringen. Men grundproblemet där verkade vara att alla bara väntade på paradigmskiftet. Att katalanen skulle till klubben stod klart redan i februari, absurt tidigt, och efter dess verkade det som att ingen riktigt brydde sig om att spela fotboll.

Nu är han på plats och har gjort ett antal värvningar, där de fem som kostat över 10 miljoner pund var samtliga är mer eller mindre omtalade. Joe Hart frystes ut under omtalade former och Claudio Bravo kom in från - förstås - Barcelona. Bayern München hade eller sägs ha haft en klausul om att Pep inte fick plocka spelare därifrån, så Gündogan hämtades från Dortmund och Leroy Sané från det sjunkande skeppet Schalke 04. Dessutom Nolito som till slut fick sitt sena genombrott i Celta Vigo - och så förstås John Stones.

Innan vi fortsätter - kolla gärna in H2H-sidan mellan lagen i vårt nylanserade verktyg!

John Stones

Stones är en väldigt tacksam utgångspunkt för alla texter om de här två lagen. Grabben är 22 bast, mittback som kan flanka ut till höger, och än så länge fullständigt inkapabel att försvara på den här nivån. Ändå kostade han en halv miljard när han köptes från just Everton, och till det finns det flera anledningar:

1. Alla spelare i England är dyra, och spelare som går inom England är extra dyra.

2. Bra mittbackar är generellt sett skitsvåra att få tag på.

3. City är i desperat behov av engelska spelare för att fylla den inhemska kvoten. Everton har några tillgodo.

Men framför allt handlar det om en skillnad i spelsystem. Guardiola kräver att alla spelare ska kunna vara spelförande till någon grad. Det var ju därför Hart fick gå - för att han inte är tillräckligt modern i hur han använder fötterna. Under tiki-taka är det bästa försvaret att inte låta motståndaren ha bollen. Följaktligen spelar det inte så stor roll om Stones är dålig på att stå i vägen när en anfallare kommer med bollen, eftersom den situationen inte ska uppstå till att börja med, och även om Pep till viss del frångått tiki-taka finns mycket av grundtänket från den filosofin givetvis kvar.

Samtidigt var Stones, hans enorma talang till trots, en belastning för Everton under hela fjolårssäsongen. Laget släppte in flest mål av alla som slutade i topp 15 av Premier League. Det var nu inte bara hans fel, men det märktes tydligt att det var en stor brist. Därför verkar det som att det här är en affär som gynnar alla inblandade parter.

Koeman en nytändning?

Det kanske verkar som ett nedköp för Ronald Koeman att gå från en klubb som slutar sexa (Southampton) till en som hamnade elva. Samtidigt kan han ha känt att lyckats göra vad han kunnat av ett begränsat och regelbundet brandskattat spelarmaterial, medan Everton hade sämre resultat men bättre förutsättningar att, säg, ta sig till Champions League.

Just spelarmaterialet har en stor fördel i Everton: det finns fler spelare som kan ta flexibla roller. Koeman är en spelare som började på ett rätt förutsägbart, klassiskt holländskt sätt när han tog över Vitesse och sedermera Ajax för länge sedan. Men så fort han fick chansen började han experimentera med olika varianter, och det gillar han fortfarande att göra. I dag är han i mycket hög grad en sådan tränare som tittar först på motståndaren och sedan på sitt eget lag, snarare än tvärtom. Och i Everton har han möjligheten att göra det.

I grunden går det dock att säga att Everton i dag spelar med fem mittfältare, vars grundpositioner på plan förändras utifrån motståndet. Vanligtvis vill Koeman ha in en striker och jobba med två defensiva mittfältare. Just det är förstås Romelu Lukaku alldeles ypperligt anpassad för. Jag får erkänna att min absolut största felberäkning under sommarens transferfönster var att jag ända in till sista timmen var helt bombsäker på att belgaren skulle säljas, och det dyrt. Till mitt försvar trodde resten av världen detsamma, inte minst Lukakus pappa. Men Romelu, liksom lillebrorsan, har båda konsekvent försökt göra smarta karriärval, och kanske ville han inte gå på pumpen en gång till.

Resten av laget går i princip att formera utifrån Lukaku. Mot en hårt packad försvarslinje skickar Koeman upp en spelare till för att luckra upp försvaret, gärna då Bolasie. De två andra offensiva mittfältarna, Mirallas till vänster och spelfördelande Barkley i mitten, kan ta position vid olika höjd på planen utifrån det i sin tur. Barry och Gueye har förtroendet defensivt, och deras platser är rätt givna utifrån var Barry spelar. Sedan är det bara försvaret kvar, och där verkar Koeman ha landat i att fyra pers försvarar bättre än tre, med Jagielka som självklar kapten och Stekelenburg i mål.

Grunden i försvaret har lett till att laget bara släppt in fem mål på sju matcher - fyra sämre än Spurs, men annars bättre än alla lag i årets Premier League. Här stället Gueye konstant press på bollförande motståndare. Han har order om att gå in hårt när han behöver, och han leder tacklingsligan i PL överlägset. När väl det är överstökat spelar han bollen enkelt, kort, och därmed nästan alltid rätt. Sedan får Gareth Barry se till att göra övergången från defensiv till offensiv, för att till slut låta alla hitta tillbaka till sina normala positioner. Barry är också en trygghet att ha på mittfältet - han är gammal nu, men med rejäl rutin, och ser ut att snart nå rekordet för flest Premier League-matcher någonsin (Ryan Giggs leder på 632, 30 matcher bort).

Svagheter

Det såg länge ut som att Guardiola medfört en sällan skådad vinnarinstinkt till Etihad, när laget började med att vinna sex raka matcher. Samtidigt har de inte riktigt testats ordentligt. Av de där sex vinsterna kom fyra stycken mot de fyra lag som för närvarande ligger sist, och sedan har vi Bournemouth på plats 13. Enda mer imponerande vinsten är då den mot Manchester United, men då får vi inte glömma att José Mourinho fortfarande håller på att bygga ett fungerande United. I den matchens andra halvlek hade Mou ställt om planen totalt, och kom nästan i kapp också.

Sedan kom Brendan Rodgers av alla människor och försökte som första lag att störa City genom att helt enkelt bryta boll så ofta det bara gick, precis vad Mourinho insett för sent. Det fungerade alldeles ypperligt. Celtic - ett mycket begränsat Celtic - ställde City totalt och fick 3-3 i en mycket underhållande match. Visserligen gjorde City också tre mål, det ska vi inte glömma - men det syntes tydligt att spelarna inte riktigt visste vad de skulle göra när de inte hade bollen längre.

Till den senaste matchen hade Pochettino gjort läxan och gav City noll utrymme att spela det spel de vill, med en löjligt hög press, vilket också gav en vinst med 2-0. Det vore befängt att tro att Koeman inte skulle ha tittat noga på den drabbningen, och årets Everton satsar alltså hårt på presspel. Frågan är därför i mycket om City har möjlighet att spela sig runt det.

Det korta, lätt spydiga svaret är att jo, det har de självklart. Men de skulle verkligen behöva vara skadefria i så fall.

Premier Leagues bästa spelförande mittfältare i fjol var Kevin de Bruyne, och troligen saknas han. Det är ett mycket stort avbräck. I City finns många spelare som är fantastiska på spela sönder motståndaren när de väl kommer i anfall med boll bakom mittfältslinjen, men det är de Bruyne som är en av världens bästa på att få in bollen dit. Utan honom finns ingen som naturligt kan ta den rollen. Fernandinho ligger närmast till hands, men om han ska ha ensamt ansvar för det kommer han att ätas upp av Evertons kompakta centrala mittfält.

Möjligheter

Nu kanske det låter som att jag håller Everton som favoriter i den här matchen. Så är det givetvis inte. Till att börja med är kanterna vidöppna om City kan spränga sig igenom med fart. Då kan Nolito eller Navas ta djupet samtidigt som de får understöd av Silva och Gündogan. Det ser ut lite som i de gamla klassiska NHL-spelen där den vinnande taktiken alltid var att lägga ned pucken djupt, passa snett bakåt, och hoppas på att nå en friställd central anfallare. En frisk Agüero har nämligen alla möjligheter att snappa upp sig bollar eller för den delen komma i perfekt timade löpningar eller frilägen. Tricket är bara att ta sig till det steget att mittfältet passeras.

Om Everton ska ha någon chans i den här matchen måste de alltså göra det de är bra på - ställa hög press, bryta spelet fort, och hoppas på att Lukaku spänner musklerna de få chanser han kommer att få. Muskler har han gott om, så i Evertons fall handlar det mest om att tillåtas äga bollen tillräckligt länge för att göra något mer med den än att spela bort den i panik.

Det kan faktiskt vara värt att spela på kryss i matchen eller på Lukaku som målgörare live under matchen i fall City gör första målet. Laget släpper in mål i nästan varje match i år. Just att komma tillbaka från pressade situationer har dessutom varit Evertons signum i år, och det krävs rent krasst bara ett anfall för att göra 1-1.

Särskilt om John Stones ska försvara.