Speltips: Inför EM, dag 20: Sverige

Det här är inlägg 20 i en serie om 24 inlägg inför EM - ett om varje lags trupp och historia. Ett nytt inlägg publiceras varje dag.

Sveriges tur alltså, och det enskilt svåraste inlägget att skriva. Det jag har fått mest respons på hittills har varit Spanien och Tyskland, Kroatien och Albanien, då handlar det antingen om att fördela världsspelare eller om att, tror jag, folk mest är glada över att få se analyser över huvud taget.

Men i Sveriges fall finns det knappt tio miljoner förbundskaptener ute i stugorna, som alla vet varför Oscar Wendt borde spela och kan halvobskyr kuriosa som att Brasilien - Sverige är den enskilt oftast spelade matchen i VM-historien.

Därför tänkte jag inte hålla mitt vanliga format här. I stället blir det spridda tankar.

---

Till att börja med: när ska Sverige börja spela träningslandskamper mot blåbärsmotstånd? Att bli bra genom att möta bra lag har länge varit en av SvFF:s paroller, och i och med att vänskapsmatcher inte räknades in i kvallottningarna spelade det ändå ingen roll. Men nu baseras det i stället på den helt idiotiska FIFA-världsrankingen, vilket innebär att Sverige hamnade i mitten av seedningsgrupp tre inför VM.

Nu ska vi slåss med Frankrike och Holland om en direktplats och en playoff-plats. Med vilka spelare då? Det är bara en tidsfråga innan Zlatan slutar, förmodligen blir det redan efter EM. Går vi till VM är han 37, och ärligt talat, det är mer troligt att vi inte gör det.

Förhoppningsvis ser i så fall Janne Andersson det som en chans att bygga något nytt, och att bygga ett lag som tvingas spela som just ett lag. Zlatan är en gudabenådad fotbollsspelare, den bäste vi haft någonsin, men så länge han är kvar i landslaget kommer det att byggas kring honom. Det ska det också, allt annat vore tjänstefel. När han så slutar finns plötsligt inte navet kvar längre, då måste en annan lagbild vara inspelad för att inte Sverige ska tappa helt.

Zlatan och Andreas Isaksson är äldst i truppen, födda på exakt samma dag, och där bakom har vi plötsligt MASSOR av spelare som kan bli något bra. Jag tycker inte vi haft så här bra juniorgenerationer på länge. Ett par blandade fakta:

* Det är sju killar under 25 med i truppen.

* 21 ytterligare spelare under 25 har kallats till landskamper senaste året. Tjugoen! Då har visserligen ett par inte fått någon speltid, men ändå.

Det här är verkligen värt att notera extra. Det brukar heta att Sverige alltid testar mängder av unga spelare, och det stämmer, men det här är 28 stycken under ett år som leder fram till ett EM. Det måste vara någon form av rekord. Jag kollade kalenderåren 2011 och 2008, slumpmässigt utvalda, och kom fram till 18 resp. 15 - ändå högt, men inte i närheten.

Och kolla på länderna som har fler så unga spelare med: det är Tyskland (10), Belgien och Schweiz (9), Kroatien, England och Portugal (8) - alltså länder som allmänt anses oerhört talangfulla, och som dessutom redan är bra. Spanien står också ut genom att ha testat 18 pers under 25 senaste året, vilket är förkrossande överlägset flest av alla länder som inte är Sverige (nästa land är Ungern på 11). Ändå ligger de i lä där med.

---

Givetvis går det att se det på andra hållet också, alltså att Sverige skulle ha sådana problem att vi desperat testar alla unga talanger. Så är det absolut inte.

Till att börja med har vi flera bra ungdomslandslag nu. U17 kvalade in till sitt första EM någonsin år 2013 och kom trea både där och i VM samma år. I årets EM var de med igen och kom till kvartsfinal trots England och Frankrike i gruppen. Och U21 vann ju EM i fjol; nu har de gått 5-1-0 i sin kvalgrupp till nästa års mästerskap där de tampas med Spanien och Kroatien i den överlägset svåraste kvalgruppen.

Titta även på kvalen till U21-EM, även om Sverige bara deltagit tre gånger från 2002 och framåt så har det bara blivit en enda kvalmiss. Fyra gånger har killarna vunnit sin grupp och åkt ut i playoff, inte sällan efter en olycklig lottning.

En anledning till framgångarna är att Sverige gjort flera paradigmskiften i ungdomsfotbollen under de senare 20 åren. När Lars-Tommy coachade landslaget fick de massor av kritik för att vara tråkiga, disciplinerade, fysiska. Sedan odlades det fram tekniska publikcharmörer. Nu flaggar tränare för att vi tappat den svenska modellen på vägen, så kanske är utvecklingen på väg tillbaka för att stabilisera sig i en hälsosam mitt.

Det har också sneglats mycket på andra nationer med framgångsrik ungdomsutveckling. Belgien (se mitt inlägg om deras lag för lite mer info) och Tyskland studerades flitigt. Resultatet är att vi numera kör samma typ av rak 4-4-2 i alla landslag rakt igenom, så att spelarna vet utantill vad de ska göra när de tar nästa kliv. Ledningen följer upp med samtal, fysiologer, rutinkontroller och så vidare.

Ändå hade det kunnat se ännu bättre ut om inte det nordiska upplägget med sommarfotboll funnits. Håkan Ericson konstaterade lakoniskt för nästan precis ett år sedan att han i den förra årskullen fått 40 återbud på fem matcher, på grund av tuffa matchscheman. Och de allsvenska klubbarna har ju ingen lust att släppa iväg sina ungdomar till landskamper och OS och sånt tjafs.

---

Jag är alltså inte nödvändigtvis jätteorolig över framtiden, utan snarare tycker jag det ska bli kul att se på utvecklingen framöver även om det kan gå precis hur som helst där.

Men jag måste snacka lite om EM också. Vi har ju Irland i första matchen, den som på förhand betyder mest. Det är en match som Sverige ges upp till 40 % chans att vinna av oddsmakarna, och Irland 30 % - inte orimliga siffror alltså faktiskt. Irland har inte ett särskilt bra lag alls, to be honest, och det påminner mer om vad Sverige gjorde anno 2000 än vad Sverige i dag gör.

Egentligen räcker det med att plocka bort ett par spelare så ska inte Irland ha något att hota med. Se upp för kanterna och Keane, om han inte är skadad. Sedan handlar det mycket om att hålla disciplinen och att undvika misstag, så borde ett mål ramla in till slut. Under Lagerbäck 2004 hade den spelmodellen varit en enkel garant för seger.

Då tycker jag att Italien i den andra matchen är mycket mer spännande, om så bara för att här finns det ett lag med tydligare fördefinierade styrkor och svagheter. Här *måsteÄ Sverige stänga ned de rörliga offensiva spelarna, dvs främst då El Shaarawy och Candreva. Ställ Källström i mitten sedan och låt honom skära av passningsvinklarna så har Italien inte någon spelfördelare utan måste gå ut på kanterna, vilket är fel väg för deras anfall normalt sett.

Väljer Italien att spela med tre backar får de problem med såväl Zlatan som yttrar, och med fyra backar har de plötsligt ingen bra möjlighet att lägga upp bollen i straffområdet för. De är fortfarande mycket starka på fasta situationer dock, så där måste Sverige passa sig.

Detsamma gäller även i sista matchen, den mot Belgien. Det är den på papperet svåraste matchen, även om belgarna fått problem med mittbackarna och även om Fellaini får spela (det tackar vi för!) så är de farliga i väldigt många positioner där Sverige avgjort inte är det. Belgien är fullt kapabelt till att vara ett spelförande lag, och Sverige har en hel del scoutande av De Bruyne att göra för att neutralisera en av EM:s farligaste spelare.

---

Allt som allt - lycka till Sverige, jag vill vara optimistisk ändå även om jag vet att chanserna inte direkt är fantastiska. Sedan ser jag verkligen fram emot OS, och några skrällar i VM-kvalet hade förstås varit underbart - annars får vi titta på U21-laget igen!