Speltips: Inför EM, dag 18: Italien

Det här är inlägg 18 i en serie om 24 inlägg inför EM - ett om varje lags trupp och historia. Ett nytt inlägg publiceras varje dag.

Ah, la bella Italia... landet där fotboll har ett eget ord, calcio, vilket funnits sedan 1500-talet och helt enkelt betyder "spark". Jag googlade för övrigt på frasen "la bella Italia" men hittade bara pizzerior.

Det där med den vackra fotbollen - il bel calcio - brukar förstås ofta ifrågasättas. Inget land sägs vara så specialiserat på matcher som slutar 1-0, och Fergie Time är ingenting i jämförelse med Serie As ständiga favoritgynnande.

... eller? Snittet antal gjorda mål om vi jämför t.ex. Premier League med Serie A är 51.30 per lag kontra 48.95; La Liga har 52.15 trots att två av världens mest absurt produktiva offensiver finns där. Bundesliga ligger t.o.m. något lägre, med 48.11 per lag.

Men i kvalet såg det ut som det brukar göra på landslagsnivå. Stabilt, säkert, och idel uddamålsvinster. +9 i målskillnad efter 7-3-0, och medierna där hemma är - som vanligt - redo att bekymra sig över allt.

Det är nu ingen ny tradition. Italien har som bekant fyra världsmästerskap under bältet, och under dessa fyra har de bara vunnit två matcher med mer än två mål - mot Ukraina med 3-0 år 2006... och mot USA med 7-1 år 1934. Min personliga favorit är från VM 1982, när de spelade 0-0 mot Polen, 1-1 mot Peru och 1-1 mot Kamerun, men gick vidare från gruppspelet på att Kamerun, som också bara fick oavgjort, hade 1-1 i målskillnad mot Italiens 2-2.

EM har de en lite brokigare historia i - tre utslagningar i kvartsfinalen och två silver på de fem senaste. Då har de varit uträknade på förhand om journalister rätt många gånger, med vissa undantag - typ 2004, när de slogs ut efter en viss match mellan Danmark och Sverige.

Men vunnit har de gjort en gång också, på hemmaplan 1968. Det var före straffläggningarnas tid, så när det stod 0-0 mot Sovjet i semifinalen (tillika första matchen i turneringen) singlade domaren slant om vinsten. En bra match hade ju redan spelats, så Guds vilja, hette det, skulle styra slantsinglingen. När även finalen slutade oavgjort efter full tid bestämde sig UEFA för att det kanske vore smartare med ett omspel i stället.

---

I inget annat land tas tränaryrket på så stor roll som i Italien, och därför ställs också oerhört höga krav inifrån. Förbundskaptenen stannar i regel i 2-4 år, så har det varit i dryga tjugo år. Fram till i höst, då han ska ta över Chelsea i stället, kommer Juventus-ikonen Antonio Conte att coacha landslaget, och från Juve har han också hämtat sex spelare till truppen - inte helt oväntat, med tanke på hur makalöst bra de varit i år.

Den gode Conte är inte fullt så förutsägbar som vissa av hans företrädare, men i praktiken har han fem man i mittfältet och varierar mellan en och två i anfallet, och alltså då tre eller fyra i försvaret.

Längst där back finns förstås Gianluigi Buffon, med flest landskamper i Italien, kapten är han också, och han har varit Juve trogen sedan 2001 nu. Inte blir han särskilt mycket sämre heller. Gigi är trots sina 38 år en av Italiens bästa spelare, och en av EMs bästa målvakter.

I övrigt tycker jag dock inte att laget har en väldigt hälsosam åldersmix, även om Pirlo inte fick följa med den här gången - inte för att han är dålig eller gammal utan för att han spelar i MLS som absolut ingen i Italien tar seriöst. Truppen är den fjärde äldsta i EM, och förbundskaptenen har öppet gått ut och konstaterat att det råder talangbrist.

Om den därmed näst äldste spelaren i truppen, Andrea Barzagli, får spela - det får vi se. Skulle Conte favorisera ett tremannaförsvar kommer han att plocka Juventus lineup rakt av - Barzagli, Leonardo Bonucci och Giorgio Chiellini. Men det kan också tänkas att det blir fyra pers, och så fall petas Barzagli till förmån för två rena ytterbackar - antagligen då Matteo Darmian (Manchester United) och Mattia De Sciglio (Milan), som båda är tvåfotade men som också båda föredrar att spela till höger egentligen. En annan fördel inför framtiden är att det skulle sänka snittåldern i försvaret från 31.7 till 27.3 rakt av.

Vilket system som väljs beror mycket på hur många anfallare Conte vill spela med. På papperet står valet mellan 4-3-3 och 3-5-2, som sagt, men hans 4-3-3 påminner mer om ett 4-5-1 i praktiken. Oavsett vilket är grundprincipen hemma i mitten samma som den alltid varit: stabilitet i luftrummet, lugn och tacklingssäkerhet, och lyssna om Buffon skriker något.

Den visan kan Chiellini och Bonucci mycket väl vid det här laget. Båda är ypperliga på att nicka bort bollar från eget mål, eller in bollar i motståndarens. Bonucci är den mer tekniske av dem, egentligen är han mittfältare men han blev konsekvent flyttad längre bakåt och till slut var han fast som defensiv spelfördelare allra längst back. Chiellini är den mer fysiske, den som absolut ingen rubbar på. Så har han också 83 landskamper.

---

Anledningen till att det finns två alternativ - eller till att det finns en velighet, för den som är pessimist - är att Italien haft svårt att få fram en ny generation världsanfallare. Missförstå mig inte nu. Italien har ett jättebra lag, och de kommer givetvis inte med dåliga forwards till EM. Men de hade en generation med spelare som Baggio och Zola, sedan kom en ny och tog över med Del Piero, Totti, Inzaghi, Vieri... och nu har de fem anfallare i truppen där ingen gjort mer än ett dussin landskamper. Inga namn ser sådär uppenbart beredda ut att ta över heller, den som har störst potential sett till talang och ålder är väl i så fall Domenico Berardi, till vardags i Sassuolo, eller Simone Zaza som gått till Juventus från samma lag.

Att Southamptons Graziano Pellè, för övrigt en av bara fem utlandsproffs i truppen, kommer att få starta längst upp är nog rätt givet. Han har blommat ut sent: 2012-14 var han enastående i Feyenoord och sedan dess har han varit mycket bra i Saints också. Men i landslaget gick han från att vara med i U21-lagen till att inte få spela i A-landslaget förrän först sju år senare - för två år sedan.

När han har tagit chansen har han dock gjort det bra, och en fördel med Pellè är att han kan spela både själv och med understöd av en till forward. Alltså har Conte att välja på att slänga upp en till ren anfallare bredvid honom, eller två stycken semi-anfallare på sidan.

Sedan blir det lite rörigt. Éder är toppkandidat till att ta en till anfallsplats, han är på lån till Inter från ett Sampdoria som varit översaturerat med anfallare, och har fått spela mer och mer i kvalet. Fördelen med honom är att det går att flytta ut honom på vänsterflanken om Pellè är ensam på topp, vilket inte är så realistiskt att göra med Zaza eller Ciro Immobile (Torino). Det skulle funka med Lorenzo Insigne (Napoli) däremot - men han har aldrig varit en startspelare i landslaget, och det ska mycket till för att komma in och ta över en startplats i Gli azzurri.

Mot en offensiv V-formation talar att de spelare Conte använt till det inte är med i truppen. Marchisio, Verratti, Pirlo, Montolivo, Soriano etc. fick stanna hemma allihop.

Troligare är i så fall en rakare mittfältslinje, där De Sciglio och Darmian flyttas upp från ytterbacksplats till att vara reguljära yttrar. På så sätt kan de täcka stora ytor samtidigt som det finns gott om folk i mitten, och det därför inte gör så mycket att bara tre backar är på plan.

Annars gillar jag alternativet att skicka upp två mittfältare skithögt och låtsas som att de är anfallare. Det skulle i så fall vara Stephan El Shaarawy (Roma) och Antonio Candreva, och skulle de inte få spela på det sättet vet jag inte riktigt varför de är med i truppen.

Särskilt El Shaarawy är en spelare jag verkligen gillar. Han har haft rejäl otur med en efterhängsen fraktur i ett mellanfotsben, vilket är ett av de absolut sämsta ställerna att få en sådan i eftersom den skadetypen är svårläkt och just den benbiten påverkar funktionen i alla ben runtomkring. Nu har han varit frisk i ett år, peppar peppar, och lånats ut från Milan till Roma, mest nyligen, där han sällan spelat hela matcher men där han snittat ett halvt mål per match ändå. Knäckfrågan är verkligen om han fixar hela matcher - för kvaliteten besitter han definitivt, och han är ju ung fortfarande. Han är fantastiskt bra på att luckra upp försvar, och väldigt löpvillig (vilket säkert inte hjälpt hans skadebenägenhet).

Resten handlar mest om vem som ska vara spelfördelare och hur många som ska finnas centralt i mitten. Daniele De Rossi (Roma) har ju rutinen, han är väl topp fem-ish sett till landskamper i Italien eller nåt sånt. Men annars är det ett flertal mittfältare som är ungefär lika bra, har ungefär lika mycket landslagsvana, och har gjort ungefär lika bra säsonger. Det är verkligen ett huvudbry för Conte.

---

Contes huvudbry är för att sammanfatta följande: han har ett försvar i världsklass, mycket bra yttrar på alla positioner, Buffon i mål men i övrigt ingen offensiv spelfördelare. Utan Pirlo, Verratti, Marchisio... det är ett ganska handikappat centralt mittfält. När laget mötte Tyskland nyligen försökte Conte sig på ett mellanting, med trebackslinjen och fyra mittfältare där ingen riktigt visste vad de skulle göra när de fick bollen.

Det funkade inte alls. Någon måste kunna vara den som lägger bollar. Italien spelar just nu fotboll på samma sätt som jag spelade NHL '94 till Sega Mega Drive - låg boll/puck i djupled som plockas upp av en forward, pass tillbaka till folk som kommer med fart, ett par tillslag max och så SMACK i mål.

Sådana spelare har Italien haft länge, och så har de haft en kille bakom som vinner bollarna och petar upp den till fördelaren. De Rossi är strålande på den bakre delen, kanske rentav bäst på det sedan Dino Baggio (fast i hård konkurrens med flera spelare). Men vem ska han lägga bollen till sen då? I Pirlos frånvaro blir han och, som sagt, Bonucci de som får lägga de långa bollarna. Dels är de inte lika bra på det, och dels är avståndet 20-30 meter längre vilket är ganska mycket.

Kan Conte lösa alla de här problemen kan Italien mycket väl vinna EM. Kan han inte göra det kommer Italien att få stryk av ett Belgien som passar perfekt mot lag med mittfältsproblem, de kommer att få svårt mot Sverige och de kommer åtminstone att slå Irland ändå. Men så länge de inte vinner rubbet kommer de att ätas upp av hemmajournalisterna.