Speltips: Inför EM, dag 17: Belgien

Det här är inlägg 17 i en serie om 24 inlägg inför EM - ett om varje lags trupp och historia. Ett nytt inlägg publiceras varje dag.

Sommaren 1994 var jag tio år gammal, och inkvarterad hos mina morföräldrar en månad över sommaren, långt bort från närmsta civilisation. Det gick nu ingen nöd på mig - morfar hade köpt en VM-bilaga, vilken vet jag inte, och jag lärde mig alla resultat från alla spelade VM utantill.

Ett lag jag verkligen inte blev klok på var Belgien. Vilka spelare de hade när de kom fyra i VM 1986 hade jag förstås ingen aning om, men fyra kom de. Till 1990 hade de varit upphaussade, men slogs ut av England i åttondelen. Nu skulle det vara deras år, enligt tidningen, och de hade hamnat i seedningsgrupp ett vilket gjorde att de slapp t.ex. Brasilien och Argentina.

Turneringen började också mycket riktigt strålande, med planenlig seger mot Marocko och 1-0 mot grannrivalerna från Nederländerna. Men sedan hände något. 0-1 mot Saudiarabien var en missräkning som gav Tyskland i åttondel, och tyskarna vann med 3-2 efter en match där Rudi Völler gjorde eller orsakade fyra mål. Michel Preud'homme var strålande i mål men lade av i landslaget bara månader senare.

Sedan dess har belgisk fotboll fört en undanskymd tillvaro. EM-silvret är 36 år gammalt, VM-semin 30. OS-guld, javisst, men det kom 1920. (Herbert Carlsson gjorde fem mål mot Grekland det året och vann skytteligan trots att Sverige bara spelade två matcher.) Till VM 2006 och 2010 kvalade de inte ens in, och enda gången de fått spela EM sedan 1984 var när de själva stod värdar vid millenieskiftet. Och det gick skit.

Men efter det hände det något.

Belgien har alltid varit ett politiskt och kulturellt splittrat land - hälften flamländskt, hälften franskt. Aldrig överens om någonting, och absolut inte om fotboll. Politikerna lär väl aldrig komma överens, men Michel Sablon lyckades i alla fall ena fotbollen.

Efter det misslyckade VM-kvalet 2006 - Belgien slutade fyra i sin grupp, två poäng före Litauen - hade Sablon tröttnat. I egenskap av teknisk direktör för belgisk fotboll hade han möjlighet att styra landets ungdomsfotboll, vilket han var tvungen att börja med. Ingen klubb skulle lyssna om han sade åt dem att spela på ett visst sätt. Men de yngre landslagen gjorde det, och plötsligt spelade alla juniorer ett rörligt 4-3-3, som hela tiden förberedde spelarna inför nästa steg. När de väl tog det steget var det sink or swim som gällde - om du varit fantastisk i U17 men inte lyckades alls i U19 fick du jobba hårdare, inte gå tillbaka.

Alla klubbar i landet som bedrev pojkfotboll fick direktiv om att det inte spelade så stor roll om de vann eller förlorade - utveckla spelarna i stället, och skit i ligatabellerna. För P8 och P9-ligorna togs tabellerna bort helt.

I VM-kvalet 2010 var Belgien återigen förkrossande dåligt och slutade fyra en gång till, bara två poäng före Estland den här gången, och höll på att halka ur seedningsgrupp C. Men nu stod juniorerna redo att ta över. När VM 2014 inleddes hade Belgien bara en enda spelare över 30. Alla utom tre i laget var utlandsproffs, och stommen hade kommit upp genom landslagen tillsammans så att de skolats in och byggt upp landslaget själva. Belgien var inte bara i VM - de var en av favoriterna, och ledda av stridsgrisen Marc Wilmots, som var en av mycket få bra belgiska spelare i EM och VM 2000 och 2002, höll de sånär på att slå ut Argentina i kvarten.

---

Det var bara två år sedan, och givetvis finns många av samma spelarkärna kvar i dag. Andra har bytts ut. Men ett offensivt 4-3-3 är det fortfarande som huvudsakligen gäller, och även nu är det bara två pers som fyllt 30. Den ena är tredjemålvakt.

Stå lär Chelseas Thibaut Courtois få göra, och det är inte så mycket att snacka om. Alternativet är Simon Mignolet som Liverpool verkligen måste byta ut - en målvakt måste vara mycket mer jämnpresterande än Mignolet.

Framför honom har det dock uppstått vissa prekära betänkligheter då båda mittbackarna, Lombaerts och kaptenen Kompany, behagade gå sönder samtidigt. Annars hade fyra pers varit 30+, men så blev det alltså inte. I stället kommer Tomas Vermaelen (Barcelona), den siste av dessa fyra, att ta Lombaerts plats. Jag skulle tro att Jason Denayer får Kompanys då, han har åtminstone sex landskamper under bältet även om han bara är 20 bast, och när han är frisk (långt ifrån alltid) är han ordinarie i Galatasaray.

Ytterbackarna är huggna i sten, det blir Jan Vertonghen och Toby Alderweireld som båda givetvis också tillhör den gyllene generationen. De har båda fostrats i Beerschot i Antwerpen vidare till Ajax ungdomsakademier, ut i Ajax A-lag, och efter några år på olika håll återförenades de i det Tottenham som haft en kanonsäsong. Om någon tycker att det låter konstigt så har ni helt rätt. Det här är två killar som varit mittbackar i princip hela sina liv. Men i landslaget har Kompany alltid haft ett självklart företräde - han är ju när han får vara frisk en av världens största Generaler i försvaret, med stort G. Och eftersom de också kan spela på kanten får de göra det - det kan rentav passa bra i Belgiens offensivt inriktade spel.

Tittar vi på anfallet är det nämligen uppställt som en striker, och övriga fem spelare formerade i ett långt V. Det gör att alla yttrar hamnar väldigt högt upp - med flit, förstås - och ger en massa yta bakom som backarna behöver täcka upp. Då är det bra med offensiva, löpvilliga kantspelare. Som Vertonghen och Alderweireld alltså.

Vi kan kalla det 4-3-3 eller ett jätteoffensivt 4-5-1 eller vad vi vill, Belgien har i vilket fall inte tagit med särskilt många mittfältare till EM. De anser inte att de behöver det heller. Romas Radja Nainggolan är den enda defensiva mittfältaren på plan, han har varit förstavalet rätt länge nu och det förpassar det andra alternativet, Marouane Fellaini, en bit utåt och uppåt. En märklig position, kan tyckas, för en spelare som är grym på huvudet och har en makalös defensiv spelförståelse men som helt saknar fötter och inte alls ska vara i den typen av offensivt spelfördelande roll.

Men nu är det som det är, och Fellaini ser ut att få starta jämte Axel Witsel (Zenit St. Petersburg) som vanligt. Jag hade hellre sett Dembélé (också Spurs) i Fellainis position, det är närmare hans naturliga plats på plan och Fellaini är en spelare som kan komma in och göra skillnad om laget behöver spela ett aktivt presspel.

Kanterna längst upp är i alla fall inget att snacka om. Eden Hazard är en av världens bäste spelare när han får vara hel och när Chelsea inte sunkar ned sig fullständigt som de gjorde i höstas. Även Kevin De Bruyne har blomstrat ut i Manchester City och varit fullständigt fantastisk där när hans knä har hållit. Han har mycket väl potentialen att bli årets spelare i ligan nästa säsong - precis som han blev i Bundesliga i fjol, som 23-åring. I City har han inte samma position som i landslaget, men det beror mest på att den positionen inte riktigt finns i Belgiens uppställning. Eftersom han ofta söker sig ut på kanten naturligt passar det inte nödvändigtvis dåligt, och här får han vara precis så offensiv som han vill.

Det lämnar i så fall frågan om vem som ska anfalla, och varför. Wilmots har tre alternativ: Romelu Lukaku, Divock Origi och Christian Benteke, alla från Merseyside. Alla kan dessutom vara ypperliga alternativ - men behäftas med helt olika problem.

* Benteke kom aldrig till sin rätt i Liverpool under Brendan Rodgers, efter en grym säsong i Aston Villa. Delvis berodde det på att Reds hade värvat in en klassisk straffområdesspelare utan att spela straffområdesspel, men sedan kom ju Klopp in i stället, och han begär helt andra kvaliteter av en anfallsspelare än de Benteke besitter. Jag vill inte bli missförstådd - Benteke är strålande på det han gör som bäst. I belgiska landslaget kan han få ut det på ett sätt han aldrig kunnat få i Liverpool.

* I samma Liverpool spelar även Origi, som fått en ordentlig genombrottssäsong i år. Han är bara 21, men har ändå 18 landskamper under bältet. Till hans nackdel talar att han bara precis slagit igenom, och att han bara precis kommit tillbaka från Funes Moris vansinniga tackling som fick honom att missa i princip hela säsongsavslutningen.

* Slutligen då Lukaku, som kanske varit bäst av de tre i år, men som har fått absolut noll understöd i det Everton som helt floppade i ligan. Jag kan absolut inte tänka mig att han finns kvar i klubben nästa år, och att döma av media kan pappa Lukaku inte heller det. (Romelus yngre brorsa Jordan är förresten på tal om familjen med som back i truppen men kommer inte att få speltid.)

I praktiken står det nog mellan Benteke och Lukaku, och det kan mycket väl tänkas att de får alternera lite tills ett fast val uppnås.

---

Belgien riskerar att bli vad Spanien var under lång tid - alltid favorittippade på ren talang och färdigheter, men aldrig särskilt nära att vinna något. Det är helt absurt egentligen att ett så litet land kan komma till EM utan Lombaerts, utan Kompany, att de kan lämna spelare som Mirallas, Januzaj, Chadli och Engels - med flera - hemma och ändå se jättestarka ut.

Så är de också favoriter till att vinna gruppen, strax före Italien. De båda möts i öppningsmatchen, och vinnaren där kan få en enkel resa vidare med lite tur. Det gäller särskilt belgarna, som har det på papperet svagaste kortet Irland i andra matchen.

Men kanske sitter det någon liten tioåring hos mormor med Sportbladets EM-bilaga om en månad och undrar varför belgarna inte kom längre än till åttondelen i år heller.