Det här är inlägg 5 i en serie om 24 inlägg inför EM - ett om varje lags trupp och historia. Ett nytt inlägg publiceras varje dag.
Jag sitter här halvsjuk och hoppas på att jag blir magiskt bättre till i morgon så jag kan traggla mig runt Göteborgsvarvet. Då kommer jag helt osökt att tänka på England, som alltid hypas upp bara för att se lite loja ut i själva EM-slutspelet sen.
Det där är förstås en sanning med modifikation. 1996 gick de till semi genom att vinna en straffläggning, men förlorade nästa, och även 2004 under en viss Svennis krävdes det straffar för att slå ut dem. Samma öde rönte de 2012. Däremot vill de nog glömma 2008, när de sparkade Eriksson, anställde Steve McClaren för att få in en engelsk tränare till det engelska landslaget, och prompt skickades ut i kvalet av Ryssland och Kroatien.
En mycket underhållande sammanfattning av den avgörande matchen finns
Även det där med hypen går att diskutera. Jag tror inte att England varit så här icke-hypade på massor av år, trots att de gick igenom kvalet med tio segrar på tio matcher. Delvis beror det på att den engelska journalistkåren lite grann tvingats ge upp sin konstanta hybris. Men samtidigt är det ett lag som för första gången saknar en massa fixstjärnor - de har ingen Beckham, ingen Gerrard, ingen Lampard. Och stabiliteten, ryggraden är försvunnen - ingen Rio, ingen Cole, ingen Terry. Och så vidare, och så vidare.
---
Det de har är Wayne Rooney (Manchester United, om nu någon missat det), men en av de stora frågorna har varit om han ska spela eller inte. Hur bra är han egentligen, och hur mycket lever han på sitt namn? I klubblaget har han varit klart bättre mot slutet av säsongen än i början, men det beror mycket på att han fått en annan roll än den han haft tidigare. I landslaget är visserligen klubbkamraten Marcus Rashford uttagen, men han är inte tänkt till startelvan direkt (troligen försvinner han i truppgallringen före EM), och Rooney är fortfarande toppspelaren i så fall.
Alternativen är förstås Harry Kane (Tottenham), som öst in mål i ligan men bara gjort tio landskamper, och Jamie Vardy (Leicester) som nog fortfarande ingen riktigt vet hur bra han är på den här nivån trots att han raderat ett gammalt målrekord i Premier League.
Roy Hodgson, den förste inhemske förbundskapten som visar upp någon form av tekniskt kunnande sen typ Glenn Hoddle (okej, jag överdriver lite igen), föredrar att köra på en tydlig fyrbackslinje och en central striker. Sedan ställer han upp mittfältet lite utifrån motstånd, och lite utifrån vilka spelare han har tillgängliga. Det betyder att i grunden spelar England ett offensivt 4-3-3 eller ett 4-2-3-1, men det senare är då inte så defensivt inriktat utan det handlar snarare om positionen på yttrarna. Det talar i så fall också för Rooney över åtminstone Vardy, som kommer från en helt annan typ av system.
Just yttrarna är i så fall ett lite mer positivt problem. Daniel Sturridge (Liverpool) kan ta en offensiv kantplats, han har fördelen att han funkar både där och i mitten, och just nu råkar han ju vara hel sedan flera veckor för första gången på gud vet hur länge. Andra kanten bör i så fall vara vikt åt Raheem Sterling (Manchester City), vars utveckling inte fortsatte i samma takt efter att han skildes åt från Rodgers, men det är förstås svårare när man väl börjar närma sig toppen, och när man spelar i ett lag som har lite större konkurrens om platserna.
Joe Hart (också City) är helt given i målet, och skadar han sig får England problem. Andremålvakten är Fraser Forster som jag tror att många svenskar knappt hört talas om. Nu gick hans Southampton visserligen i smyg upp på en Europa League-plats, men det var tretton ligamatcher sedan han höll nollan...
Framför Hart är det också lite problem. I praktiken finns det tre mittbackar att välja på: Chris Smalling (Manchester United), Gary Cahill (Chelsea) och John Stones (Everton). Även Jagielka och Jones har testats en del, men fick inte plats i truppen, till medias stora förvåning - tre mittbackar är ju inte direkt jättemånga. Jag skulle helt klart föredra duon Cahill + Smalling här; Cahill har rutinen och stabiliteten, och Smalling lider i sitt klubblag mer av spelarna runt omkring honom än han är dålig själv. John Stones är fortfarande en jätteintressant talang, och han kommer att säljas för någon löjlig summa i sommar, men han kan ju inte försvara vilket annars vanligen anses vara en tämligen vital egenskap för en mittback.
Det går förstås även att stoppa Stones på högerbacksplatsen, men den tror jag att Kyle Walker (Tottenham) har paxat, eller möjligen Nathaniel Clyne (Liverpool). Vänstern har alternativen Ryan Bertrand och Danny Rose och är följaktligen ett mindre problem. Det är ju i alla fall två spelare som inte brukar gå bort sig konstant - men det är inte heller två stycken som är direkt fantastiska.
---
Make or break för England handlar nog mycket om de tre mittfältare som placeras i mitten av planen. Jack Wilshere (Arsenal) kom med, och han är en riktigt bra spelare, men alltså... han har spelat 141 minuter Premier League-fotboll den här säsongen efter att just ha kommit tillbaka från ett benbrott. Det är per definition en chansning. Samtidigt är han mycket bra att ha i en diamant, och det ger i så fall Hodgson fler alternativ.
Men å andra sidan, de har inte så värst många jättebra namn att stoppa in där heller, och de andra två platserna går nog till Jordan Henderson (Liverpool) om han är hel, och Eric Dier (Tottenham) trots att han är mycket ovan vid landslaget. Samma problem gäller Danny Drinkwater (Leicester - en enda landskamp), men å andra sidan, är James Milner (Liverpool) tillräckligt bra i år? Han har klart mest erfarenhet, men han är 30 bast och Liverpool har inte konsekvent rosat marknaden.
De har tre träningslandskamper på sig (mot Turkiet, Australien, och Portugal) att lista ut i fall Wilshere och Henderson håller, och om Rooneys murbräckighet funkar med Sterlings speed och med Sturridge som komplement. Slår det inte väl ut måste de göra om i planen.
Talande tycker jag är att truppen är byggd för att faktiskt spela fotboll, och inte bara tjonga. Hodgson hade mycket väl kunnat bygga ett tjonglag om han velat, och hade förmodligen gjort det på ren princip om han t.ex. hetat Sam Allardyce. Det är också därför Wilshere genast fick en plats i truppen. Han och Henderson behövs som spelfördelare, annars kommer det att finnas massor av speed, offensiva krafter längst upp som aldrig får bollen, och ett lite halvtaskigt försvar.
Ryssland har ett lag som i sina bästa stunder kan slå vilka som helst, och Slovakien tycker jag inte heller ska underskattas. Det lämnar Wales i gruppen, som kommer att gå STENHÅRT mot England nu när de äntligen har chansen att tvåla till dem ordentligt. Så jag är inte så optimistisk i år. Men samtidigt är England favoriter i gruppen, och vem vet - kanske avsaknaden av fixstjärnor, och inte minst av press hemifrån, äntligen kan vara en nyckel till framgång. Tar de sig väl till slutspel kan de vinna mot vilka som helst.
Eller åka ut på straffar.
Åldersgräns 18 år. Spela ansvarsfullt. Särskilda villkor kan tillämpas för bonusar. Spelar du för mycket? Besök eller ring stödlinjen.se, 020 - 81 91 00
Veckans bästa sportbonusar
