Engelsk fotboll har under hela min uppväxt handlat om att sparka bollen långt, stånga sig blodig, tacklas hårt och vara allmänt tuff. Både på och utanför planen. Sedan dess har det hänt väldigt mycket och det enorma intresset har genererat sanslösa mängder pengar som i sin tur gjort att de engelska klubbarna kunnat förädla fotbollen. Det är vi tacksamma för.
Två av klubbarna som varit allra bäst på detta är Tottenham och Liverpool. Idag är man nog de två charmigaste lagen i England. Visst går det att argumentera för att även dessa jättar pumpat ut pengar för att locka några av världens bästa spelare till sina lag - men samtidigt så har de har inte kunnat konkurrera på allvar om de största stjärnorna. Visst har det haft pengar, men inte lika mycket som Manchester-klubbarna, Arsenal eller Chelsea. De har dessutom inte samma prisskåp att skryta med för att locka de allra bästa. Istället har man behövt sikta in sig på att handla från "den andra hyllan" och därefter förädla. Eller för all dell leta i sin egen akademi. Harry Kane och Trent Alexander-Arnold är två hyfsade exempel...
Detta har givetvis gett eko. Ett eko som nu gör att jag kallar detta för England hipsterderby.
Liverpool med fullblodsdåren Klopp och den överdrivet charmiga anfallsfotbollen som leds av supertrion Mané, Salah och FIrmino. Tottenham, med Pocchettini vid rodret, visade Europas största kyla i somras. När alla andra värvade för stora summor valde Spurs att inte göra någonting och istället lita på att utveckling snarare än nyförvärv ska ta laget framåt.
Det finns fler saker som både Tottenham och Liverpool har gemensamt. Båda spelar en offensiv, passningsorienterad fotboll som många skulle kalla för underhållande. Men den största likheten är nog titeltörsten. Hur bra och roligt det än må ha sett ut de senaste åren så har dett inte resulterat i några större pokaler att ställa i prisskåpet. Varken i norra London eller de rödare kvarten av Liverpool. Tålamodet från supportrarna finns visserligen där. Liverpool var ändå framme i Champions League-final förra året och Spurs-supportrarna har en framtidstro som är stor med tanke på den nya arenan. Dessutom är man inte några tidigare prenumeranter på titlarna, vilket ger ett längre tålamod. Men ändå. Det måste börja vinnas snart.
Är detta säsong? Det kan nog vara det. Men om det inte skulle bli så har jag ändå svårt att se pendeln svänga. Gemene man kommer ändå uppskatta de två offensiva virvelvindarna Tottenham och Liverpool. För det man står för, för den fotboll man spelar och för de fina profiler som finns i klubbarna.
Inför helgens möte är det mer press på Tottenham än på Liverpool. Man har visserligen redan spelat ut Manchester United efter noter och vunnit med 3-0 - på bortaplan. Men just innan landslagsuppehållet åkte man på en plump och förlorade mot Watford. Där saknades visserligen Hugo Lloris i målet. Fransosen bör vara tillbaka mellan stolparna här. Tillbaka bör också Eric Dier och Dele Alli vara, även om båda fortsatt rapporteras vara tveksamma.
I Liverpool är det gladare miner. Fyra av fyra vinster, endast ett insläppt mål och ett skadeläge som knappast påverkar den ordinarie startelvan. Oxlade-Chamberlain är borta resten av säsongen efter skadan han ådrog sig i slutskedet av förra säsongen och utöver honom saknar Liverpool Dejan Lovren och Adam Lallana. Andrakeepern Simon Mignolet är ett frågetecken, men hans medverkan är ändå sekundär med tanke på den stora succé Allisson gjort mellan stolparna med tre av fyra hållna nollor.
Detta möte är helgens största match i Europa och det kan mycket väl bli det roligaste rent målmässigt. Förra säsongens möten mellan lagen slutade 2-2 och 4-1 till Tottenham. Vad det blir denna gång återstår att se, men jag har oerhört svårt att se hur något av lagen ska hålla nollan. Frågan är bara hur många mål det stannar på...
Åldersgräns 18 år. Spela ansvarsfullt. Särskilda villkor kan tillämpas för bonusar. Spelar du för mycket? Besök eller ring stödlinjen.se, 020 - 81 91 00
Veckans bästa sportbonusar
