Röda tårar

Efter debaklet igår när Liverpool föll ihop som ett korthus sista kvarten sitter jag nu här med en tom känsla i kroppen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när slutsignalen gick men när jag såg hur förtvivlad Suarez var så blev det av naturliga skäl det andra alternativet. \ Samtidigt som hånen började plinga in på min telefon så satt jag där med tårar i min "10.000-mila blick" och försökte greppa vad som hade hänt. Min initiala tanke var att det var en horribel matchcoachning från Brendan Rodgers som gjorde att vi tappade poängen. Han borde ha sett hur Sakho, Skrtel och framför allt ytterbackarna fick panik i ögonen när Crystal Palace gjorde 2-3 och säkrat bakåt istället för att byta in Moses som inte gjort ett enda rätt det här året. Visst, vi jagade mål för att försöka komma ikapp Citys målskillnad men vi hade i det där läget ingen större chans att ta in några fler mål utan skulle säkrat bakåt istället. Nu ser det väldigt väldigt mörkt ut då jag har extremt svårt att se att City får liknande guldfrossa och förlorar någon av sina återstående matcher hemma mot Villa och West Ham. Men om vi backar bandet 12 månader bakåt i tiden och försöker se nyktert på det hela och någon hade sagt till mig att "i maj kommer ni leda ligan med 1 poäng när en match återstår och vara klara för Champions League, och ni kommer vara förtvivlat ledsna över att ni inte har ligasegern i egna händer" så hade jag förmodligen skrattat den människan rakt upp i ansiktet. Vi hade slutat 7:a året innan. Samtidigt hade vårat transferfönster lämnat mycket att önska då de flesta av våra stora transfermål hade gått i stöpet. Alla lagen som slutat framför oss året innan hade förstärkt otroligt mycket namnkunnigare och dyrare än oss. Allt pekade på ett nytt tufft år. Den uttalade målsättningen var en 4:e plats och Champions League spel. Jag ska ärligt erkänna att jag inte trodde det var särskilt sannolikt att vi skulle klara det då jag hade åtminstone Chelsea, City, Arsenal, Tottenham, United och kanske till och med Everton som starkare än oss på pappret. Klarar vi en Champions League plats är det en bragd kommer jag ihåg att jag tänkte. För det är nästan exakt samma spelare som slutade sjua förra säsongen som nu är med och slåss om titeln i år. Det enda av nyförvärven som man eventuellt skulle kunna räkna som startspelare och ny för året är Sakho och såklart målvakten Mignolet. De övriga Aspas, Alberto, Ilori, Moses och Cissokho har definitivt inte rosat marknaden och fått mycket begränsat med speltid. Av detta kan man enkelt dra slutsatsen att Brendan Rodgers idéer och filosofi äntligen börjat sätta sig i den befintliga truppen och det han och spelarna tillsammans har gjort är de facto en smärre bragd. Manchester United slutade 1:a hela 26 poäng före Liverpool och värvade spelare som Fellaini och Mata. City hade kommit 17 poäng före Liverpool och värvade nu Fernandinho, Negredo, Jovetic, Navas och Demichelis. Chelsea var 14 poäng före och värvade Willian, Schürrle, Matic, Zouma, Salah, Van Ginkel och Atsu. Arsenal värvade superstjärnan Özil för nästan en halv miljard och Tottenham som var 11 poäng före oss på 5:e plats öppnade plånboken rejält och värvade Lamela, Soldado, Paulinho, Eriksen, Capoue, Chiriches och Chadli. Att slåss med de här grabbarna om en 4:e plats var i mina ögon ett mycket högt satt mål så ni förstår kanske det jag skrev tidigare om att jag skulle sitta i maj och vara förkrossad över en första plats med en omgång kvar bara för att vi inte har det i egna händer. Liverpool spelar numera en underbar fotboll. Vi har gjort 99 mål och mosat toppkonkurrenter som Tottenham med 4-0 och 5-0, Arsenal med 5-1, United 1-0 hemma och 3-0 borta samt Everton med 4-0. Suarez har tangerat rekordet för antal gjorda mål med 31 st. Ynglingar som Sterling och Flanagan har fått sina definitiva genombrott. Men framför allt, vi är tillbaka i fotbollens finrum Champions League igen där vi hör hemma. Jag kan inte nog understryka vikten av detta. Avsaknaden av spel i Champions League har gjort att vi tappat många av våra transfermål tidigare och att vi höll på att tappa våran målkung Suarez i somras. Vi sitter i en annan sits nu. Spelare kommer vara mycket mer benägna att komma till Englands mest anfallsglada lag med en historia och tradition som saknar motstycke. Som nu dessutom erbjuder spel i Europa igen. Det går inte att sammanfatta denna säsong utan att kalla den för något annat än en ren succé. Oavsett om vi vinner ligan eller inte. Det kommer bli en mycket intressant transfersommar och förhoppningsvis kan Liverpool förstärka där det behövs mest, på backsidan. För kan vi bli starkare där så kan nästa säsong bli den då vi äntligen, ÄNTLIGEN får lyfta Premier League pokalen igen för första gången på 25 år. Torka tårarna bröder och systrar och var otroligt stolta över det Liverpool har gjort denna säsong. Kom ihåg att ni aldrig någonsin vandrar ensamma.