Stövlar i baken

[b]Att vara fotbollstränare är ingen dans på rosor, och när resultaten går emot dig behöver du aldrig titta längre bort än i spegeln för att hitta en syndabock. I helgen fick vi se två framstående tränare i England sparkas ut från sina respektive klubbar.[/b] Att vara fotbollstränare kan vara den enklaste saken i världen: så länge du vinner matcher är allt frid och fröjd, och du är ett geni. Förlorar du matcher spelar det ingen roll vad du heter, hur hårt du jobbar eller hur bra du de facto är - då blir livet en prövning av guds nåde. [b]Martin Jol[/b] Premier League-klubben Fulham noterade sin sjätte raka förlust i och med 3-0 borta mot West Ham i lördagens London-derby. Detta visade sig bli droppen som fick bägaren att rinna över för ordförande Shahid Khan, och Martin Jol - som tränat klubben sedan sommaren 2011 - fick sparken. Det pratas om att han förlorat omklädningsrummet, att hans tveksamma taktiska färdigheter synts i allt för stor utsträckning och laguttagningarna har kritiserats under hela säsongen. Så är det förstås alltid hos lag som inte går bra. Problemet för Jol är att han har kört vidare i samma hjulspår. Fulham har varit ett lag i mittendelen av Premier League i ett antal säsonger, och till och med testat lyckan ute i Europa, men tiderna förändras och spelet med den. Och alltför många spelare i dagens trupp har sett sina bästa dagar, och utvecklas inte. Istället har lag med framtidsvisioner klivit upp och förbi - jag tänker på Southampton, Swansea med flera. Och kanske är det just på tränarposten det stora problemet befunnit sig. Jol är en bakåtsträvare på många sätt - en gentleman, en skicklig tränare med en stor fotbollshjärna, visst, men han har inte hängt med på senare år. Han har levt på gamla meriter. Följden har blivit att Fulhams spel stagnerat, inte minst i jämförelse med andra lag med tränare som utvecklat (och köpt in) spelare och kommit med friska infallsvinklar på taktik och spelfilosofier. Även här kan vi ta Southamptons Pocchettino och Swanseas Laudrup som exempel (även om Swansea börjat just den här säsongen halvknackigt). Ambitionen har gått från att nå Europa till att nå de 40 poäng som brukar anses som nog för överlevnad i Premier League. Spelarna lär inte ha tagit detta som ett komplimang. Och när hans anfallsidéer försvunnit har spelare som Berbatov, Bent och Ruiz tappat sugen - vilket alltid varit risken med sådana spelare. Offensiven är död och begraven. Nye tränaren Rene Meulensteen - vi får se hur länge han sitter - är en välutbildad tränare utan den praktiska erfarenheten av eget ledarskap på den här nivån. Det är inte som andretränare bakom Jol han är mest känd, utan som framgångsrik sidekick till Alex Fergusons Manchester United under ett antal framgångsrika säsonger mellan 2008 och 2013. Vi kan nog förvänta oss en ny approach från Fulhams sida från och med nu. Det är svårt att förändra spelare, men genom motivation och spännande roller på plan kan holländaren säkert få ut mer än den nedflyttningsplats som laget just nu befinner sig på. Ordförande Khan kommer säkert backa upp honom med pengar i januarifönstret, så på kort sikt kan Fulham nog överleva. Men det kräver en justering av kursen för att styra laget i rätt riktning igen - och här kommer den nye tränaren att spela en helt avgörande roll. [b]Owen Coyle[/b] Den andra tränaren som fick en stövel där bak är Owen Coyle, före detta tränare för Wigan. Efter att man noterat sin tredje raka hemmatorsk i går mot Derby (1-3) - ett lag som för övrigt påminner en del spelmässigt om det Martinez byggde upp - fick ordförande Dave Whelan nog. Coyle fick sitta i knappt ett halvår, eller 23 matcher om du så vill. Wigan åkte ur Premier League förra säsongen trots ännu en fin vår. Roberto Martinez hade byggt ett lag med en liten budget, och fått samma lag att spela en attraktiv och trots allt ganska funktionell fotboll. Meningen var att laget skulle ta sig tillbaka till finrummet direkt, men fansen fick en stor slägga i solar plexus redan kort efter säsongens slut. Wigan led nämligen otroligt mycket av att Martinez valde att skriva på för Everton. Bland styrelsens kandidater för jobbet fanns ingen i närheten av Martinez kvaliteter, i betydelsen någon med samma syn på fotboll. Det stod redan tidigt klart att man letade igenom listan över "the usual suspects". Valet föll på Coyle. Man brukar tala om generationsväxlingar, och tränarbytet i Wigan har visat sig få en liknande effekt. Coyle är framförallt en motivator, inget taktiskt geni, vilket på kort sikt dämpade övergången mellan två managers med vitt skilda syner på fotboll. Wigan hade tio raka hemmasegrar innan det här fallet kom, exempelvis. Nu står Wigan som klubb och stampar på gränsen till avgrunden. Man har fortfarande en trupp stark nog att kriga om en playoffplats, men styrelsen måste gräva djupare och bättre för att hitta någon som kan guida laget framåt. För skulle det visa sig bli så illa att laget tappar sina stjärnlirare under januarifönstret - jag tänker framförallt på spelare som MacArthur och McManaman - så kan det lika gärna bli tal om nedflyttning om den negativa spiralen fortsätter. Lagets situation har förstås inte blivit lättare av att man utkämpar ett tvåfrontskrig. I egenskap av FA-cupvinnare tog sig Wigan otroligt nog till Europa League, där man hängt med bra och fortfarande har chansen att ta sig vidare - trots en olycklig förlust hemma mot värsta konkurrenten Zulte-Waregem senast. För Wigans framtid vore det kanske ändå bäst om uttåget ur Europa kom så tidigt som möjligt.