Länge leve 4-4-2?

[b]Mitt uppe i den mest dramatiska tidpunkten för svensk landslagsfotboll på länge tänkte jag för ett kort ögonblick låta blicken vila på Premier League, där vi kanske fick se en (åter)kommande trend födas förra helgen - och 4-2-3-1 slå tillbaka mot användaren.[/b] Playoffen inför världsmästerskapet i fotboll toppar naturligtvis agendan för alla fotbollsintresserade människor i Sverige just nu. Sverige ska försöka vända svåra utgångsläget 0-1 hemma på Friends Arena. För att det ska lyckas kommer det behövas en stor skopa tur, en nya approach till matchen (jämfört med den nere i Lissabon) och två anfallare som gör mål på sina chanser. I helgen är det comeback för Premier League efter uppehållet i helgen. På de brittiska öarna har många av de framgångsrika lagen använt sig av "Barcelonas" förtjänstfulla 4-2-3-1-uppställning, där målet är att äga så mycket boll som möjligt - för genom att äga boll har du större chans att vinna matcher. [b]Ensam är stark?[/b] Brendan Rodgers, Liverpools tränare, är bara en av många som har studerat Barcelonas världsherravälde de senaste tio åren och tagit till sig av delar av filosofin. Det såg vi inte minst prov på när han hävdade, kanske inte helt statistiskt korrekt, att "man har 79 procents större chans att vinna en match om man är bättre än motståndarna med boll." I takt med att unga och pålästa managers tagit över många av Premier League-tränarposterna har vi i allt större utsträckning fått lära oss hur 4-2-3-1 fungerar. Vi har vant oss vid att se två ankare på mitten, som ska göra det svårt för motståndarna att ta sig igenom centralt och som ska agera länk mellan försvar och anfall. Vi har fått se tre kreativa och offensiva mittfältare som lika gärna kan agera släpande forwards, om det behövs anfallskrafter. Och vi har fått se en ensam man på topp, som helst ska befinna sig i boxen och helst göra massor av mål. Förstås. Men i takt med att uppställningen dykt upp i allt fler sammanhang och hos allt fler lag har också många taktiskt skickliga managers lärt sig hantera den. Man har lärt sig vilka svagheter uppställningen har, och kan på ett annat sätt anpassa sig - framförallt i det defensiva arbetet. Lagen har lärt sig att isolera ensamma forwards, lärt sig hantera inverted wings. Man vet att man genom att packa ihop centralt gör det svårt för annars så offensivt begåvade lag att ta sig fram. \ [i]Rodgers kan ha satt igång en nygammal trend med en 4-4-2-uppställning. Foto: Telegraph[/i] [b]Det straffar sig[/b] Många lag har lik förbannat fortsatt i samma hjulspår, och ett par av dessa har lik förbannat lyckats bra rent poängmässigt. Tottenham är det uppenbara exemplet. Laget har haft svårt med målproduktionen mer eller mindre hela säsongen, men har trots det tagit poängen som gör att man hänger med i toppen - 1-0 till Tottenham, Soldado på straff är ett återkommande tema. Det centrala mittfältet har i många lägen kopplats bort från samspelet med Soldado, vilket har gett dem problem med leveransen av mål från andra delar av laget. Soldado på straff köper dig inte en Champions League-plats, än mindre "a shot at the title". Och förra helgen slog uppställningen tillbaka mot Andre Villas-Boas. 0-1 hemma mot Newcastle var på intet sätt ett signifikativt resultat för hur matchbilden tedde sig, men bristen på mål kommer i slutändan innebära problem. Kanske har de börjat visa sig nu. Det intressanta i sammanhanget var att vi samma helg fick se flera lag som normalt sett ställer upp med en forward ta steget över till två. Rodgers hade ett angenämt problem med att få plats med Suárez, Sturridge och Coutinho i startelvan, och gick över till 4-4-2. Resultatet blev en storartad match och massor av mål, trots att Coutinho tilldelades en position ute till vänster. Och mittfältet sackade inte efter, vilket måste ha varit ett orosmoln för Rodgers. [b]Någon att hålla koll på[/b] Det är klart att motståndet i ganska stor utsträckning dikterar villkoren för hur man ställer upp, men även relativt svaga motståndare kan få det lättare att hantera ensamvargar. Lukaku, som annars tycks trivas som fisken i vattnet i rollen som ensam anfallare i ett 4-2-3-1-system, hade svårt att komma till mot Palace (Everton fick bara 0-0 mot jumbon), till exempel. Kalle Karlsson på Aftonbladet hävdade i ett blogginlägg att "engelska lag har lärt sig spela försvarsspel", och det är kanske inte helt felaktigt sätt att se på saken - inte minst till följd av alla unga, moderna tränare med nya sätt att se på hur fotboll ska spelas. 4-2-3-1:s framfart är en annan faktor att ta i beaktande, eftersom få - för att säga inget - lag i Premier League besitter den offensiva spets som exempelvis Barcelona kan presentera. Även om man säkrar defensiven och kan styra matchen från mittfältet med uppställningen, så måste man fortfarande ha extraordinära spelare på rätt offensiva positioner kapabla att bryta mönster - och inte minst bidra med mål. Man måste ha en Messi, en Ribéry, för de gånger när man kör fast. Efter allt experimenterande med uppställningar, utgångspositioner och press så vet förstås Rodgers betydligt mer väl än jag att det är spelare, inte uppställningar, som vinner matcher. Och nordirländaren anpassade därför uppställningen efter de spelare han kände sig manad att ha på plan - och det slog väl ut. Villas-Boas har kört motsatt koncept och utgått från sin favorituppställning, med poängmässigt ett nästan lika bra utfall - Spurs ligger bara tre poäng efter Pool. Men i offensiv potential ute på plan skiljer det mil: Liverpool har gjort 21 mål hittills, Tottenham 9 - tredje sämst i Premier League. Detta alltså av ett lag som spricker av offensiv talang. [b]Sällsynta mål[/b] Och efter elva omgångar av Premier League så går det att konstatera att målen är färre den här säsongen. Enligt TeamTalk har det gjorts 39 färre mål den här säsongen jämfört med samma tidpunkt förra året - och hela 58 färre än säsongen innan dess. Jag skulle vilja hävda att Kalle Karlsson har rätt, men bara delvis: de engelska lagen har lärt sig försvarsspel - mot en anfallare. När det nu är dags för topplagen att utvecklas och presentera nya hot mot bottenlagens ökade förmåga att hantera uppställningen och den ensamme forwarden, så är det naturliga steget kanske en återgång till... tja, varför inte 4-4-2?