Zlatan jobbar mot ett socio-kulturellt arv

[b]Fotbollsgalan har aldrig tilltalat mig. Jag kommer istället berätta om hur jag kom till insikt om bakgrunden till svenska folkets tveksamma inställning till storstjärnan Zlatan Ibrahimovic genom åren i landslaget - allt under en vinprovning med Carl-Jan Granqvist.[/b] Ibland måste man få njuta lite också. Yours truly har varit på spa i helgen - så nära total njutning man kan komma vid sidan av fotbollsplanen. När spaupplevelsen dessutom kan kombineras med vinprovning i självaste Carl-Jan Granqvists sällskap, ja då är det läge att koppla bort synapserna från fotbollstänket och bara njuta. Nu blev det ju inte så. [b]Att samlas kring maten[/b] 2013 har varit ett dåligt vinår. Producenter, experter, konnässörer och initierade konsumenter är väl medvetna om att skörden slagit fel på grund av att årstiderna nedåt i Europa inte uppfört sig som sig bör. Året kommer därför gå till historien som ett osedvanligt kasst år. Så inledde Carl-Jan Granqvist sitt anförande i Kosta, denna lördagskväll i november. Carl-Jan, denne gigant, fortsatte att kåsera kring svensken och dennes förhållande till mat och dryck genom historien. Vi har ju alltid legat efter våra medmänniskor i södra Europa på många sätt. Italienarna, spanjorerna, grekerna och de andra har en matkultur där människor i större utsträckning umgås kring maten, njuter av den i gott sällskap. Måltiden är en möjlighet till social och intellektuell stimulans och utveckling. Historiskt sett har svensken sett mat som föda - det vill säga något som man måste få i sig för att ha ork att arbeta och försörja familjen. Det är så det fungerat i Sverige under en längre tid. Agrarsamhället kanske inte är det dominerande i Sverige länge, men "arvet" har vi svenskar burit med oss länge. Vi äter, och dricker, för musklernas skull. Italienarna? Dom äter för hjärnan, för utvecklingen av intellektet. Vår nedärva syn på mat håller så sakteliga på att förändras, och vi äter bättre. Men fortfarande har vi inte kommit ikapp våra vänner i södra Europa. Ett exempel är att vi ofta begränsar oss till att benämna vin som "gott" eller äckligt", med några få andra uttryck med liknande betydelser därtill. Vårt ordförråd måste utvecklas till ett som får rum med fler beskrivningar. Vi saknar fortfarande "liv" i vår (mat)kultur. \ [i]Dryckeskonnässören Carl-Jan Granqvist gav BallBreaker en insikt om svenskarnas svårighet att ta till sig av Zlatan Ibrahimovics storhet[/i] [b]Finliraren utmanar det svenska folkhemmet[/b] Vårt socio-kulturella arv, om vi väljer att kalla det så, berättar för oss att vi gillar grovjobbare, folk som kan rå om sig själva. Rejäla pöjkar. Men precis som Bob Dylan hävdar förändras tiderna, och vi med den. I takt med att svenskarna fått influenser från hela världen - vi kan slarvigt kalla processen globalisering - på senare år har våra "nedärvda" och invanda beteendemönster satts på prov, till det bättre förstås - något som väl nästan alla utom Jimmie Åkesson och hans följe skulle kunna hålla med om. Zlatan Ibrahimovic har vuxit upp som en del av den här förändringen. I smältdegeln Rosengård jobbade han delvis emot det svenska samhälle som haft ledord som "kollektiv" och "inte sticka ut från mängden". När Zlatan först kom med i landslaget sågs han som en som kunde förändra matchbilder genom att komma in från bänken och göra det lilla extra - knappast som någon att luta sig mot när det blåste som mest. Han var ju sydländsk i sitt beteende; på gott, men mestadels på ont. För svenska folket var han länge inte accepterad som given i startelvan, trots sina allt större framgångar i den europeiska toppfotbollen med lag som Juventus, Inter, Barcelona och Milan. Svenska landslagets styrka var då, och har nästan alltid varit, kollektivet, med en bunt hårt arbetande och robusta typer som man kan lita på alltid gör sitt bästa och sliter hårt - trots sina brister i teknik och dylikt. Exempel finns det en uppsjö av, och alla är långt ifrån talanglösa förstås. Andra kan vi benämna som tveksamma fall. Magnus "Turbo" Svensson hade fotbollsmässigt inte platsat i Luxemburgs landslag, men registrerades för 32 landskamper kring sekelskiftet. Niclas Alexandersson gjorde inga större intryck under sin vistelse på de brittiska öarna, men gjorde alltid ett digert dagsarbete på planen under landskamper. Någon att lita på. Han gör inte bort sig. \ [i]Zlatan Ibrahimovic - kaptenen som styr Sverige och svenskarna mot att utvecklas som individer[/i] [b]Landslaget - bättre utan Zlatan?[/b] Så kom Zlatan. Tidigare hade vi haft spelare med tekniska kvalitéer i landslaget, visst, men många av dem hade problem att platsa och petades till förmån för andra spelare med andra kvalitéer - inte sällan grovjobbare. Pär Zetterberg var en av dom - en bra karriär ute i Europa, iskall i landslagssammanhang. Teknisk begåvad, visst, men han såg ju direkt lat ut emellanåt! Och trots att Zlatans karriär i Europa blommade ut rejält och att han faktiskt stod för bra och viktiga insatser i landslaget var svenskens inställning till malmöiten fortsatt tveksam. En dålig landskamp och "Sverige klarar sig bättre utan Zlatan". En vinst utan Zlatan och "Sverige är ett bättre lag utan Zlatan". Det sitter med andra ord i våra gener, och indoktrineringen av denna uppfattning har fortgått länge nu. I klubbfotbollen hade fansen större förlåtelse för en och annan halvtaskig insats från Zlatans sida. En lat Zlatan i landslaget, däremot, föranledde ramaskri och uppmaningar om att peta honom från de svenska fansen. Åskådarna nere i Europa ägde generellt en markant större insikt om Zlatans betydelse för laget - och betydelsen låg inte alltid på det plan som vi svenskar brukar benämnda som "kollektivet framför allt". Det är först på senare år, när hans talang, framgångar och storhet internationellt inte längre kan förbises eller bortses från, som svenskarna har fått kapitulera inför Ibras storhet. Det är också först nu hämningarna så långsamt har börjat lösas upp ute i Fotbollssverige. Medel-Svensson har kunnat acceptera en lite sämre insats från vår nummer 10, även om man fortfarande hör yttringar från vårt socio-kulturella arv när uppgivenheten letar sig in. "Zlatan var sämst på plan" kan man ofta höra - och resonemanget baseras förstås på hans arbetsinsats i matchen. Han jobbade med andra ord inte tillräckligt hårt för laget. Vi ser i Zlatan Ibrahimovics resa med landslaget samma utveckling som svenskens förhållningssätt till mat- och dryckeskultur. Vi äter inte längre enkom för överlevnad, utan för njutning och personlig utveckling. Vi börjar utveckla en förmåga att förstå att Sverige mår bättre av personer som är annorlunda, som har andra talanger och som kan utveckla oss - och då kommer jag inte ens att gå in på den politiska aspekten av samma fråga, som dock är mer aktuell än någonsin. Låt oss istället nöja oss med att tillsammans be en bön till jordbruksguden att Zlatan - för Sveriges välmående som fotbollsnation - fortsätter bete sig som en fin årgång av en Guigal’s Côte-Rôtie La Mouline: måtte han bara bli bättre med åren.