Så slutar Premier League 2013/2014

[b]Lördagen den 17 augusti drar Premier League igång - som vi har längtat! Jag har mitt på det klara när det kommer till hur tabellen kommer se ut i maj 2014...[/b] Äntligen! Nu är det bara en och en halv vecka kvar till världens bästa fotbollsliga drar igång igen och livet kan återgå till det vanliga. Vem bryr sig om sol, bärs och strandhäng när årets mörka månader tränger sig på med världens bästa gäst i vardagsrummet - Premier League. I tre olika inlägg kommer jag gå igenom min bild av sluttabellen för säsongen 2013/14: dessa presenteras idag onsdag, måndagen den 12 augusti samt onsdagen den 14 augusti. För att tillföra ytterligare en dimension av spänning väljer jag att börja med mittenskiktet, plats 7 till och med 13, och går vidare med bottenstriden och toppskiktet nästa vecka. Håll till godo! [b]7 Swansea[/b] När tränaren Brendan Rodgers lämnade Swansea för att testa lyckan i Liverpool för en säsong sedan var det många som spådde walesarnas undergång. Men ersättaren Michael Laudrup lyckades – trots att man bland annat tappade spindeln i nätet på mitten, Joe Allen – föra Swansea till en beundransvärd niondeplats i Premier League. Det som imponerande mest var dock sättet man gjorde det på. Den possession-baserade spelmodell som Rodgers lanserat finslipades och implementerades utefter Laudrups egna preferenser, och resultatet gick inte att ta miste på. Swansea hänförde återigen hela världen med sin moderna och intressanta fotboll. Inför den här säsongen ser man ut att få behålla sin ryggrad, den som bär upp laget och möjliggör framgångarna. Jag pratar framförallt om målvakten Vorm, mittbacken Williams och forwarden Michu. De två sistnämnda har jagats av större klubbar, men blivit kvar. Dessutom har Laudrup tagit in intressanta namn i truppen, bland annat i form av Canas från Real Betis och Bony från Vitesse. Bony och Michu är ett anfallspar som måste klassas som ett av Premier Leagues allra bästa. Lägger man därtill ett homogent och spelande mittfält, vars största svaghet har varit tuffheten och storleken, och en stabil backlinje så har Swansea det mesta som krävs för att slåss om Europaplatserna. Den akilleshäl som man hade på mitten, bristen på tuffhet, har man löst genom att ta in hårdingen Shelvey från Liverpool – och det, mina vänner, känns som "a match made in heaven" för detta Swansea. \ [i]Michu är den stora skillnaden mellan en placering i toppen och en strid om nedflyttning - trots att Swansea har en talangfull trupp och en bra manager. Foto: hamrofootball.com[/i] [b]8 Everton[/b] Ingen lär ha missat det faktum att David Moyes, efter mer än tio år i Everton, nu har lämnat för att ta sig an det kanske tuffaste jobbet i fotbollsvärlden. Hur klarar sig Everton nu, när man tappar sin karismatiske ledare? Styrelseordförande Bill Kenwrights långsiktiga tänkande lät sig dock inte ruckas i sina grundvalar trots tappet av sin manager. Man ersatte nämligen honom med en person som inte alls är olik David Moyes i sin fotbolls- och livsfilosofi – Roberto Martinez. Spanjorens jobb med Wigan har varit imponerande, men nu när klubben med de små resurserna åkt ner kände sig Martinez manad att gå vidare i sin karriär. Och det går inte att säga annat att steget är logiskt. Everton är inte de stora resursernas lag – om man hårddrar det hela så är Wigan ett Everton i miniatyr. Visst har Liverpool-klubben värvat dyrt förr, och visst finns här stjärnor – men det ekonomiska tänket genomsyrar klubben. Och det är under dessa förutsättningar som Martinez jobbar allra bäst. Han har tagit med sig tre spelare från sin gamla klubb, men i Evertons fall handlar det kanske mer om vilka man fått behålla än vilka man tagit in. Fellaini och Baines – instick: jag älskar alla lag som har en vänsterback som nyckelspelare – har ryktats följa med Moyes till United, men det ser ut som om Martinez kommer få behålla dessa båda guldklimpar. Och jag tror det är en förutsättning för att lyckas någorlunda. I en ny miljö kommer en samspelt spelartrupp få lära sig Martinez fotbollsfilosofi, och det kommer att krävas att nyckelspelarna stannar och levererar. Everton kommer knappast vara med och slåss om någon Champions League-plats – man är fortfarande för svagt på målskyttefronten och det finns för många frågetecken kring hur Martinez lyckas med föra vidare det defensiva arv som Moyes lyckades så bra med. Däremot har spanjoren alla möjligheter att hamna på rätt sida mittstrecket. Truppen är mer eller mindre intakt, han har fått ta med sig ett par tre spelare som han känner väl sedan tiden i Wigan och kanske framförallt – han har tron på det han gör. Det är Martinez styrka, och det är därför jag tror att han kommer tas emot på ett positivt sätt i det omklädningsrum som Moyes har inrett och nu lämnat efter sig. [b]9 Southampton[/b] På sydkusten ser man inga spår av en ekonomisk recession. The Saints har hämtat in duktiga ytterbacken Wanyama från Celtic och Lovren från Lyon, i hård konkurrens av flertalet större klubbar. Det känns som klubben har en optimism kring sig just nu, både på transfermarknaden och på fotbollsplanen. Förra säsongen imponerade man, och vågade sparka manager Adkins, som tagit laget dit man är idag, mitt under brinnande säsong. Nu är det Pocchetino som leder laget, och även om den gamle mittbacken gärna ser att laget ser stabilt ut bakåt blir det knappast tal om något defensivt inriktat spel på St Mary’s den här säsongen. Laget kryllar av offensiv talang, och kommer att utvecklas än mer den här säsongen då de yngre förmågorna hunnit vänja sig vid livet i Premier League. Ändå är det kanske mer rutinerade anfallaren Rickie Lambert som håller i nyckeln till en riktigt bra säsong. Centertanken är kapabel till att stå för upp till 15 mål, och kan han nå dit så är mycket vunnet. Wanyama och Lovren ger stabilitet bakåt, samtidigt som den förstnämnde också är ett förstklassigt hot i anfallsleden. Det lagbygge som Adkins byggt upp håller på att vidareförädlas av Pocchetino, och även om jag personligen tycker det var fel att sparka Adkins i förstaläget så håller den argentinske managern linjen och bygger vidare uppåt. I nuvarande skick är Southampton ett lag för övre halvan av tabellen. \ [i]Den forne Lyon-backen Dejan Lovren under en match mot Real Madrid. Foto: live4liverpool.com [/i] [b]10 Newcastle [/b] Kaoset tycks aldrig hinna lägga sig riktigt förrän det är igång igen – lite så känns det när vi besöker skatboet. Efter den fantastiskt väl genomförda säsongen som nykomlingar 2011/2012 så tog laget ett rejält steg bakåt i fjol och var inte jättelångt ifrån att åka ut. Detta trots att man tog in rejäla förstärkningar från Frankrike. I år har fansen fått utstå andra former av problem även utanför den gröna mattan. Joe Kinnear har tagits in som någon form av ansvarig för spelaraffärer, något som tränare Alan Pardew säkert inte såg på som något positivt. Tittar man på truppen så ser den minst lika stabil ut som den som slutade på en imponerande femteplats 2012, blott fyra poäng från Champions League-kval. Man har fått behålla Cabaye på mitten, och försöker göra allt för att Tioté ska kunna hitta tillbaka till gammalt gott slag bredvid honom. I januarifönstret stärkte man upp de centrala delarna än mer i form av skicklige Sissoko, och förhoppningen är att dessa tre ska kunna dela upp sina roller så pass bra att historien kan upprepa sig. Tioté, hoppas man, ska kunna ta ett steg tillbaka i banan och återgå till det han gör bäst – spelförstörare och en som raderar alternativ i motståndarnas anfallsspel. Det kreativa spelet ska överlåtas till Cabaye och Sissoko. Framåt Cissé stå för baljorna. När det i dagarna dessutom blivit klart med Remý på ett säsongslångt lån från nedflyttade QPR, ja då ser offensiven riktigt lovande ut på pappret. Frågetecknet plitas ner i försvarslinjen, som måste få bättre stöd av mittfältet. Förhoppningsvis kan Pardew lösa en stor del av problematiken genom att mittförsvaret avlastas av en mer defensivt inriktad Tioté, men positionsspelet lämnade mycket i övrigt att önska förra säsongen – och kan man lita på att (ungefär) samma spelare nu helt plötsligt ska lösa problematiken? [b]11 Aston Villa [/b] My precious. Min egen lilla ögonsten Aston Villa har värvat friskt, och i sann Lambert-anda ungt och hungrigt. Tonev, Okore, Helenius, Steer, Bacuna och Luna – cred till dig som på förhand känner igen mer än 33 procent av dessa namn. Manager Lambert letar fortfarande efter framförallt en mittfältare, och denne tycks vara Nürnbergs japan Kiyotake. Dock måste man göra sig av med det ”dökött” som ligger och tar upp plats och pengar i truppen innan den transfern kan bli klar, och namn som Given, Hutton, Ireland och Bent sägs inte ha någon framtid i Birmingham-klubben. Men även här gäller kanske att uppskatta det man har framför det man inte har. Lamberts stora uppdrag under Silly Season var att behålla anfallaren Benteke, 19 ligamål förra säsongen. Trots att den belgiske succéanfallaren lämnade in en transferbegäran kunde Lambert snart få honom att dra tillbaka den och skriva på ett härligt fyraårskontrakt med klubben, med en beräknad veckolön på £50 000. Managern har också knutit till sig viktiga kuggar som Weimann, Westwood, Baker, Lowton och Clark på längre kontrakt, och den unga stommen kommer säkerligen ha stärkts och härdats av den tunga förra säsongen. Det finns risk för att Villa kommer tillhöra bottenskiktet igen – kan Benteke upprepa succén från förra säsongen? Kan Lambert täppa till ett sjukt läckande försvar, framförallt på fasta situationer? Kan Westwood bli den centralt offensivt inriktade mittfältaren som den här truppen behöver, eller kan Bacuna överraska och sno åt sig den? – men bredden finns där på ett helt annat sätt än förra säsongen. Dessutom tror jag att 20-årige danske mittbacken Okore, inte helt olik Micah Richards i sin spelstil, kan få sitt stora genombrott, och lyfta en något underpresterande kapten Vlaar till nya höjder. Många tyckare verkar också tro att högerbacken Lowton är nära landslaget, och kan han höja sig en nivå till så har laget genast ett nytt försvar som kan rädda många poäng åt laget. \ [i]Den danske dynamitbacken Jores Okore kan få sitt stora genombrott den här säsongen, enligt BallBreaker. Foto: The Telegraph[/i] [b]12 Fulham[/b] Jag ser inte vart Jols lagbygge ska ta vägen. Jag tycker inte truppen utvecklas särskilt mycket från säsong till säsong, och man har gjort en del konstiga värvningar de senaste åren. Jol tycks föredra humörspelare: ojämne men sjukt kapabel Berbatov tros få sällskap av Bent från Aston Villa på topp kommande säsong, och bakom är det tänkt att Taarabt – lån från QPR – ska bistå med assister och avlasta Ruiz. På rätt dagar är detta ett gäng kapabelt att bryta ner vilket försvar som helst, men dåliga dagar kan offensiven komma att låsa sig. Och frågan är då om en skadedrabbad Rodallega eller en ung Kacaniklic kan backa upp dessa? I försvaret är mycket sig likt, och fansen hoppas att Hangeland ska kunna hitta tillbaka till sin nivå som han hade för ett par säsonger sedan. Riises form stagnerar, men förhoppningen är att fansens favorit Riether ska kunna fortsätta med sitt imponerande spel på högerbacken. Och på mittfältet återfinns vi delar av den avsaknad av karaktär som jag pratade om i anfallsleden: Karagounis och Sidwell vill mycket, men saknar kanske den där edgen som gör dem till bra Premier League-spelare, och Richardson blandar högt med lågt. Manager Jol hoppas på att samma hund kan stå för samma tricks som förra säsongen – och jag ifrågasätter inte det faktum att det kan bli just så. Då kom man nämligen tolva. [b]13 West Ham[/b] På tal om att köra vidare i gamla hjulspår. West Ham och lagets tränare Sam Allardyce har sitt på det klara när det kommer till hur man överlever i landets högsta fotbollsserie, och tvärtemot moderna managers som Rodgers, Martinez och Lambert står Allardyce för en mer direkt fotboll. Andy Carroll och Kevin Nolan är två profiler som passar väl in i det lagbygge som Big Sam skapat. Lägg där till att han besitter ytterligare kvalitet på mittfältet med grovt underskattade Diame, som på rätt dagar är kapabel att äga vilken fotbollsplan som helst. Men Allardyce styrka är också hans svaghet. Det här laget kommer aldrig trilla ner, men det kommer heller aldrig att vara med och kämpa om en av platserna till Europa. Man har byggt ett lag av stål, och fått en konstruktion som byggd att hålla i ur och skur. Men konstruktionen är inte flexibel, utan har sina begränsningar. Och man kanske inte är långt in i återvändsgränden, men det krävs mod för att komma ur den. Allardyce är inte mannen att bygga framgångsrika, moderna fotbollslag – ju tidigare ledningen förstår detta, desto bättre rustat står West Ham på längre sikt. West Ham-fansen får fortsätta att blåsa bubblor i hopp om att en frälsare en dag ska anlända. \ [i]Är Carroll frälsaren för West Ham? Foto: thenational.ae[/i]