När revolution är enda utvägen

[b]Vi har bevittnat fotbollens makt över ekonomin ett tag nu. Storklubbar så väl som medelstora elitklubbar runt om i Europa har trotsat ekonomins recession och köpt dyrt. När nu verkligheten åter ha trätt in i samma fotbollslag råder nya förutsättningar. Vi tar ett kärt exempel.[/b] Sparka ut det gamla, ta in det nya - det hungriga, det passionerade. Inte det mätta, inte det trötta. Den moderna världsfotbollen är på väg att förvandlas - kanske inte för de absoluta topplagen, men för medelklassen. Att leva över sina tillgångar är ett vanligt förekommande fenomen i samhället - medborgaren behöver inte se längre än till sina banklån, ofta i miljonklasser, för att se ett exempel. Men vi behöver inte ta upp ett så pass tillspetsat exempel som lån för att statuera exempel. Fotbollsklubbar är nämligen rätt duktiga på fenomenet att leva extravagant och ignorera de röda siffrorna i årsredovisningen. Med eller utan enorma finansiärer i ryggen har många lag runt om i Europa drömt svettiga drömmar om Champions League, respekt från hela kontinenten och evig framgång. Men det var få som lyckades. Vissa var uppe i societeten, smakade på champagnen, minglade med eliten och syntes i rätt sällskap - betydde något, var någon - men sparkades ut från finrummen när ekonomin började sina och det inte längre föll ur några mynt från sparbössan trots att den vändes upp och ned, skakades i till förbannelse. [b]Motgiftet[/b] Undantagen - alltså lagen som satsat och vunnit - finns där, och är ganska många till antalet. Men det kräver en ägarstruktur som står över vanligtvis viktiga mål som att rörelsen, läs fotbollslaget, ska gå med vinst och föreningen kunna gå runt med egna medel. Monaco kanske är det mest aktuella exemplet, Manchester City och Chelsea är andra som vandrat samma väg. Lag som köper sig till storlagsepitetet, och som lyckats. Aston Villa är inte alls i samma nivå som dessa lag rent ekonomiskt. Där tillhör man medelklassen. Lagets revolution är dock desto mer intressant, även om den bara är i sin linda. Mönstret har tvingats fram av att fotbollens bubbla har börjat spricka. Den ekonomiska recessionen inom nästan alla samhällets olika grenar har satt sin tydliga spår i den rika medelklassen inom fotbollen, som nu plötsligt tvingas ta till "drastiska" metoder: under de senaste säsongen har vi sett dyra transfers, absolut, men det populära fenomenet att köpa dyrbara brittiska spelare med rutin från Premier League har valts bort för billigare stjärnor i delvis mindre ligor utomlands. \ [i]Jores Okore, här i kamp med Fernando Torres under Champions League, är Villas hittills dyraste värvning när han köptes för runt £4 miljoner tidigare i somras. Foto: politiken.dk[/i] Aston Villas Silly Season har för den objektive fotbollssupportern varit en av de mest intressanta så här långt. Inte för att laget värvat spektakulärt, utan tvärtom - att man fortsatt att slå in på samma bana som man inledde förra säsongen. Och man har värvat mycket. Så här långt har fem spelare säkrats: Jores Okore, Nicklas Helenius, Leandro Bacuna, Aleksandar Tonev, Antonio Luna och Jed Steer. Känner du till över 50 procent av dessa får du nog sägas vara en fotbollsnörd. Även om alla utom Steer kostat mellan en och fem miljoner pund så är skillnaden nu gentemot ett par säsonger bakåt i tiden stor: vi ser ingen Bent för £18 miljoner, ingen skadad Downing för £10 miljoner och ingen James Milner för £8,5 miljoner. Det är nya tider nu. [b]Den nya vågen[/b] Darren Bent-transfern är lite av vattendelaren här, och vi kan dela in det gamla tankesättet och det nya tankesättet utefter denna transfern som färdigställdes i mitten av januari 2011. Tidigare betalade man dyrt för "garanterade" mål och för rutin - nu betalar man mindre för talang, passion och hunger. Det går aldrig säga vilken väg som är den rätta sportsligt. Det är för tidigt. Däremot kan vi konstatera att Villa valde den enda rätta vägen. Lyckas man inte ragga upp en rik ryss under en guidad tur i Gazproms naturgasdistrikt eller för den delen en förmögen arab under en kamelauktion i Abu Dhabi, ja då måste ekonomin diktera den vardag vi lever i. Och det är inte nödvändigtvis så att verkligheten måste vara gråare utan pengar. Med lite mer fantasi, en gnutta kreativitet och ett väl fungerande scoutnätverk går det att göra klipp - även om "klippen" i fråga råkar kosta en sisådär £7 miljoner pund. Jag tänker förstås på Christian Benteke som nu, en säsong och 19 ligamål, efter det att han köptes kommer med en prislapp på £25 miljoner dinglande runt halsen. \ [i]Christian Bentekes marknadsvärde har skjutit i höjden sedan belgarens övergång förra sommaren. Foto: The Sun[/i] Aston Villas nya transferpolicy har också medfört att en rad välbetalda och underpresterande "stjärnor" har eller kommer få lämna: Richard Dunne har redan stuckit, medan den forne jättetalangen Stephen Ireland och nämnde målkungen Darren Bent väntas lämna innan nya säsongen tar vid. Aston Villa och och lagets fans har tidigare varit livrädda för att se klubben som en språngbräda mot större mål, en mellanstation där okända men talangfulla spelare tar klivet in i berömmelsens värld. I takt med att det nya tänket implementeras är det skönt att lägga denna traditionella och bakåtsträvande filosofi bakom sig och acceptera det faktum att jo, visst är vi en klubb mitt i näringspyramiden. Vi äter, men vi äts upp också. Problemet är bara att vi måste lära oss hantera det. Och just nu gör Randy Lerner och Paul Lambert mycket rätt vid sidan av planen. Man införskaffar passion, vilja att lyckas och ett driv att nå de stora arenorna ute i Europa. Om denna motivation efter ett par säsonger tvingar spelaren i fråga att lämna ett medelmåttigt lag i mitten av Premier League, må så vara. Det är så vi gör "a good piece of business". Köp (relativt) billigt, sälj dyrt. Köp en delvis okänd spelare, förvandla honom till ett hett villebråd bland eliten. En sådan här affärsmodell gynnar en klubb ekonomiskt, men också sportsligt. Till slut är jag övertygad om att chansen att nypa en plats i Champions League finns där - men det blir ett test för tålamodet. Och balansgången är svår: det är inga stora marginaler mellan att lyckas med den och att falla pladask och bli ihågkommen som en loser, inte minst i de inledande faserna av revolutionen. För Aston Villas del var det fem poäng som var skillnaden mellan himmel och helvete förra säsongen. Men en revolutionen har nästan alltid en grogrund i folket - och fansen har fått nog av övergödda spelare som inte brinner. Viva la revolución!