När klyschan växer sig till en sanning

[b]Sverige besegrade pliktskyldigt Färöarna på hemmaplan med 2-0. Vi tar med oss tre poäng och två mål, som med bara lite tur kunde ha blivit mer - men som också kunde ha resulterat i poängtapp. Vad har vi egentligen lärt oss om det här laget, 90 minuter senare?[/b] Låt oss fastslå en sak direkt. Ser man objektivt på matchen så var det ingen tvekan om att resultatet var rättvist - Sverige dominerade matchen och skapade mer än gästerna. Låt oss fastslå en sak till: problemet ligger på ett annat plan. Sverige ska vara ett lag som är kapabelt att nå VM, medan Färöarna är ett lag som ska vara nöjt med varje poäng som man spelar in. Med de förutsättningarna så måste man se på matchen med andra ögon. Och dessa ögon är tyvärr allt annat än välvilligt inställda till hur detta svenska landslag spelar just nu. Sverige spelar för närvarande en ganska bekväm fotboll, där det man vinner i bollägande går förlorat i bolltempo - det som samma lag måste leva på i sådan här matcher. Och bolltempot är generellt på tok för lågt just nu. Vi behöver inte gå in på de framgångsrika fotbollslagen av idag för att se betydelsen av tempo i spelet - vi kan istället studera den stora majoriteten av målen i de högsta ligorna. Det finns individuella misstag, det finns fantastiska enskilda prestationer - men väldigt många har föregåtts av någon form av tempoväxling. Sveriges tempoväxlingar är få då latheten - den som grundar sig i, antar jag, en underskattning av motståndet, ett försvagat självförtroende hos många enskilda spelare och en tilltro till att någon annan, läs Zlatan, ska fixa biffen - har tagit överhand. Latheten som jag pratar om är förstås inte helt medveten, vilket gör den extra jobbig att jobba bort. Det är med andra ord bekvämt att spela fotboll i dagens upplaga av det svenska landslaget. Och fotboll på yppersta elitnivå ska inte vara bekväm. Det dåliga bolltempot leder till ett stillastående spel, som låter även dåliga lag som Färöarna positionera sig och hitta rätt i positionerna. Det är här cirkeln i mitt resonemang sluts. [b]Klyscha blir sanning[/b] "Det är svårt att bryta igenom ett så kompakt försvar". Det var ungefär så Erik Hamrén uttryckte sig efter matchen. Och visst, varför inte? Tyskland lyckades bara besegra detta Färöarna med 3-0, lika stora siffror som Irland vann med. Men den här klyschan som bara är delvis sann tenderar att bli en sanning på vilken man förlåter och ursäktar den bristfälliga svenska insatsen. Herregud, Sverige måste väl varit medvetna om vad som komma skulle? Inte förväntade man sig ett blietzkrieg á la Tyskland i Berlin den 16 oktober 2012? Jag tror det var Simon Bank som i Aftonbladet skrev att problemet inte låg i att vi gör för få mål, utan att vi skapar för lite chanser. Det är alltför lätt att stirra sig blind på Ola Toivonens missar framför mål - och visst hade ett mål höjt självförtroendet hos honom - men det är vägen dit som oroar mest. Vi har få spelare som bryter mönstret, som sticker ut, som gör löpningarna som ger plats och utrymme åt andra. Vi har också för få spelare som söker boll även när de vet att de inte får boll. Det är därför man blir glad att se Jimmy Durmaz komma in. Det är även därför jag tycker att Toivonen gjorde en ganska bra insats igår. Hans one touch-spel var stundom bländande i andra halvlek, och det är där någonstans vi hittar nyttan i en formtoppad Toivonen (där är han absolut inte just nu). Samtidigt var han också inblandad i vad som borde ha varit en straff emot Sverige vid ställningen 1-0 - hur hade laget reagerat då? Man får också tacka den assisterande domaren på Sveriges vänsterkant i andra halvlek för att han helt felaktigt blåste offside vid Färöarnas kanske bästa anfall under matchen - som hade resulterat i en mycket farlig genombrytning från kanten. Så, med lite hjälp av domaren, trollkarlen Z och ett ganska dåligt bortalag får svenska folket fortsätta att drömma om våta, svettiga, dansande, sjungande nätter i Rio. I september lär vi bli varse om verkligheten. [b]Goda grannar[/b] Ett annat lag vars drömmar under gårdagens förvandlades till mardrömmar är Danmark, som gjorde bort sig på de allra sorgligaste av vis. 0-4 hemma mot Armenien - som alltså så sent som i fredags fick stryk hemma mot Malta med 1-0 - betyder att de rödvita nu har ett hopplöst läge i grupp B. Finland gick mot en oerhört viktig trepoängare i Minsk när hemmalaget Vitryssland kvitterade mot slutet av matchen. Nu är det översta två platserna i grupp vigda åt favoriterna Spanien och Frankrike i den gruppen. Nordens hopp står plötsligt till Sverige, som fortfarande har störst chans att kvalificera sig av dessa lag. Men då får man börja ditcha de där klyschorna och acceptera verkligheten såsom den ser ut, och agera därefter. Vägen till VM må ha blivit till en stig den senaste veckan, och jag vill gärna kasta en annan klyscha i sjön när vi ändå håller på. Vi är nämligen inte på rätt väg. Vi är helt ur kurs.