Martin O'Neills uppgång och fall

[b]Efter Sunderlands hemmaförlust mot Manchester United i lördags fick coachen Martin O'Neill sparken. Nu är det Paolo Di Canio som får ansvaret att rädda kvar klubben i Premier League. O'Neill, å andra sidan, måste fundera på hur han gick från hela Storbritanniens kanske hetaste manager till en oönskad sådan inom loppet av ett par säsonger. Här tar vi oss en titt på O'Neills tränarkarriär, och analyser hur han gick från att vara en av världens mest lovande managers till att bli en osäkerhetsfaktor av rang.[/b] Efter en ganska framgångsrik karriär som spelare i, framförallt, Nottingham - där han bland annat vann ligan en gång och Europacupen två gånger i slutet på 70-talet och början av 80-talet samt samlade ihop till 64 landskamper för Nordirland, bland annat som lagkapten under VM 1982 - påbörjade Martin O'Neill sin tränarkarriär i två småklubbar innan proffsklubben Wycombe Warriors hörde av sig och erbjöd honom ett jobb. Mellan åren 1990 och 1995 tog han Wycombe från en blygsam plats i fotbollsperiferin till ett respekterat lag på de brittiska öarna. Laget tog sig upp till Division 2, där han sånär lyckades leda laget till en playoffplats. Men efter sex framgångsrika år tog han steget över till Norwich, där han dock blev kortvarig efter en fejd med klubbens ordförande rörande en misslyckad transfer av legenden Dean Windass. Detta var kanske det första tecknet på O'Neills kompromisslöshet när det kom till de transferobjekt han riktat in sig på - de som inte är på hans sida, är emot honom. Det har aldrig funnits några gyllene medelvägar i nordirländarens fotbollsfilosofi - varken nu eller då. Hur som helst öppnade sig en chans att ta över Leicester, och det var här tränarkarriären tog fart på allvar. Under åren i klubben vann han ligacupen två gånger, kvalificerade sig för Europaspel samt rackade upp en rad imponerande mittenplaceringar i Premier League. Med små medel lyckades han få ut max av spelare som många såg som överskattade - ett epitet som kom att följa O'Neill genom åren. Bärande spelare för O'Neill under den här perioden var Matt Elliott, Tony Cottee, Steve Guppy, Muzzy Izzet, Frank Sinclair och Tim Flowers, för att nämna några. \ [i]O'Neill och kapten Elliott firar cupguldet. Foto: Daily Mail[/i] Efter att kontraktet med Leicester upphört slutade kärlekssagan när O'Neill lämnade för skotska Celtic - även om Leicester-fansen aldrig kommer glömma sin favoritmanager. I Celtic slipade han ytterligare på sitt rykte som en manager med förmåga att motivera spelare och få dem att ge max, och under nordirländarens ledning kunde Celtic för första gången på länge utmana Rangers om ligatiteln - något som 6-2-vinsten över ärkerivalerna i augusti 2000 indikerade. En rad ligatitlar i Skottland hamnar dock i skymundan för det faktum att han lyckades guida klubben till det nya Champions League-formatet, och därmed tillse en pengaström till de grönvita. Ändå är det kanske UEFA-cupfinalen 2003 som lever kvar längst i minnet. Trots att Celtic fick stryk mot Porto med 3-2 efter förlängning, så menade många experter i Europa att världen just bevittnat de två kanske skarpaste fotbollshjärnorna som finns just nu, tillika de två största framtidsnamnen i branschen: Martin O'Neill i Celtic och en viss ung portugis vid namn José Mourinho i Porto. Efter att en övergång till Leeds fallit igenom, så presenterades O'Neill som tränare för Aston Villa i början av augusti 2006. Framför honom stod kanske den största utmaningen hittills: med ägare Randy Lerners hjälp skulle Aston Villa nå ut i Europa igen, och siktet var inställt på Champions League-fotboll. Det skulle visa sig bli det i särklass största samtalsämnet under hans tid i Villa, och trots att laget var ett av de mest intressanta i den engelska fotbollen under hans era - fullspäckat med talanger och erkänt skickliga spelare som Ashley Young, Gabriel Agbonlahor, Gareth Barry, Olof Mellberg och Martin Laursen - så kom man aldrig mer än väldigt nära. \ [i]Taktikern och motivatorn O'Neill under tiden på Villa Park. Foto: Telegraph.co.uk[/i] Aston Villa-fansen minns satsningen, man minns UEFA-cupkvällarna, man minns stormatcherna med mycket på spel - men man minns också de ständiga misslyckanden när det kom till kritan. Aston Villa var laget som ekonomiskt byggts upp för Champions League, men som av flera anledningar som vi inte ska gå in på här misslyckades. Och då fallerade den relation som fram till dess varit så lyckad. Någonstans längs med vägen utvecklade Lerner och O'Neill ett ohållbart förhållande, och till slut - bara dagar inför seriepremiären 2010 - sade nordirländaren upp sig. Villa stod utan tränare och med en osäker framtid framför sig, medan O'Neill stod utan jobb - men ändå med en CV som borde locka Premier League-lag. Under förutsättning att han själv kände för det, vilket inte alls var självklart vid tidpunkten. Det var först 16 månader senare som han återkom till fotbollens finrum, i och med att han i december 2011 introducerades för sina nya fans: Sunderlands. Det lag han stödde som ung. Även om han inledde sin karriär i nordöstra England på bästa sätt, lyckades han aldrig ta Sunderland till de riktigt höga höjderna. Istället vände formkurvan rakt nedåt under andra hälften av den nuvarande säsongen, och nu när man plötsligt bara befinner sig en poäng över nedflyttningsstrecket får ägare Ellis Short fått nog: Martin O'Neill sparkas den 30 mars 2013. [b]MON som manager[/b] Det går att se ett mönster när pendeln vippade över till O'Neills nackdel. Den intensiva jakten på Champions League kostade på, och offer för det blev både O'Neill och Villa. Att komma så nära men ändå vara så långt ifrån, det satte sina spår. Sunderland skulle bli MONs projekt att vinna tillbaka sin status som en av de bästa tränarna i Storbritannien, men det har inte funkat. Och nu har allt han arbetat för mer eller mindre brunnit upp. Martin O'Neill gjorde sig ett namn som en tränare kapabel att utföra underverk med begränsad budget. Men hans magiska fingrar tappade med tiden sin kraft, och under perioden i Villa gjorde han sig också känd för att blanda och ge på transfermarknaden: för varje talang han hittade, fanns alltid en eller ett par överbetalda, överskattade och underpresterande spelare. Det spel som funkade i början av 2000-talet känns redan nu omodernt för ett lag som vill tillhöra Premier League. Det kontringsbaserade kantspelet, som inte på något sätt sätter krav på bollinnehav, med snabba och kvicka spelare i fokus fungerade bra ända fram till plats fem och sex, men där märktes betydelsen av kvalitet i bollinnehav och ett djup i anfallsspelet. Där topplagen kunde hota från ett varierat anfallsspel, hade Villa bara ett fåtal hot att komma med. O'Neills spel känns som sagt passé - framförallt i en era där unga och hungriga managers med nytänk dominerar. Där "nya" toppmanagers som Rodgers, Lambert, Martinéz, Laudrup och Adkins (jag tar upp Southamptons före detta coach eftersom han på ett skickligt sätt skapade ett väldigt spännande lag - att han sedan fick sparken var ett stort skämt) ser värdet av bollinnehav och en intressant, flödande anfallsfotboll körde O'Neill på i samma gamla hjulspår. Sunderland av idag är lättläst, och inte ens kreativa spelare som Sessegnon, Johnson med flera har varit kapabla att bryta den nedåtgående trenden. \ [i]Martin O'Neills fotbollsfilosofi känns omodern, och i Sunderland lyckades den inte alls. Foto: Guardian.co.uk[/i] MONs marknadsvärde har knappat stärkts de senaste åren. Han har lämnat sina två senaste lag i mycket svåra sitsar: Villas lagbygge lämnade ekonomisk misär efter sig, och Sunderland är numera en nedflyttningskandidat. Han lämnade Villa i sticket och Sunderland i ett sportsligt kaos (även om jag är medveten om att han fick sparken). Så, vem vill ha egentligen ha honom? O'Neill är just nu tillbaka på ruta ett, och måste återigen fundera på hur han ska överleva i fotbollsbranschen. Var gick det fel? Där han förr kopplades samman med de absolut största tränarposterna i världen - redan under tiden i Villa ryktades det om att han var tilltänkt att ta över efter Sir Alex Ferguson i Manchester United - ska han nu vara glad om det blir tal om mittenlag i Championship. Kanske kan det bli tal om en flytt till Leeds ändå? Även om det kanske är väl tight inpå sessionen i Sunderland så kan det vara en möjlighet för O'Neill att återupprätta hedern. Han missade chansen förra gången, när Leeds kanske hade något på gång, men nu när Neil Warnock fått lämna återstår ett lag delvis i spillror. Just därför kanske det är en perfect match - och en slags cirkeln är sluten-avrundning på hela historien om den tystlåtne, envise vinnarskallen från Kilrea. Men O'Neill har alltid gått sin egen väg, fattat de val han själv önskat. Envis och långsint som han är, kanske han tycker att Leeds har gjort honom en orätt han inte glömmer. Kanske väljer han istället att säga adjö till fotbollsvärlden, i så fall på sitt eget sätt: det vill säga tystlåtet och utan att slå på stora trumman. Kanske drar han sig tillbaka till sin sjuka fru, som han stått tätt bredvid under många tunga år. Vad han än bestämmer sig för så kan vi vara säkra på att han fattar beslutet själv, i samråd med sin närmaste familj. Som tränare kommer han alltid bli ihågkommen som mannen som kunde få ut max av spelare få andra ville befatta sig med, men också som managern som flög för nära solen och brände sina egna och sina arbetsgivares vingar. För majoriteten fotbollsfans kommer han alltid vara den som kom nära, utan att för den delen lyckas fullt ut. För andra fans, de till Nottingham, Leicester och Celtic framförallt, kommer han för alltid vara en legend och ha en plats i folkets hjärta för sina insatser på och utanför planen. Och det är kanske så han vill ha det, Martin O'Neill? Hellre avgudad av ett fåtal, än omtyckt av den stora massan.