Säsongspremiär för BallBreaker!

Fotbollsskorna står framför mig på golvet. Det är samma skor som under den långa försäsongen har formgjutits – blivit ett med mina förhårdnader på hälen, färgat hälften av mina tånaglar svarta och gett mig skoskav som får Lionel Messis punktmarkerare grön av avund – för att ge så mycket löd i den gamla högerdojan som det bara går. Skorna är verktyget som ska leda mig, vårt lag, till segern. Större ansvar än så kan man inte lägga på ett par 42:or av modell utslitna. Det går att ta på spänningen i det linementindränkta omklädningsrummet där sisådär 20 karlar sitter och väntar på gonggongen. Det mumlas om ”kom igen nu, gubbar” och ”nu tar vi dom, för fan”, och fumlas med benskydd och tillhörande tejp. Elva man ska göra det på plan, men alla är en del av laget. Lagsport när den är som bäst. Inget får lämnas åt slumpen. Det är säsongspremiär, och nerverna är långt ifrån under kontroll. Det är som med sexdebuten – det får inte skita sig nu, när det gäller som mest. All träning som försiggått detta ögonblick – vilket för övrigt gäller även i det andra fallet – får inte gå till spillo, ödeläggas av slarv eller brist på koncentration. Känslan är nu, när jag greppar pennan för att börja blogga här på 1X2.se under aliaset BallBreaker, densamma fast omgivningen en annan. Det färggranna men nötta omklädningsrummet från 1960-talet har förbytts mot ett sporadiskt hemmakontor, de 20 mer eller mindre vuxna karlarna har gått igenom en metamorfos och är nu foton på två vackra döttrar, och verktyget som ska skapa magi är inte längre mina svarta Adidas – nu stirrar jag på ett tangentbord och en skärm. [b]Alias BallBreaker[/b] Vem är då jag, och vilket är mitt syfte i livet? En klart befogad fråga. Mitt namn är Jonas, jag fyller snart 32 år och är synnerligen förtjust i Aston Villa FC. Det är den kortfattade varianten av vem jag är. Jag älskar mitt Villa i synnerhet, och Premier League i allmänhet. Den här bloggen riktar sig till dig som inte heller kan få nog av brittisk fotboll, och/eller är intresserad av en mer eller mindre initierad rek någon gång då och då. Spel är en synd, ja visst, men det är synd att inte spela – och gå miste om känslan som en vinst för med sig. Som innermittfältare på den gröna mattan är jag van att försöka hitta luckor i motståndarnas försvar, små men betydelsefulla sådana. Det gäller även för mitt spelande – även om jag är beredd att ta betydligt större risker på spelmarknaden än på fotbollsplanen. Men hjärtat, det finns där. Alltid. Men fotboll är som bekant ett lagspel. Jag uppskattar alla kommentarer, åsikter, ödmjuka påhopp och andra former av interaktion. När jag nu beträder en ny form av spelplan blir reglerna något okända för mig, men äventyret desto större. Det kan sluta hur fan som helst. Men roligt, det ska vi ha. Det, och tre poäng, är trots allt vad fotboll handlar om.