Himmel eller helvete

[b]Å ena sidan stränderna, samban och svindlande förhoppningar om ett sprudlande landslag. Å andra? Ekonomiska eldar, flammande förorter och dånande demonstrationer. I sommar tar Brasilien emot hela världen för att visa vem fotbollen tillhör. Problemet är att man inte vet vad man vill.[/b] \ Ett land i lågor, men ett landslag utan plågor. 2002 åkte Argentina till VM i Asien för att hämta hem bucklan och få folket på andra tankar. Nationen var splittrad, men fotbollslaget fulländat. Det var dags att ignorera den rasande ekonomin, det var läge att drömma sig bort till seger i slutspelen. Hur det gick? Anders Svensson skruvade in en frispark, Hernan Crespo kunde inte sluta gråta – och turneringens stora favorit åkte ut med huvudet före. När den första besvikelsen lagt sig övergick den ändå i tacksamhet. Ett VM-guld skulle ha fått argentinarna att blunda för sanningen, att fly från verkligheten. Och vad var vitsen med att gå runt problemet när det enda som räknades var att ta itu med det? [b]Tolv år senare har Argentina kravlat sig ur krisen. Nu smyger sig bekymren vidare norrut till de gyllengula granngiganterna. Brasilien har öppnat famnen. Snart kommer fotbollen hem. Frågan är om den känner sig välkommen. [/b] Demonstrationerna dundrar på gatorna, folkmassorna väller fram våldsammare än vågor på stränderna. Det är sommaren 2013 och Brasilien spelar bländande fotboll i Confederations Cup – en aptitretare inför VM – men många medborgare är missnöjda. Landet har tilldelats tunga idrottsevenemang. Efter den här turneringen ska Brasilien arrangera VM och OS inom loppet av två år. Folket rasar. Skolorna är sunkiga och lärarna lågutbildade – ändå väljer ett välmående land att gå en annan väg med kassakistan i handen. Vården och omsorgen behöver vård och omsorg – ändå skissar regeringen på konturerna till nya arenor för en fest man inte har råd med. [b]I stormens öga står fotbollen. [/b]Det brasilianska folket älskar sporten, men hatar tidpunkten. Natten till den 21 juni är totalt två miljoner invånare ute på gatorna för att uttrycka sitt missnöje. På en banderoll i Rio är budskapet tydligt: [b]"Vi vill ha sjukhus och skolor i Fifa-standard".[/b] Fotbollsfilosofer brukar viska om en sport som föddes i England och förädlades i Italien, men alla är övertygade om att skönheten växte fram i Brasilien. [b]Genom åren har fantasterna förtrollats av ”o jogo bonito” – den vackra fotbollen – när brasilianska magiker fattat sina trollstavar för att dra kaninen ur hatten.[/b] Pelé, Ronaldo och Romario har manglat målrekord. Upplagan från 1982 klassas som tidernas bästa landslag. Ronaldinho har dribblat sig förbi sophögar med sitt glittrande leende - och när vi går in i en ny tid vilar pressen på en liten pojkspoling. Neymar är esset i elvan, hjärtat i den brasilianska fotbollskroppen. Han har vinklat in volleyskott i krysset, flutit förbi försvarslinjer med fart och finess. Han kan göra allt med en fotboll, och i sommar måste han göra det. Eller? Nu är krisen inte på något sätt total i Brasilien, men för ett land som äntligen vädrar morgonluft när man seglat upp som världens sjunde starkaste ekonomi kom sportspektaklen olägliga. Landets BNP är Sydamerikas högsta, kaffe och socker fortsätter att exporteras. Fotbollsspelare skeppas iväg till Europa i utbyte mot fler guldmynt än tidigare, och visst älskar befolkningen hur Thiago Silva stänger försvarsdörrar och hur Oscar dyrkar mittlås med sin snillrika spelförståelse. Men ändå. [b]Kampen går vidare, den om vad man egentligen vill.[/b] Ett guld på hemmaplan hade varit kronan på ett brasilianskt fotbollsverk som förfinats för varje år, och en revansch för finalförlusten 1950 när Uruguay snodde bucklan framför ögonen på 200 000 åskådare. I nästa sekund glider tankarna över till en annan verklighet. Statens skattkammare har redan plundrats av Confederations Cup och arenabyggen, nu väntar ett väldigt VM och ett ordentligt OS. Vore det kanske bättre med ett fiasko som river ner fasaden, med ett tidigt uttåg som öppnar regeringens ögon för den hårda verkligheten? Å ena sidan stränderna och samban, svindeln och storstjärnorna. På andra sidan ser vi folket förtvivlas över att sedelbuntarna lagts i fel fack. Vi hör också fruktan för fler oroligheter i favelorna, rädsla för repriser från i somras där människoliv skördades när specialstyrkorna stormade in i förorterna. I periferin skymtar polisbrutaliteten som upprätthåller ordningen i den brasilianska vardagen. Den ska garantera säkerheten för hela globens gäster. Och värdarna? Ska de njuta eller klaga, glida eller lida? Jag vill att de fortsätter se sanningen i vitögat, men också att de unnar sig lite bollbriljans från tekniskt fulländade fotbollsspelare. Brasilien kan ju gå hela vägen. Förbundskapten Scolari har sagt att som sämst ska laget vinna turneringen, och i täten går underbarnet Neymar. I händerna håller han ödets gång. [b]Himmel eller helvete i hemma-VM är svårt att sia om - att inte veta vad som faktiskt är himmel och vad som är helvete gör saken ännu värre. Det enda vi vet är att bollen snart är i rullning, och att det är vid Neymars fötter den ska vara trots alla plågor och lågor.[/b] \