Ska vi vara nöjda nu?

[b]Ett heroiskt hjärta - men en horribel hjärna? En match med två svenska ansikten, en strid som borde ha slutat annorlunda men som av något annat än slumpen ändå förlorades med 1-0.[/b] \ [b]När strålkastarna tändes på Estadio da Luz visste vi att Portugal är ett begåvat, bolltrillande landslag. [/b]Vi höll några nycklar i handen och famlade i mörker för att låsa upp porten till VM-paradiset. Kapten Hamrén valde rätt. In med Källströms allt-i-allo och med Elms förmåga att skapa sig en extra sekund med boll. Täpp till försvaret med Antonsson och Nilsson, låt Elmander jaga livet ur präktiga portugisbackar. Resultatet? [b]I första halvlek spelade Sverige som ett fotbollslag - i andra vågade man inte ens vara ett. [/b]Förklaringen kan stavas trötta ben och förlorad koncentration när utmattningen kröp närmare. Vi kan peka på ett surrande, störtande, svepande Portugal som till slut stack nålen i den svenska ballongen. Eller så nickar vi bort mot omklädningsrummet och halvtidspausen. De fyrtiofem första minuterna spelade Sverige med skärpa och skicklighet. Bollerövringen var snudd på perfekt, positionsspelet var prickfritt. Motståndarnas mittfältstriangel plockades isär och istället fickPepe bli spelfördelaren som slog crossbollar mot högerkanten. [b]På andra sidan stod Ronaldo och viftade vädjande. Sen droppade han längre ner för att delta i spelet. Ingenting hjälpte. [/b]Elmander stångades, uppspelen fångades. Och där Portugal försökte vaska fram guldchanser lyckades Sverige gräva fram diamantlägen. Sen gick vi till paus. Då hade Martin Olsson och Mikael Lustig stängt korridorerna. Då hade Zlatan inte varit nervkittlande nära men ändå ett nav för anfallskreativiteten att kretsa kring. Men vi gick till paus - och vi kom inte tillbaka. Om Sverige tappade matchen? Inte riktigt så. Vi hade aldrig greppet om den. Den största skillnaden var i stället hur vi tappade bort oss själva, hur vi återvände och förlorade vår spelstil. När vinden blåste i första ställde vi in seglen så att skeppet såg ut att hamna på rätt kurs, mot den brasilianska kusten. När den tilltog i andrahalvleksstyrka hissade vi vit flagg. [b]Vi gav upp hoppet, vi slutade att tro.[/b] Härifrån hämtade Portugal styrka. De tilläts fortsätta föra matchen, men den här gången med självförtroende. Frustrationen övergick snart i förhoppning, långbollarna ersattes av lekfullt kortpassningslir. På en hel halvlek lyckades svenskarna egentligen bara slå ifrån, slå bort och kanske slå ut sig själva. Varför fortsatte man inte våga? [b]Tröttheten smög in, fokus förflyttades från att stå rätt till att bara stå upp. Wernbloom byttes in för att vinna boll, men vi behövde ju någon som kunde hålla i den. Anders Svenssons silkeslena veteranvrister steppade in för sent, länken mellan backlinje och mittfält kopplades bort av ihärdiga portugiser som växte när svenskarna krympte. Ronaldo bytte kant och vräkte in 1-0. Det låg i luften. Ett Portugal med en rejäl centertank hade tryckt in fyra mål, ett Portugal med Zlatan Ibrahimovic hade kunnat vinna VM. Ett Sverige med eller utan Zlatan Ibrahimovic verkar aldrig förstå sin egen potentiella storhet.[/b] Det här landslaget saknar en tydlig identitet, men ikväll spelade de framgångsrik försvarsfotboll och slungade fram i modiga motattacker. I en halvlek. Sen var det som att rädslan övervann viljan att vinna. Mer än någonting annat säger förbundskaptenens eftersnack egentligen det mesta. Han pratade om en riktigt bra genomförd match i stället för en gedigen första halvlek och långbollstjongande andra. Han såg glaset som halvfullt trots att Sverige spillt vattnet. Hur kan ett landslag som bjöd upp till dans plötsligt skryta om sina snedsteg? [b]Till returen har Sverige inte med sig något bortamål. Till framtiden hoppas jag att en halvtidspaus i ett liknande läge skickar ut hungriga vargar snarare än försiktiga skolpojkar. Även om mentaliteten inte är hela förklaringen till matchutgången är den motbjudande. [/b]