Ta oss över Atlanten

[b]Blunda och bryt fram. Dundra och dra med oss. Korsa Atlanten, krossa fiendeskeppet. Vem jag talar till? Jag borde vädja till en hel besättning - jag sätter tilltron till vår store kapten.[/b] \ Egentligen handlar fotboll om enkelhet. Den stärker tesen om att det enkla är det geniala, om att vi försvårar ett liv som i själva verket är lätt att leva. Om du inte vet vad du ska göra av bollen, slå in den i mål så diskuterar vi sen. Om du går ut på planen för att spela i nittio minuter, se till att springa och slita tills visselpipan sätter stopp för striden. Och ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. [b]Fotboll är en lagsport. [/b]Elva kugghjul kickar igång maskineriet. Ändå fäster vi kvällens rampljus på två titaner, på en dödlig duo som gör upp i stormens öga för att ta sig över öppet hav. Egentligen handlar fotboll om enkelhet. Ändå ser Zlatan Ibrahimovic och Cristiano Ronaldo till att dra ner oss i träsksvårigheter igen. Jag försöker fokusera på annat, men allt handlar om de två. [b]Erik Hamrén är en besynnerlig fotbollstränare.[/b] Han talar om shining utan att skina själv, han bryr sig inte om vilka som startar matchen då det viktiga är vilka som avslutar den. Han har inte lyckats skapa ett landslag med stabilitet och identitet - och ur det misslyckandet har ett oberäkneligt fotbollsgäng bjudit på gastkramande, hjärtknipande matcher i Berlin och i Solna. Betraktarna har pendlat mellan hopp och stopp, mellan förundran och beundran. Ingenstans har Hamréns Sverige visat tecken på att vara ett landslag som vet vad det vill och vart det ska, men med playoffen runt hörnet har vi inget annat val än att gilla läget. Vårt mittlås är rostigt, innermittfältet oklart. Vi är beroende av Zlatan, och vi har så många vänsteryttrar men så få högerbreddare. Men nu dundrar Svenska Pärlan över Atlanten för att korsa den, nu tänker man se Portugal i ögonen utan att blinka. [b]När strålkastarna tänds på Estadio da Luz - ljusets stadion - ser vi ett portugisiskt landslag som kollektivt är överskattat men individuellt stoltserar med Storspelare. Här finns ett tremannamittfält som kan vinna boll, sparka ben och diktera tempo. Här finns ett centralt försvar som stångar och frustar, bröstar och rustar - men här finns framför allt en oövervinnerlig fotbollsspelare som på egen hand och alla sätt kan avgöra avgörande matcher. Cristiano Ronaldo är en världsartist. Så vad hade Sverige haft för chans utan sin egen?[/b] Jag har svårt att hålla mig till enkelheten, att fokusera på elva fotbollsspelare på varje planhalva. Zlatan Ibrahimovic är så makalöst stor och i en så monstruös form att han bringar hopp. När matchdagen krupit närmare har surret stegrat. Någon av Zlatan och Cristiano kommer att missa VM. Tillräcklig tändvätska för att pressa sig själva mot den psykiska bristningsgränsen? Jag tror det. Jag tror att den store Ibrahimovic inser att VM i Brasilien blir hans sista stora mästerskap på toppnivå. Jag tror att hans ögon kommer att fyllas av glödande entusiasm, av brinnande iver, av flammande fokus inför uppgiften. [b]Kapten Zlatan står på skeppet och välkomnar fienden. Fotbollslag vinner matcher - fotbollsspelare avgör dem. Ta oss över Atlanten, Ibra. Gör det svåra enkelt.[/b]