Islands vägvisare

\ [b]Bland vulkaner och ur vidunderliga drömmar vaknade en pyttenation för att uträtta stordåd. Två år efter sitt tillträde pekar Lasse Lagerbäck över Atlanten för att visa vägen mot VM. Hela Island står bakom honom. De vet att han vet hur man gör.[/b] Kamerorna orkade knappt smattra, frågorna florerade i lugn takt. Mannen vid podiet rättade till glasögonen och talade om sin respekt för isländsk fotboll med samma monotona stämma som alltid. Genom fem skärseldar hade han släpat Sverige mot slutspel, och nu satt han som ny tränare för ett landslag som inte ens vågade hoppas. Ingen trodde på något. Lars Lagerbäck? Han är känd för att sitta lugnt i båten – men alltid navigera den åt rätt håll. - Jag vill ta Island till VM 2014. Jag gillar att vinna, inte förlora. *** [b]Den 24 april 1996 åker Island iväg till Tallinn för landskamp mot Estland.[/b] I mitten av andra halvlek byter en lovande pojkspoling av en etablerad kvalitetsspelare. In: Eidur Gudjohnsen. Ut: pappa Arnór. Femton år senare satte fotbollsbetraktarna sina ögon mot förstoringsglasen, men fann inget intressant med det isländska landslaget. En 2-0-seger över Italien? Visst, men alla nationer kan vinna slagen utan att gå segrande ur krigen. Island skakade små storlag, gnetade mot giganter. Längre än så kom de inte. Inget VM eller EM i sikte, inga stjärnor som lyste upp ett mörker av motgångar. Runar Kristinsson fick på sina 104 spelade matcher aldrig smaka på slutspelens sötma. Eidur Gudjohnsen var med och spelade hem Champions League åt Barcelona utan att sätta bestående avtryck i isländsk idrottshistoria. Eller jo, han hade bytt av sin egen pappa i en träningsmatch mot Estland. Fotboll har aldrig varit matematik, men siffrorna talar det där tydliga språket ändå. 1946 spelade Island sin första landslagsmatch. Det dröjde nästan fyrtio år innan man vann en. [b]Från start till mål var Island blåbärsgänget som mosades i kvalspelen, medaljerna glänste med sin frånvaro – och inte ens en smärre etablering i mitten av 90-talet ryckte förlorarroten ur ett cementerat landslag. [/b]2007 ville en hårt arbetande snickare hamra in en ny inställning. Tidigare landslagsspelaren Olafur Johannesson stegade in i omklädningsrummet för att förvandla förlorare till förtrollare, men glömde bort hur man vann. Island slutade sist i sin kvalgrupp till Sydafrika-slutspelet, plockade bara en enda seger i jakten på EM 2012. Om snickaren lyckades bygga ihop ett skepp med stabila segel? Snarare var det isländska landslaget lika svagt som alltid, med fladdrande nerver och läckande försvarshål. *** [b]Lars Lagerbäck har baxat sig uppför en svensk klättervägg sedan 1990. [/b]Han började som boss för pojk- och ungdomslandslag, avancerade till b-laget, fick rollen som assisterande till Tommy Söderberg. Till sist blev han Sveriges förbundskapten. Med sitt taktiska öga och tillspetsade öra bar han fram landslaget till fem raka mästerskap – men snart växte kritiken hemifrån. Det hette att han var för feg och för konservativ. Lagerbäck vann, men inte mer än så. Han tog oss till VM, men inte långt i VM. Själv ryckte han på axlarna och försökte komplettera en luddig bild som målats upp av honom: [b] - Än idag bär jag med mig en sak som Roy Greenwood sa: ”Det enkla är det geniala”. Han menade att många tränare ofta riskerar att komplicera fotbollen, och det var en ledstjärna som fastnade i mig.[/b] En bortförklaring av tränaren som förespråkade tråkfotboll? De svenska fotbollsfansen visste inte vad de skulle tro, men när resultaten rasade trodde de på vad de visste. Ungefär samtidigt som den isländska vulkanen Eyjafjallajökull bröt ut lottades VM-grupperna fram utan Sverige i leken. Men här fanns Nigeria, och i Nigeria fanns snart Lars Lagerbäck. Han hade blivit sparkad i blågult och fick nu förtroendefacklan för att lysa upp ett sargat landslag som ville bli hela kontinentens stolthet. Det första VM-slutspelet i Afrika flöt förbi. Nigeria slutade sist i gruppen. Lagerbäck lämnade lika snabbt som han anlänt. Frågar du den svenska befolkningen om Lagerbäcks kvaliteter kommer väldigt få att svara ”ledaregenskaper”. Ändå struttar han ständigt runt med ett knippe nycklar för att luckra upp portar in i världar som spelarna älskar: delaktighet, tydlighet, perspektiv, kontinuitet, motivation, närkontakt. Han visar vägen, spelarna följer efter. Lagerbäck vet exakt hur han ska leda dem. [b] - När jag började som tränare trodde jag att man skulle behandla alla lika, men inte idag. Man ska värdera alla lika, men sedan får du ju prata med människor utifrån deras personlighet, kunskap och kompetens. Man behandlar inte alla lika. Vissa spelare behöver pushas lite mer, andra kanske man behöver ställa lite större krav på.[/b] Den enkla genialiteten, de sex nycklarna av ledarskap och den taktiska skärpan. Har Lagerbäck återfunnit triangeln som utgör ett svårslaget landslag? Siffrorna talar det där tydliga språket. Med sjutton inspelade poäng är Island för första gången klart för playoff till ett stort mästerskap. [b]Medan vi var för upptagna med att hylla vårt landslag efter bragden i Berlin bestämde sig Island för att matcha den.[/b] Ett 4-1-underläge mot serieledande Schweiz hämtades upp och fullbordades först på tilläggstid. Äntligen strömmade någonting annat än svarta moln från lilla Island för att påminna om landets existens. Äntligen fick folket skryta med någonting annat än en 2-0-seger över Italien eller en spännande spelarson som byter av sin rutinerade räv till far. Lagerbäck har kokat ihop en smakrik soppa av en skara semi-lirare och skördar nu frukten av det trygghetsfrö han sått sedan två år tillbaka. [b]- I början undrade alla varför jag tog över Island och sedan undrade alla hur vi kunde vinna, sa Lagerbäck efter gårdagens triumf.[/b] *** Om fem dagar snurrar lotterihjulet och hela Island håller andan. De kan ställas mot Ronaldos Portugal, mot Luka Modrics kryptiska Kroatien, mot Grekland eller Ukraina. En nit kan krossa drömmen, en vinst kan tända hoppet. För ett landslag som äntligen är nära är bedrövelsens ballong uppblåst till bristningsgränsen i stolthetens spektrum. Visst är Island nöjda med att ha tagit sig ända hit, men någonstans vore ju allt förgäves om de inte orkade hela vägen fram. [b]- Det finns ett grönländskt ordspråk som går ut på att när du känner att du gått så långt som du känner att du orkar – då har du i själva verket bara gått halvvägs, säger Lagerbäck.[/b] Spelarna kliver nu ombord på skeppet för färdens sista sträcka. De ska stå rakryggade i alla väder, förvänta sig det värsta, hoppas på det bästa. Vid rodret står Lars Lagerbäck och blickar mot horisonten. Sen tittar han bakåt och ser hysteriska händer i luften framför en väldig vulkan. De isländska invånarna litar på honom. De vet att han vet hur man gör.