Lider Messi av lätt autism?

\ [b]Det är inte hundraprocentigt, men sen när är något hundraprocentigt? Ingenting är bekräftat, men är inte tillräckligt mycket bevisat? Lionel Messi – autistisk? Det är så vackert att tårarna bränner i ögonlocken.[/b] En isande kyla sveper igenom Storstockholm, vintern kopplar ett järngrepp om det frusna landet i norr – och mitt i allt anländer en grupp världsartister för att värma oss alla. Det var sju månader sedan Argentina klampade in på Sheraton Hotel och låste in sig i sina rum i väntan på jippomatchen mot Sverige. Efter fyra timmars tålamod står jag i stormens öga när vakterna bildar en passage mellan hotellet och bussen. Argentinarna kommer ut, trio efter trio, men för den högljudda klungan som tränger sig mot spärrarna handlar allt om en enda spelare: ”Messi! Messi! Messi!”. Tre minuter senare kommer världens bäste fotbollsspelare ut och småspringer in i bussen. Spärrarna forceras, fotbollsälskarna klumpar ihop sig mot fönstret där lille Leo tagit plats. Jag står längst fram, allra innerst. Jag ropar på honom, bankar på rutan. Han ser rakt in i mina ögon. Inget leende, ingen glädje i blicken. Bara ett svart ögonpar som gömmer en rädsla. Bara där borde jag ha förstått, men jag trodde inte att ödet var så överdrivet vackert. [b]27 år gammal stod Diego Armando Maradona på toppen av sin karriär.[/b] Han hade på egen hand anfört Argentina till VM-guld och Napoli till ligatiteln. Men när han satte foten i drogernas gyttja fläckade han ner sitt heliga namn i staden som avgudar honom. Han hade vunnit hela världen, men förlorat sin själ. För sju år sedan gick Frankrike och Italien in i förlängning i VM-finalen. Planens gigant Zinedine Zidane bestämde sig plötsligt för att skalla den italienske mittbacken Marco Materazzi. Utvisning, sorti – och Italien vann på straffar. Vad som hände? Materazzi förolämpade Zidanes familj. Han kränkte en förortspojkes dyraste ägodel och fick honom att inta en försvarsställning som aldrig går att tvätta bort. Zidane bad senare om ursäkt till alla barn som såg matchen, men ångrade inte handlingen. För honom kvittade det om han vann hela världen – han tänkte inte förlora sin själ. Hur Messi kommer in i bilden? I början av förra veckan gick anfallslegenden Romario ut och twittrade om att världens bäste fotbollsspelare lider av en mild form av autism. [url href=http://www.diariodocentrodomundo.com.br/como-o-autismo-de-messi-o-ajudou-a-se-tornar-o-melhor-do-mundo/\]En brasiliansk tidning[/url] gav honom vatten på teorikvarnen och benade ut Messis personlighet för att se om hans hand passade i autismhandsken. Sakta har flera källor luskat fram att lille Leo diagnostiserades som autistisk när han var åtta. Han hade ett obotligt handikapp, ett förödande funktionshinder som skulle sätta käppar i drömmarnas hjul. Maradona vann hela världen, Zidane vägrade förlora sig själv. Messi? Han har vunnit hela världen, men allra mest sig själv. Vi vet inte med hundra procents säkerhet att han lider av autism, men sen när är något hundraprocentigt? Ingenting är bekräftat, men är inte tillräckligt mycket bevisat? \ [b]Messi har svårt för karaktärer som rubbar hans trygga tillvaro.[/b] När Zlatan Ibrahimovic tog plats i Barcelonas omklädningsrum spred sig snabbt surret om att Messi blev obekväm. Klubben skeppade iväg sin dyraste värvning genom tiderna efter en säsong där han öst in tjugotvå mål. Messi stannade och fortsatte att prenumerera på Guldbollen. Han har också gått ut med att han aldrig vill lämna Barcelona – och trygghetskugghjulet är livsviktigt i autistiska personers livsmaskineri. Han rör sig hela tiden på nästan samma sätt, han går åt samma håll, avslutar med samma precision. Strävan efter perfektion och sinnet för detaljer, oviljan att bryta rutiner och byta spår – och det tydligaste av allt: svårigheterna för socialt samspel. Leo Messi är en blyg, nästan rädd, liten pojke som inte vill annat än att spela fotboll. Han är inte bekväm i kostymer, han tvingar fram leenden på prisceremonier. Han har alltid varit tystast i omklädningsrummet – och han har alltid varit bäst på planen. Stortränaren Fabio Capello såg en sextonårig Messi dominera och ska ha sagt att ynglingen verkade ha en schackspelares hjärna, att Messi målade upp en mental bild av matchsituationer så att han var tre steg före alla andra. Den överlägsna talangen har klassats som omänsklig, så låt mig reda ut det i klarspråk: Överlägsen fotbollstalang? Ja. Omänsklig? Nej. Han är bara inte som alla andra. Det senaste året har jag jobbat på en bok som nu är slutförd och inskickad till olika förlag. En tonårspojke i förorten växer upp med en gudabenådad fotbollstalang, men också med ett obotligt handikapp. Han är autistisk. Halvåret efter startskottet var boken färdig. Ytterligare ett halvår senare tyder så mycket på att världens bäste fotbollsspelare är autistisk att mitt hjärta översköljs av vidunderlig värme. Det skimrande rampljuset på hans fötter har kastat skugga över något större, och jag blir helt hänförd av hur bedårande vackert livet kan vara. Lionel Messi är bäst i världen på att spela fotboll. Han lider också av autism. Har vi äntligen hittat det ultimata beviset på att drömmar kan övervinna allt, på att alla möjliga barriärer kan bräckas? Jag vill tro det. Jag vill tro att Messis handikapp sänder ut signalerna att annorlunda är okej, att ett funktionshinder är blott en funktionsskillnad. Jag vill hålla om lille Leo och berätta att han faktiskt är bra, även om han redan bevisat att han är bäst. [b]När jag bankade på spelarbussens fönsterruta och han mötte min blick borde jag ha förstått. Genom hans svarta ögonpar såg jag en skräckslagen själ som ville därifrån, men också en hjältes hjärta som slog lika snabbt som mitt. Han är inte som alla andra, men han är värd precis lika mycket som vem som helst. Lionel Messi – autistisk? Det är så vackert att tårarna bränner i ögonlocken. [/b] \