Att försvara sin värld

[b]Vad gör en klubb som står på fotbollens högsta bergstopp? Tja, antingen tittar de upp och sträcker ut armarna för att bada i segersolskenet, eller så tittar man ner och försvarar den värld man precis erövrat. Bayern Munchen är inte bäst på att vara nöjda, och de är inte heller nöjda med att vara bäst. Guardiola funkar på samma sätt.[/b] \ [b]Det är stort att vinna, det är större att aldrig sluta.[/b] För säkerhets skull har Bayern Munchen varit med om att misslyckas också. Det är en komplett klubb som går in i årets säsong, med friskare vind i seglen än någonsin tidigare. Efter mardrömsfinalen hemma i Munchen fanns i våras ingen Drogba för att förvränga ödets lopp. Bayern är Europas bästa lag efter att ha vunnit Champions League, och av bara farten pulvriserade man tyska ligan och cupen. "Pep" Guardiola tar över en bergsäker bergsklättrare som söker mening med livet efter att ha uppnått toppen och uppfyllt sina drömmar.[b] Nu är det upp till "Pep" att skapa nya,[/b] att försvara det som finns att försvara. Är han rätt man för det? 2008 tog han över ett Barcelona vars vinnande aura inte längre gick att ifrågasätta. Guardiola behövde bara låta maskineriet rulla, han hade kunnat låta laget fortsätta rulla ut sina motståndare med orubblig tro på sin spelidé. [b]Han ville inte göra så. Han vill sätta sin egen prägel på spelsystemet. [/b]Bort med dirigenten Deco och formsvage Ronaldinho, in med ångloket Dani Alves och oprövade Gerard Pique. Lionel Messi? Ge honom tröja nummer tio och låt honom vara navet allt kretsar kring. Inom loppet av ett år gick Barcelona från ett sevärt segergäng till en ouppnåelig världsdominant på de allra största scenerna. Massakern i Madrid - 6-2 mot ärkerivalen Real - följdes upp av sex sexiga titlar av tyngd. Stort? Självklart. Var toppen nådd? Ja. Något som återstod? Försvar. Klubben som terroriserat motståndarförsvaren med snillrikt anfallsspel behövde nu lägga sig, åtminstone symboliskt, på försvar. [b]Guardiola sträckte ut tungan och smakade på perfektionstårtan - men märkte att något återstod. [/b]Säsongen därpå gick Barcelona in i för att spela hem samma titlar, för att bevisa att en vinnare vann men att en mästare aldrig slutade. Det funkade inte, och ni kan historien. Zlatan och Messi krockade, Mourinho kriss-krossade på Camp Nous gräsmatta med triumfens näve i luften - och inte ens en ny ligatitel smetade över det europeiska misslyckandet. Orättvis bedömning? Jo, kanske. Guardiolas sex troféer banades väg av 71 segrar på 100 matcher och statistik är ibland ett obestritt faktum. [b]Men vinnartradition handlar om att fortsätta vinna när det inte längre finns något kvar att vinna. [/b]Därför står Guardiola på en bergstopp för att ta itu med en knivig men bekant situation, för att lyckas med något han känner till men inte lyckats uppnå. Han vill inte låta monstermaskinen mala vidare utan att mecka med sin egen skiftnyckel. En av världens bästa ytterbackar? Testa Philipp Lahm som defensiv mittfältare. En underskattad skyttekung som levererat i utsatta lägen? Bänka Mario Mandzukic till förmån för en falsk nia. Guardiola tycks sugen på en 4-1-4-1 med Bastian Schweisteiger som ankare och med sin lille katalan Thiago som playmaker. "Pep" har aldrig fruktat förändringar, och visst behöver vinnarlagen också förändra för att fortsätta vinna? Inter slog sig till ro 2010 efter sin trippeltriumf, och harvar nu fortfarande i ingenmansland på jakt efter en återupprättad identitet.[b] Guardiola vet bättre än så. Han förnyar och förändrar. Och när Bayern Munchen står på fotbollens högsta bergstopp vet Guardiola vikten av att titta ner och inte upp. Han vet att det är stort att vinna, men större att aldrig sluta. Och den här gången vill han inte sluta.[/b]