Ingen kung i mittens rike

[b]Robin Quaison och Celso Borges har en sak gemensamt: de är innermittfältare som håller hög klass i sin liga. För kvällens motstånd? Ett Manchester United som närmar sig Premier League-premiären utan en kung i mittens rike.[/b] \ [b]Inför VM 2002 fick en engelsk fotbollsexpert frågan om vem som var landslagets viktigaste spelare. [/b]Mitt i all Beckham-hysteri stack han ut hakan och menade att Paul Scholes band ihop lagdelar, sprängde målbrurar, stack fram assistpassningar. Det var ingen underdrift att påstå det. Scholes var tungan på vågen i helvita England och i djävulsröda Manchester. Han var en tvåvägsspelare med ett fruktat distansskott och som stångades friskt med motståndarna utan att hålla igen. Drygt elva år har gått - och ifjol var Scholes fortfarande en tung pjäs på Uniteds centrala mittfält. Nu har han lagt av. Nu finns ingen Ferguson som förser sin lojale adept med livselixir, och nu vet David Moyes vad han behöver inför elddopet som sparkar igång om några veckor. Manchester United förvandlades under Sir Alex Fergusons ledning till en malande vinstmaskin. [b]Titlar plockades hem och supertalanger blommade ut till storstjärnor på drömmarnas teater. [/b]Javier Hernandes gick från spännande spoling till matchavgörande inhoppare, Nani tog ytterligare liv i sin utveckling och blev en dribblingseffektiv bollbegåvning snarare än blott en tekniker på kanten. I de bakre leden utgjorde Nemanja Vidic och Rio Ferdinand ett mittlås vida klassat som världens starkaste. Samtidigt sprutade Wayne Rooney in mål i rasande takt, och United spelade hem gyllene pokaler i Europa och i England.[b] Men hela tiden verkade någonting fattas.[/b] Michael Carrick och Darren Fletcher var dugliga, duktiga fotbollsspelare - men innermittfältare av världsklass? Knappast. Till och med en av tidernas bästa yttrar fick flytta inåt i banan - och även om Ryan Giggs klarade uppgiften galant vittnade positionsbytet om smärre kris runt mittcirkeln. [b]United sneglade ständigt söderut för att hitta mer väloljade kugghjul till maskineriet. Ferguson uttryckte beundran för Romas fältherre Daniele De Rossi, för Inters tvåfotsgenialiske Wesley Sneijder - men när intresset vägrade övergå till annat än just intresse fick han istället återinsätta Paul Scholes i startelvan. Inte för att Scholes gjorde någon besviken, men ålderns höst fick framtidslöven att vissna. Han var bara en tillfällig lösning, en nostalgisk skönhet men en morgondagens minne blott. Nu slutade inte United vinna ligan, men det gjorde man tack vare Rooneys briljans, yttrarnas elegans och försvarets solida struktur.[/b] I år har Manchester United blivit närmast utskrattade när fotbollsbetraktare kikat in genom transferfönstret. Först hamnade Moyes och Rooney på kollisionskurs, sedan gled Iniesta-arvtagaren Thiago Alcantara klubben ur händerna. Kevin Strootman - upphaussad som en vänsterfotad Steven Gerrard - valde Roma före de engelska mästarna, och Marouane Fellaini tycks bli kvar i det Everton som tränare Moyes precis lämnat. Pjäser av den här kalibern har United säsong efter säsong misslyckats knyta till sig, och när klubben går in i en ny epok finns all anledning att bäva. [b]Maskinen må ha flera av kugghjulen intakta, men ute på slagfältet saknas fortfarande en kung i mittens rike - ett problem som AIK flinar belåtet åt. Med sina mått mätt.[/b]