Galaxens gigantmöte

[b]Femton dagar efter att Neymar vinklat upp ett drömmål i krysset står han inför sin karriärs svåraste uppgift. I kväll ska han leda det brasilianska folket till guld, han ska gå i täten för ett tronskifte - och framför honom skimrar en rödgul sol i horisonten. Vi är framme i final där två dominanter brakar samman i galaxens mittpunkt.[/b] \ [b]I den spanska rymden glittrade en brasiliansk stjärnsamling. [/b]Sommaren 1982 svingade exceptionella fotbollsspelare in i solljuset, men medan Zico och Socrates glömde bort hur man gjorde mål åkte de ut med huvudet före. Hur var det möjligt? De hade trollbundit universum, undvikit svarta hål, lagt världen för sina fötter. Men när det kom till den klassiska kritan förlorade de med 3-2. I Spanien. Inte mot Spanien, men i Spanien. Därifrån bytte fotbollens själ skepnad, sporten tog en annan väg. Det vackra spelet betydde ingenting, vinsterna var det enda som räknades. Och medan Spanien radat upp pärlsegrar i slutspelshalsband har Brasilien försökt bygga upp ett nytt rymdskepp med fräscha astronauter. Confederations Cup är en underskattad turnering. Jag beskrev den tidigare som [b]"en turnering som är för betydelselös för att tas på allvar, för allvarlig för att sakna betydelse".[/b] Drygt två veckor efter premiärvolleyn som skickade Brasilien i förarsätet har vi bjudits på skådespel som vi hoppas är aptitretare till den stora festmåltiden nästa sommar. Italien och Japan gjorde några liv sura, Tahiti charmade oss med förluster. Uruguay blickade mot stjärnorna utan att ha frigjort energin ur sina tre egna. Nigeria och Mexiko ville slipas till smaragder men framstod mer som kolbitar. I femton dagar är det i stället två polariserande solar som turats om att få tid och rum att upphöra. Backar vi tillbaka bandet och blickar mot Brasilien skakar vi på huvudet. Till turneringen kom ett ungt landslag vars enda imponerande lagdel var försvaret. I mittfältet städade doldisar från favelorna, framåt ville ynglingar få grepp om nerver. [b]Samtidigt rasade folket på gatorna.[/b] Pengarna som gått till arenabyggen kunde ha spenderats på mat och rinnande vatten, på el och hushåll. Demonstrationer dröjde inte, missnöjet var knappast missvisande. Ett land på ekonomisk frammarsch verkade skjuta sig självt i foten genom åtagandet av sportens största spektakel sommaren därpå. Trots att många barn i Brasilien föds med bollen vid fötterna finns det trots allt saker som är viktigare än fotboll. [b]För det brasilianska folket blev verklighetens smäll så hård att de ville ge igen, inte gömma sig och hoppas att Neymar skulle ta folket i handen och dribbla sig igenom sophögarna och fattigdomen.[/b] \ [b]När slutspelet drog igång var det ändå Neymar som skänkte hopp, och som snart förvandlade hoppet till en tro. [/b]Folkets raseri är högst levande, men för tillfället begravt. Pojken spelar som en man. Han har blivit den brasilianska fanans bärare. Medan elaka tungor från alla hörn och håll turas om att häckla honom låter han fötterna tala. Han har hamrat in volleyskott, fintat sig förbi sparkar och tjuvknep. Den fallna facklan som Ronanldinhos underpresterande generation tappat och inte brytt sig om att plocka upp är nu i händerna på framtiden superspelare. I kväll går Neymar ut på Maracana med nationen i ryggen. Kruxet? I det gyllenbruna ansiktet dansar skenet från en rödgul, orubblig sol. Spanien har obekymrat trummat på. Förbannelser bryts, förtrollningar fortsätter. Xavi har lagt en svag säsong bakom sig och drar genialiskt i trådarna, Iniesta spelar på en helt egen nivå. Ramos och Pique täpper till framför store, starke Casillas. [b]Laget är så läskigt komplett att avbytarbänken skulle kunna vinna VM. [/b]Och tränare Del Bosque fortsätter att dra alla åt samma håll. Inga klagomål, inga handgemäng. Funkar inte anfallet? Släng in Villa, Soldado eller varför inte Javi Martinez. Är vingarna avklippta? Flytta ut Iniesta eller byt in Santi Cazorla. Solen verkar inte ha några fläckar, den tycks till och med komma åt skuggorna. Men det trodde vi om ett annat landslag också, om Brasiliens upplaga 1982. [b]För trettioett år sedan förlorade Brasilien i Spanien. De spelade den vackraste fotbollen, men vann inte. I kväll är rollerna ombytta, historien spegelvänd. Spanien i Brasilien. Ska tiki-takan stoppas någonstans är det i famnen på "o jogo bonito" - det vackra spelet. Om ödets anda väljer att sväva över Maracana kommer Neymar ta Brasilien ur askan in i elden. Om inte? Då fortsätter den spanska solen regera över universum ett tag till.[/b]