Karnevalens mardröm

[b]Det är den 16 juli 1950. Festen har kommit i förväg. Storslagna sånger komponeras, maffiga vinnartal skrivs ihop. På guldmedaljerna ingraveras de brasilianska spelarnas namn. Det är bara ett problem: finalen är inte ens spelad. Det är den 16 juli 1950. Fotbollshistorien har nog aldrig skådat ett större exempel på en fest som går upp i rök.[/b] \ [b]I kväll går den mytomspunne Neymar i täten för Brasiliens fortsatta dans.[/b] På vägen till final i Confederations Cup står underliga, underbara Uruguay för att döda drömmen. Det vet hur man gör. De har förstört karnevalen förr. [b]Vi backar därför tillbaka bandet för att dyka in i VM-finaldagen 1950.[/b] Egentligen är det fel att kalla den för final, samtidigt som det är helt rätt. Slutspelets utformning innebar att de fyra bästa lagen i turneringen gick in i ett avgörande gruppspel där alla mötte alla. Brasiliens överlägsna lekfullhet och Uruguays tillräckliga poängskörd flätade ändå samman en form av final. En seriefinal. En kamp om världen snarare än bara kontinenten. Mycket talade oundvikligt för Brasilien. Obesegrat och orubbligt tycktes det brasilianska landslaget ostoppbart. Man avfärdade Spanien med fem måls marginal, drämde till Sverige med 7-1. Vägen till euforin låg vidöppen, men guldet var lika gäckande som glittrande. En match återstod. Uruguay var hack i häl och hade chansen att snuva brassarna på bucklan, även om det sågs som en omöjlighet.[b] Hur skulle defensivdräggen ha någon chans mot Brasiliens orkanoffensiv med svindlande snabbhet och trollbindande tekniska nummer?[/b] Det räckte ju inte ens med en poäng, Uruguay var tvungna att plocka alla tre för att bli världsmästare. Underskattningens ansikte har aldrig haft skarpare drag. På gatorna vällde en spontan karneval fram, i tidningshusen var pressen lika eniga som folkmassan: inget skulle få förstöra festen. \ Diego Forlán är Uruguays nutida symbol. VM-året 2010 vandrade han på en vindlande väg i Sydafrika, från doldis till turneringens bäste och från hyllad folkhjälte till nationalklenod. [b]Den 16 juli 1950 hette uruguayanernas härförare Obdulio Varela.[/b] På finalmorgonen traskade han ner till affären och köpte en drös exemplar av den brasilianska tidningen O Mundo. Hemma i hotellrummet la han dem på golvet och lät lagkamraterna dränka dem i kiss. Varela hade karaktär. När laget snurrade ihop skosnörena i arenans katakomber bara minuter före matchstart gick han emot förbundskapten Juan Lopezs direktiv. [b] - Juan är en bra man, men idag har han fel. Om vi spelar defensivt mot Brasilien kommer vi gå samma öde tillmötes som Spanien och Sverige.[/b] Spelarna spetsade öronen. Varelas monolog tilltog i styrka. [b] - Grabbar, publiken är betydelselös. Den har inget med spelet att göra. Matchen spelas inne på planen.[/b] När domaren blåste igång seriefinalen var Maracana smockad till bristningsgränsen, och vi förstod vilken publik Varela talade om. 210 000 åskådare fyllde stadion, varav ungefär en femtedel uppgavs ha plankat in. Karnevalen hade kommit till arenan, underskattningen ville ge fog för sin existens. Uruguay låg rätt i positionerna, Brasilien anföll för allt vad de var värda. Planenligt satte de 1-0, men när Varela ordat klart med domaren om vad han ansåg var en solklar offside eldade han på sina spelare: [b] - Nu är det dags att vinna![/b] [b]Uruguay fick grepp om sig själva och tog stryptag om Brasiliens hals. Schiaffino kvitterade, och elva minuter från slutet tystnade Maracana totalt. Uruguay hade gjort 2-1 genom Ghiggia - och klockan tickade obarmhärtigt mot sin ände. Över tvåhundratusen åskådare stod förstenade och förbryllade, nedslagna och slagna. Brasilien hade gjort det omöjliga och förlorat finalen på sin egen hemmaplan. Uruguay hade inte lyckats, det var Brasilien som misslyckats. [/b] FIFA-presidenten Jules Rimet hade redan förberett ett tal på portugisiska för att hylla mästarna, men när de hette annat än Brasilien lämnade VM-arrangörerna honom ensam på innerplan. Där fick han överlämna bucklan till kapten Varela.[b] Ingen prisceremoni, inga guldmedaljer. Inte ens sånger från de knastriga högtalarna.[/b] Det är den 16 juni 1950. Utgången på en VM-final får några supportrar att ta sina liv. Spelare och journalister turas om att sluta på sina poster. Brasilien byter till och med färg på sina tröjor från blåvitt till gulgrönt. Det låg ju en förbannelse över den tidigare tröjan, den som spelarna burit när de oacceptabelt finalförlorat. [b]Ett annat landslag vände på klacken och lämnade festen man precis kraschat.[/b] Spelarna var lyckliga, kapten Varelas leende var bredast. [b]I kväll går den mytomspunne Neymar i täten för brassarnas fortsatta dans. På vägen till final i Confederations Cup står underliga, underbara Uruguay för att döda drömmen. Det vet hur man gör. De har förstört karnevalen förr.[/b]