Vinnaren är fotbollen

[b]Det sägs att när spindelns trådar går samman kan de binda ett lejon. Fullt ut lyckades inte Tahiti, men de skakade om balansen och visade varför fotbollen är en skönhet som omfamnar hela världen.[/b] \ [b]Före matchen försökte vi frenetiskt finna information om vad det egentligen var för landslag[/b]. Svaren lämnade mycket att önska. Nio i laget var arbetslösa. Tre var bröder och här fanns också deras kusin. Den 35-årige målvakten var landslagets mest meriterade spelare, och han stod på 29 landskamper helt enkelt för att det inte fanns några fler matcher att spela. På andra sidan kullen väntade Nigeria, gröna som krokodiler men knappast i behov av att lura i vassen. [b]Tahiti skulle ju vara totalt underlägsna. [/b]Hur det gick? Precis som planerat, men med en scen av magi i samma stund som en dröm gick i uppfyllelse. Tahiti såg ut som amatörer i allt från bollbehandlingen till fysiken. Bara virvelvinden Vahirua och speedige Chong Hue visade någorlunda klass, men å andra sidan skulle inte de yttre egenskaperna dansa i rampljuset. Istället var det häpnadsväckande att se hur de vågade flytta fram, hur de antog uppgiften med vetskap om att de inget hade något att förlora. De ville inte backa hem och parkera bussen mot de afrikanska anstormningarna - [b]här fanns istället en vilja att faktiskt bjuda upp till dans även om snedstegen var sorgligt många och grova.[/b] Och när 0-3 skimrade på resultattavlan steg solen över Belo Horizonte för att lysa över sporten som är så vacker som bara den kan vara. [b]Jonathan Tehau hittade luckan vid bortre stolpen, lyfte mot himlen och nickade in reduceringen. [/b]Jo, det var en reducering, men glädjescenerna som utspelade sig liknade snarare ett finaljubel. Spelarnas genuina lycka vibrerade ut till den neutrala publiken, till tränarbänken och till världens vardagsrum. Att ett mål trillar in är för storlagen något så naturligt att vissa spelare knappt firar. [b]Att Tahiti-spelarnas ögon fylls av glädjetårar gör att deras leenden återspeglas i våra hjärtan.[/b] Och att det är skillnad på mål och mål fick vi ett bevis på ikväll. Hoppet tändes. Ljuset jagade bort mörkret. I precis rätt minut hade Tehau skyfflat in 1-3, och fotbollen var generös nog att låta oss njuta i ungefär en kvart till innan den lämnade över stafettpinnen till verkligheten. Nu är det en annan femma att Nigeria vann. Det skulle de göra. På samma sätt skulle Tahiti förlora, och när vi summerar kvällen gick allting som det skulle. [b]Men kvällens största vinnare är fotbollen.[/b] När Tahiti slog in sitt historiska mål var det en sensation som sände ut signaler via Polynesiens yttersta paradisstrand hela vägen till alla hörn och håll. [b]Landslaget som spelar sina matcher framför hackande tv-kameror fick hela planetens uppmärksamhet och valde att bemöta den med sin egen identitet.[/b] Och när de tahitiska trådarna vävdes samman såg det för ett ögonblick ut att kunna tämja det nigerianska lejonet. Nu blev det inte så, men ett faktum är obestridligt: Att John Obi Mikel som vann Europa League året efter sin Champions League-final nu tampades med amatörer som verkade anatomiskt begränsade -[i] det är ett bevis på att jordklotet inte är större än en fotboll. [/i]