Uruguay ska visa världen

[b]1815 gjorde sig Uruguay fritt från den spanska kolonialmakten. Nästan 200 år senare ska mönstret gå igen. Ska Uruguay räknas in bland de riktigt stora måste de ge Spanien en match ikväll.[/b] \ [b]Sekunden efter att Diego Forlan slungat frisparken i ribban blåser domaren av.[/b] Matchen om tredjepris är förlorad. Uruguay vänder hem utan medalj runt halsen trots att de varit snubblande nära både final och brons. VM-slutspelet 2010 blev ändå en slags bekräftelse. Landet som inte skördat några framgångar sådde nu frön över världsmästerskapsreviren. De var här för att stanna, de var tillbaka där de hörde hemma. Vinnarna av VM 1930, det första någonsin, hade äntligen ett lag som kunde ge de stora en match - och i täten gick en tindrande trio. Forlan, Cavani, Suarez. När vi svenskar använder det låga antalet invånare i landet som ursäkt för de uteblivna fotbollsframgångarna - då skrattar fyra miljoner uruguayaner över bortförklaringen. För knappt tvåhundra år sedan var stora delar av Sydamerika kolonialiserat, och Uruguay var inget undantag. Inte förrän ett fyraårigt självständighetskrig bröt ut kunde Uruguay vinna frihet under ledning av landsfadern Jose Gervasio Artigas. Ett sekel senare tog man hem VM, tjugo år därpå upprepades bedriften. Sen tog det tvärstopp. Uruguay halkade efter i fotbollsvärlden, och drömde hellre om svunna tider än mötte verkligheten för att ta itu med den. Men ungefär samtidigt som Diego Maradona och Michel Platini turades om att trollbinda tittarna tändes hoppets ljus igen. I Uruguay föddes Diego Forlan, Edinson Cavani och Luis Suarez. När sommaren 2010 trängde undan våren frågade han först sin årstidskollega om råd: håller de här grabbarna på den högsta nivån? Våren visste. Våren hade bjudit på en glödande Forlan som skjutit Atletico Mardid till Europa League-guld, på en Edinson Cavani som vädrat morgonluft i Neapel, på en Luis Suarez som vräkt in mål i Liverpool. [b]Trion dansade två somrar. [/b]En fjärdeplats i VM följdes upp av seger i Copa America, och Uruguay klättrade raskt på FIFA-rankingen. Som bäst parkerade man på en tredjeplats, och när förbundskapten Oscar Tabarez verkade förse Forlan med livselixir tog landslaget sikte på VM i Brasilien. Resan har varit brokig. Uruguay ligger på kvalplats till slutspelet och har hamnat på efterkälken sedan framgångarna avlöst varandra. Neutrala fotbollsälskare sneglar istället på fartfyllda, fräcka Colombia eller på oberäkneliga Chile som sydamerikanska underdogs i den internationella rampljuset. I skuggan står Uruguay, slumrande och ifrågasatta. Var VM-äventyret en engångsföreteelse? Var Copa America-triumfen en slump? Har Diego Forlan bjudit på sin sista, stora dans? Frågorna är många, och ikväll springer Uruguay ut på Pernambuco för att låta fötterna besvara dem. Spanien är odiskutabel härskare. Återigen sprider man en erövrande aura över världen, en markering att planeten tillhör spanjorerna på samma sätt som på 1500-talet. Vi känner till alla lirare. Vi vet att i åtta matcher av tio går Spanien segrande ur en strid med Uruguay. Men när tiki-takan störs av treenigheten kan allt hända. Uruguays anfallstrio utgörs av Forlan, Cavani och Suarez. Samtidigt spikat Muslera igen, Lugano styr försvaret och Gargano dammsuger bollar på mittfältet. Det är ett landslag med klasspelare på flera positioner, med världsspelare i anfallet - och för Uruguay betyder matchen oändligt mycket mer än för Spanien. För tvåhundra år sedan vann man sin frihet, ikväll tar man sikte på ett permanent erkännande och på en slutgiltig bekräftelse på att man tillhör världens riktigt stora.