Livet i korridorerna

[b]I kväll spejar vi ut över Solna och hoppas på pulvrisering. Av bara farten önskar jag mig ett mittlås som svetsas samman, ytterbackar som går balansgång mellan den gamla och den nya skolan - och en brasiliansk sol i horisonten.[/b] \ [b]När VM 2002 i Korea och Japan närmade sig fick egentlige mittbacken Teddy Lucic flytta ut till vänsterkanten.[/b] Slutspelet därpå var det Erik Edman som tack vare sin känsliga fot spelade till sig en plats i startelvan. Och sen, då? Inte för att Lucic och Edman höll världsklass, men kvaliteten gick inte att betvivla. [b]Nu finns ingen som är värdig att axla manteln.[/b] Erik Hamrén har pendlat mellan Wendt, Olsson och Safari utan resultat, och på andra kanten är Lustig självskriven tack vare den obefintliga konkurrensen snarare än hans egen klass. Korridorerna - kanterna - gapar tomma. Vi kan dalta om att det är den nya världsfotbollens utveckling som fostrat den här typen av spelare på den minst uppskattade positionen, men nog borde ett landslag som genomsyras av benhård disciplin ha fått ut mer av sina ytterbackar. Det är som sagt utvecklingen som tagit oss hit. Den moderna ytterbacken ska fungera som en extra anfallare och fylla på i offensiven. Han ska erbjuda en ny dimension och flexibilitet till speluppbyggnaden och ständigt finnas där som alternativ för den spelfördelande mittfältaren.[b] Någonstans på vägen glömde någon förklara för dem att en ytterback fortfarande tillhör försvarslinjen.[/b] När Marcelo kutar iväg på räder i Real Madrid är det bara hans rasande snabbhet som räddar ansiktet på det bristande positionsspelet när det vankas hemjobb. När Jordi Alba rusar tillbaka till sin utgångsposition får han hjälp av Barcelonas halsbrytande förstapress för att sopa undan svagheterna. Och när jag rankar Ashley Cole som världens alltjämt bäste vänsterback motiverar jag det med att han tillhör den gamla skolan, lika skicklig offensivt som defensivt. Nog är det utvecklingen som tagit oss hit, men kan Zlatan ha haft en oönskad effekt? [b]Ungdomarna växer upp med drömmen om att bli landslagets nya kreatör, bli blatten med bindeln.[/b] Ingen vill bli den hårt arbetande försvararen som måste ha defensiven i bakhuvudet hela tiden. Vad är det för coolt med det? Varför vara som Mikael Lustig och få skit för att man inte höll stolpen när man kan volta in ett drömmål som Ibrahimovic? Om vi sneglar inåt i banan stoltserade Sverige tidigare med Patrik Andersson, Olof Mellberg och Johan Mjällby. Nu vilar mittförsvarets ansvar på Jonas Olssons maffiga axlar och Andreas Granqvist dugliga uppspelsfot. Jämför vi klubbadresserna är klasskillnaden tydlig: [b]Andersson spelade i Barcelona och Bayern, Olsson i West Bromwich.[/b] Å andra sidan går det att argumentera för att Olsson-Granqvist inte fått spelet sinsemellan att stämma. Så fort deras kugghjul klaffar med varandra kommer vi att få ett mitbackspar av hyfsad klass. Men hur tar vi oss till VM nästa sommar om maskineriet hackar vidare? Kapten Hamrén har många problem att lösa, många lås att dyrka med sin skinande nyckel. Kommer han att hitta kryphålet för att luckra upp Rasmus Elms känsliga och fastbundna fötter? Kan han hitta en permanent vänsterback som håller defensiven i första hand? Och när han fått upp de låsen, kan han spela ihop Olsson och Granqvist så att motståndarnas jakt på nyckeln blir lite svårare? Ikväll bänkar vi oss för att se Sverige spela bort ett blåbärsgäng, med eller utan champagnefotboll. [b]Festfixarens namn börjar som vanligt på Z,[/b] men jag hoppas mest få se tecken på liv i korridorerna där Mikael Lustig och vem det nu blir lyser med sin närvaro. Annars är vägen till Rio sådär slingrande smal att inte ens en seger räcker för att utvidga den.