Den sanne gentlemannen

[b]Penseln i handen, bollen vid fötterna. Han snurrar ihop en blandning av mål och assist, av svart och vitt, av höger- och vänsterfot. Alessandro Del Piero. Han var konstnären och gentlemannen.[/b] \ [b]Juli 2006.[/b] Italien dyrkar upp låset till himmelrikets port men hinner inte ens kliva in förrän helvetes lågor kommer ikapp. Verkligheten gör sig påmind, brännande het och lika sorglig som sann. Italien har vunnit VM, men Serie A skakar. Italien har vunnit hela världen, men förlorat sin själ. Calciopoli, samlingsnamnet för alla domarskandaler och dylikt, ekar i förbundets högkvarter. I skottgluggen står Juventus store man Luciano Moggi. Han basar över de italienska mästarna, över Europas mest väloljade maskin. Nu är det över, nu är slutet nära för den skönhet som kallas för ”den gamla damen”. Den fantastiska försvarsfyrkanten flyr: Cannvaro och Emerson drar till Madrid, Thuram till Barcelona. Vieira stannar i Italien men väljer Inter. I stormens öga står en leende lagkapten. Han är oberörd. Alessandro Del Piero rycker på axlarna: ”En sann gentleman lämnar aldrig sin dam”. [b]Sagan om den italienske konstnären börjar den 9 november 1974 i Conegliano i nordöstra Italien.[/b] Här växte Alessandro Del Piero upp med drömmen om att nå fotbollshimlen, en dröm han delade med storebror Stefano – visserligen en duktig spelare, men så skadedrabbad att hoppet släcktes för gott. Pappa Gino var elektriker men kunde inte få igång Stefanos gnista, och mamma Bruna ville inte att Alessandro skulle gå samma öde tillmötes som sin bror. Hon fick delvis sin vilja igenom – Alessandro drog på sig målvaktshandskarna och agerade sista utpost – men när storebror Stefano fick sista ordet flyttades Alessandro upp till den attackerande position som planeten kom att beundra honom för. 13 år gammal bar det av till Padova, och sex säsonger senare blev han uppköpt av stora, starka Juventus. I sin första match från start gjorde Del Piero hattrick. Det var bara början på en fantastisk karriär. Knappt hade lille Alessandro blivit store Del Piero förrän han bidrog till Juventus återerövring av ligaguldet. Han tog för sig utan att skämmas och blev snabbt en publikfavorit i ”bianconeri”. Det är värt att betona vilken storklubb Juventus alltid har varit, och vilka krav som ställs på spelarna därefter. Här handlar det bara om att vinna, och här handlar det om att knocka såväl rivalerna Inter och Milan från norr som den rebelliska södern med Roma i spetsen. Juventus är Italiens mesta mästare, men istället för att avskräckas av historian såg Del Piero till att skriva sin egen del av den. Skytteligaseger i Champions League, klättring hela vägen till det italienska a-landslaget – men så kom knäskadan. Och så kom uträkningen. Skeptikerna och tvivlarna ställde sig i kö, turades om att häckla den bedårande artisten till bristningsgränsen. I Juventus? Tja, ni vet ju redan om att de är en storklubb, men nog fan vet de hur man tar hand om sina spelare. Dåvarande klubbpresidenten Gianni Agnelli gick ut och kallade Del Piero för ”il pinturicchio” – konstnären – och fansen menade att han var det äkta fenomenet – ”il fenomeno vero” – före och framför brasilianske Ronaldo. Sedan komponerade de ihop en ramsa tillägnad sin kelgris: [i]”Jag kommer alltid att vara vid din sida, jag kommer aldrig att tröttna på dig, du är det absolut vackraste som finns – Alessandro Del Piero olé, Alessandro Del Piero olé!”[/i] [b]Supportrarna tänkte inte lämna honom, och Del Piero tänkte inte lämna sin gamla dam.[/b] Lagom till nye tränaren Marcello Lippis tillträde återvände han i storartad stil. Del Piero bildade anfallspar med David Trezeguet, och duon fick snart understödd av den tjeckiske kanonjären Pavel Nedved. Tillsammans baxade de upp Juventus mot scudetton och var bara ett straffsparksavgörande ifrån att gå hela vägen i Champions League. Lippi lämnade över stafettpinnen till benhårde Fabio Capello, som hellre såg Zlatan Ibrahimovic som startman. Men trots två ligaguld väntade infernot runt hörnet. Telefonavlyssningar och domarskandaler, zlatanistiska flytter och försvarares flykter. Juventus i Serie B med sjutton minuspoäng att börja med? Det tilltalade inte några Storspelare, inga utom tre: Trezeguet, Nedved och Alessandro Del Piero. Han stannade hos sin dam. Han tog henne i handen och visade vägen tillbaka till finrummet. Åter i högsta serien stormade Juventus genast mot toppskiktet man hör hemma i, och snart var man tillbaka i den finaste av klubblagsturneringar. Italienarna flyger till Madrid för att tampas med stadens stolthet, och Del Piero har lekstuga. Trollerinumren är så bländande att när han byts ut ställer sig publiken upp och applåderar honom. En ödmjuk Del Piero gör det som alla förväntar sig: han tackar, tar emot och applåderar tillbaka. [b]Karisman personifierad? Tveklöst. Meritlistan? Kusligt lång. Egenskaperna? Välsignade av högre makter.[/b] Det är så lätt att tala om Del Pieros ödmjukhet att kvaliteterna hamnar i skymundan. Med sin patenterade brytning in i straffområdet från vänstersidan slungade Del Piero upp boll efter boll i bortre hörnet, och var lika bra på att assistera till mål som på att göra dem själv. Han var en specialist på fasta situationer och sådär ruggigt kreativ att motståndarna hjälplöst kapitulerade. Extremt mångsidig i offensiven fick han kröna karriären med en obesegrad säsong i Juventus, under ledning av Antonio Conte och en styrelse som inte ville ha kvar honom. Ja, så var det faktiskt. Generationsväxling och nytt blod och hela det köret – Juventus ville till och med bli av med sin ikon och symbol. Ärevarvet efter sista omgångens slutsignal är en enda hybridflod av tårar från Del Piero och fansen. Efter nitton år i klubben, varav elva som kapten, väntade nu Sydney i Australien. Aldrig mer skulle han få uppleva den elektriska stämningen i Italien, aldrig mer skulle sportkommentatorerna få skrika ”Alex... Del Piero!” – och aldrig mer skulle penseln få smekas över nya målningar. Men mästerverken Del Piero hunnit producera lever vidare i all evighet. Den gamla damen? Även om hon till slut lämnade honom kan Del Piero stoltsera med att han aldrig lämnade henne, gentleman som han är. [youtube]