Veni, vidi, mai vici - part III

[b]Upplösningen var här. Dagen D var kommen. Roma mot Lazio, och i stormens öga stod vi med bultande hjärtan på Tribuna Monte Mario. Nu nådde resan sin absoluta kulm, men här skulle den också sönderstrimlas[/b] \ [url href=http://1x2.se/blogg/494/veni-vidi-mai-vici\]DEL 1[/url] [url href=http://1x2.se/blogg/497/veni-vidi-mai-vici---part-ii\]DEL 2[/url] [b]Tidigt på söndagsmorgonen gassade äntligen solen i mer än en timme i sträck. [/b]Vi dunkade Roma-låtar, lagade pasta och försökte tämja hjärtats slag. Pulsen steg för varje minut. Christian var så otålig att han tog en runda i vårt område för att både ta på stämningen och, paradoxalt nog, komma på andra tankar för att dämpa nervositeten. Vid tretiden kommer han in och säger att en taxichaufför står ute och väntar på oss. Det ringde i allas klockor: dagen innan hade vi blivit hemskjutsade av Federico, en ödmjuk romanista, som vi bad komma till vår lägenhet klockan tre dagen därpå. Vi behövde ju någon som körde oss till Stadio Olimpico. Men inte trodde vi att snubben faktiskt skulle dyka upp, och när han gjorde det hade vi inte ens hunnit äta. Vad gör man då? Vi bjöd in Federico för att äta lunch med oss. Hans bil stod parkerad med varningsblinkers på ett övergångsställe. Vår romerske romanista godkände pastan, drack upp sin Cola och körde oss mot arenan för [b]årets match.[/b] \ Polisen hade spärrat av de närmaste områdena kring Olimpico, och vi fick därför parkera en bit bort för att istället promenera mot arenan i tjugo minuter. Ju närmare vi kom desto fler romanisti anslöt, och till slut var vi en klunga på hundratals supportrar som tågade mot stadion. Från vår sida, den södra, kom alla romanisti – och från den norra var ”i laziali” redo att inta sin Curva Nord. Framme vid arenans grindar skildes vi och Federico åt. Han hade biljetter i klackens hjärta, på den södra curvan, medan vi haffat platser på lite finare, lite tråkigare Monte Mario. Utanför[b] maffiga Olimipcio [/b]dånade publikens muller mot skyn och lät högre än åskan i sin fullaste kraft. Roma-fansen sjöng om att Lazio var stadens avlopp, och möttes av en himmelsblå visselorkan från sina antagonister. Vi införskaffade souvenirer, drog av oss de tunna jackorna för att stoltsera med Roma-tröjorna – och äntrade Olimpicos läktare för att genast slukas av den elektriska stämningen. Till vänster var Curva Nord smockad med laziale i blått och vitt, till höger bildade alla romanisti en glödande låga i rött och gult. Mellan båda sidorna stod fyra tagna supportrar från Sverige – två livsnjutare och två Roma-älskare. [b]I stormens öga värmde en elegant eminent upp.[/b] Han bar en träningströja, men timmen senare stod det ”Totti 10” på hans rygg – och när hans namn ropades upp ekade det i hela arenan. Totti är ett med staden. Han är Romas största spelare genom tiderna och har varit klubben evigt trogen medan alla världens storklubbar försökt dra till sig hans hand för en namnteckning, hans fötter för deras genialiska tillslag – och hans hjärna för dess överlägsna förmåga att hitta luckor i passningsspelet. Totti har stannat i en klubb som inte kommit längre än att ha blivit avklädda och utskämda i en Champions League-kvartsfinal, och Totti har slagit rekord på rekord i en och samma tröja, i ett lag som aldrig varit genomsyrat av någon vinnarmentalitet. Men när vi stod där och blickade ner mot honom var det som att vi kunde läsa hans tankar: idag kunde Totti bli en vinnare. Seger i dagens möte mot ärkerivalen Lazio skulle innebära Europaspel, en silverstjärna på bröstet för tio vunna cuptitlar – och euforisk glädje till den rödgula halvan av staden han vigt sitt liv åt. I Tottis ögon inbillade jag mig också att se en strimma vemod. 36 år gammal började kroppen säga ifrån för varje dag som gick.[b] Han visste att det här var hans sista stora dans.[/b] \ Halvtimmen före match uppträdde Psy och sjöng sin olagligt irriterande låt ”Gangnam Style”. Han möttes av busvisslingar från alla delar av arenan. [b]Ett derby är inget jippo,[/b] en asiat har inget i Derby della Capitale att göra mer än som åskådare. Vi stötte på Simon Bank och på något sätt skänkte han lugn när han sa att det kändes som Romas dag. När matchen drog igång var det lika overkligt som nervöst. På läktaren satt vi och drömde oss bort till viktorian, men först skulle minst nittio minuter spelas. Lazio anföll med trygghet och en tydlig spelidé, Roma mest på slump. Lazio hade Miroslav Klose på topp med Hernanes som släpande spelfördelare, Roma hade bara Totti och en uddlös Mattia Destro. Lazio ville och vågade, Roma försvarade och fegade ur. Efter några halvchanser lyfte Destro mot himlen men nickade över. 73 minuter in i matchen räddar Roma-keepern Lobont ut bollen rakt på Senad Lulics fötter. [b]1-0 i tom kasse.[/b] Tomhet i alla gulröda hjärtan. Lazio-publiken var i extas, jag själv slutade prata. Inte förrän vi lämnade arenan och promenerat i tjugo minuter sa jag ett ord. Under den tiden hann Totti slå en frispark i ribban, Lazio hålla undan och Curva Sud tömmas sånär som på ett hundratal eldsjälar. Tårarna brände i ögonlocken, och i samma moment som vi gick ut ur arenan lyfte Lazio bucklan mot skyn. Jag höll för öronen. \ För att påminna den romerska senaten om sin överlägsna skicklighet på slagfältet, och för att hålla sig så kortfattad som möjligt, utropade kejsaren Julius Cesar tre bevingade ord som gått till historien. Efter segern över kung Pharnaces II i slaget vid Zela ska Cesar ha sagt[b] ”veni, vidi, vici”[/b] – jag kom, jag såg , jag segrade. I Romas fall är det annorlunda, och det är på sin plats att lägga till ”mai” – aldrig – före ”vici”. Roma vinner aldrig när det gäller, och vi som supportrar från Sverige kom och såg men fick inte segra. Ödet visade sig från sin mest ironiska sida när vi kollade igenom diverse statistik på vägen hem till lägenheten. Senast Roma gick mållösa ur ett derby var den 29 april 2007, en match som slutade 0-0. Vem tror ni var där då? Det var mitt första och dittills enda derby. Sen dess har Roma gjort mål i varje möte med Lazio, fram till i söndags. Ett frustrerande faktum, och det gjorde resan tillbaka till Trastevere ännu jobbiare. Det tog evigheter att hitta en taxi, och utanför tutade Lazio-supportrar hela natten bara för att påminna om vilka som var stadens härskare. Vi tappade all lust att göra någonting. Mat var obetydligt, glass oväsentligt. Vi hade packat före matchen, eftersom planet lyfte tidigt morgonen därpå, men kunde lika gärna ha gjort det nu - vi var hemma i lägenheten redan vid tio. Inget rödgult firande vid Colosseum, [b]inget perfekt avslut på en fantastisk resa[/b]. Tror man, som jag, på att allt händer av en anledning... ja, då inser man att en Roma-seger hade inneburit att någon av oss blivit knivskurna i någon gränd på väg hem efter firandet. Skattar man sig lycklig tänker man på att det här i alla fall var resans sista dag. Sevärdheterna var avverkade, stan var avnjuten. Skulle matchen ha spelats under vår första dag i Rom för att sedan följas upp av fyra dagar där vi skulle utforska staden – hur hade det sett ut? Nästa morgon vaknade vi tidigt, packade det sista, städade det mesta, mindes det bästa. Det var svårt. I huvudet ekade fortfarande vrålet av Curva Nords jubel vid 1-0-målet och vid slutsignalen. Det var svårt att tänka på Bruno Conti, på Fontana di Trevi, på den gudomliga glassen, på vilken klockrent kompletterande kvartett vi utgjorde. Men när jag packade ner min sista tröja mindes jag något om hierarkier, sympatier och kungligheter. I fem dagar hade taxichaufförer, stadsbor och gatuförsäljare berättat för oss om en man som är större än påven, som är avgudad i staden på ett sätt som är obegripligt för resten av världen. I fem dagar andades vi samma luft som Romas lille prins som blev kung som kejsare, och jag mindes taxichaufförens ”per sempre” när han talade om Romas store kapten. Jeansshorts. Linne. Underkläder. [b]Och så tröjan.[/b] Den röda, den odödliga. ”Totti 10” bredde ut sig på baksidan, trollade fram leendet på mina läppar innan jag stoppade ner den i resväskan. \