Veni, vidi, mai vici - part II

[b]Efter en närmast overklig dag på Trigoria såg vi med spänning fram emot vad som väntade härnäst. Det blev mer en transportsträcka, en slags bro från träning till årets match. Ändå hann vi med önskningar, kriminalitet, idiotiska glassinköp och en final i skuggan av den stora.[/b] \ [url href=http://1x2.se/blogg/494/veni-vidi-mai-vici\]Del I[/url] [b]Dag tre. Ännu en tidig uppgång.[/b] Ännu en dag där vädret led av schizofreni. Moln blev duggregn, duggregn blev sol och sol blev... kortvarig. Vi tog taxin in till storstan och den obligatoriska frågan till taxichauffören fick samma glädjande svar som alltid: romanista, mai laziale. Aldrig laziale. Framme vid Fontana di Trevi stod vi och beundrade underverket just som solen äntligen tittade fram i mer än fem minuter. Enligt legenden ska man stå med ryggen mot fontänen och singla in ett mynt i vattnet. I samma ögonblick som det plumsar i ska man ha uttalat en önskan från hjärtat. Jag önskade mig en Roma-seger på söndag. Jag visste att det vore emot legendens lagar om en laziale kom och önskade samma sak för sitt lag, men jag gav det ett försök. Krimskrams inhandlades som presenter till vännerna därhemma, och Spanska Trappan väntade härnäst med varsin pizzabit i handen trots att förtäring är förbjudet på den platsen. Vi gav ordet ”kriminalitet” ett ansikte. Vi gav i och för sig ordet ”dumhet” en ny innebörd samma kväll genom att köpa glass för 400 kronor, men det är en annan femma. Och vad är det enda värre än att köpa glass för så mycket? Att inte ens käka upp tio procent. \ Efter en misslyckad vandring mot Piazza Navona gick vi förbi så många maffiga butiker att vi blev hesa av häpnad. Prada och Gucci turades om att glänsa i vad som måste ha varit en av Roms mest exklusiva gator, och inne på Armani testade Christian en kavaj för 12 000 kronor. Om han tog den? Verkligheten kom ikapp. Det gjorde den i och för sig inte när vi satte oss på en uteservering och köpte det senaste numret av Gazzetta dello Sport. Jag nämnde tidigare att min italienska var förvånansvärt bra, men att läsa artiklar var för svårt. Det var i och för sig inte heller meningen; snarare ville vi bara uppleva känslan att ha en av världens största sporttidningar i handen samtidigt som Sanharib och Sermed tog bilder på oss som var så levande att vi faktiskt såg ut att ha en aning om vad vi läste. Taxiresan hem blev en besvikelse då chaffisen hejade på fel lag. Ändå utmanade vi ödet och sjöng [b]”Forza Roma Alé”[/b] medan han såg ut att koka inombords. Förmodligen övervägde han om han skulle köra in bilen i en lyktstolpe eller komma förbi vår lägenhet under natten för att lägga en drive-by. \ Lika mycket som chaffisen kokade slukades vi av frustration vid kvällens intrång. Hemma i lägenheten lyckades vi trolla fram en rostig stream för att kolla på Assyriskas bortamatch mot Brage. [b]Assyriska och Roma har mycket gemensamt:[/b] ojämna, viker ner sig när det gäller, drömmer om toppen man alltid har kapacitet att nå men aldrig når. Assyriska är också ett sånt lag man vill lämna bakom sig när man åker på semester, men det är fullständigt omöjligt. Vi var offer, som så många gånger förr. Inte förrän i 77:e minuten skapade man sin första vettiga chans, vilket förvisso räddade en poäng, men vi var besvikna över tre uteblivna poäng mot seriens jumbo. Samma kväll drog vi istället ut för att känna på nattlivet i Rom, och hamnade i sällskap med två nordafrikaner som älskade Juventus. Förvånansvärt klickade vi ändå bra med dem, och efter att de satte sig i en taxi för att dra vidare mot en krog gjorde vi detsamma. Vad vi sa till taxichauffören? Det som alla sett på film och drömmer om att göra:[b] ”follow that car”[/b]. Mäktigt? Nej. Chaffisen kunde inte ett ord engelska. \ [b]Dagen därpå stod Vatikanen på tur,[/b] och därinne avfyrade Sermed ett hysteriskt skrattframkallande citat. När det var dags för stängning vid sjutiden blev han irriterad: ”hur fan kan ett land stänga klockan sju?!”. Men landet stängde, och CL-finalen väntade runt hörnet. Problemet var att vi aldrig hittade det där förbannade hörnet. Avsläppta i Piazza del Popolo av en smaklös taxichaufför vandrade vi igenom Rom i två timmar på jakt efter en sportsbar. På vägen passade vi förvisso på att köpa vin till föräldrarna, fotbollströjor till småttingarna och äkta gladiatorsvärd till oss själva – men när ryggen och benen skrek av värk började vi ge upp. Till slut hittade vi ändå en smockad bar och satte oss för att se Mario Mandzukic ge Bayern ledningen. I halvtid drog vi till en annan bar belägen på Campo di Fiori. Vi försökte samla tankarna och reflektera över dagen. Den hade precis som gårdagen inte hållit samma klass som The Trigoria Day, men ändå hade vi hunnit avverka alla sevärdheter utom Pantheon. Vi försökte fortfarande lära oss att uttala ”Francesco Totti” på utpräglad romerska, och reda ut hur mycket sanning som låg i alltför många romares påståenden om att de träffat eller rentav kände mannen med nummer tio på ryggen. Vi diskuterade om hur italienska killar var ljusår snyggare än tjejerna och huruvida italienarna var ett skönt eller oskönt folkslag. Det var svårt att bestämma sig. Sermed tog upp den gode lille pojken från i morse, då vi gått förbi en fotbollsskola och kickat boll med honom. Sanharib var otroligt besviken på kockarna och maten, och även besviken på oss som grupp eftersom vi gått rakt in i de matställen som var turistfällor. Jag och Christian? Vi tänkte bara på morgondagens match.[b] Il derby della capitale.[/b] Nästa morgon var vi uppe med solen, dunkade Roma-låtar i Sermeds bärbara högtalare – och försökte tämja fjärilarna i magen. Det var tid för strid - och ur högtalarna dånade arenaspeakerns röst följd av publikens svar: Francesco... TOTTI!