Veni, vidi, mai vici

[b]Den 22 maj lyfte planet mot Rom. Fem dagar senare slutade Jorden att snurra kring sin axel. Här är historien om en fantastisk resa som slutade i antiklimax, och om hur en fotbollsspelare med nummer tio på ryggen är större än påven.[/b] \ Jeansshorts. Linne. Underkläder. [b]Och tröjan.[/b] Den röda, den odödliga. ”Totti 10” bredde ut sig på baksidan, trollade fram leendet på mina läppar innan jag stoppade ner den i resväskan. I magen flaxade fjärilar. Jag var på väg mot Rom för att se den största matchen Roma spelat på tolv år, för att se det som må ha varit historiens viktigaste huvudstadsderby. Lyckan över att ha haffat biljetter på överlägsna Monte Mario-sektionen smetade över det potentiella scenariot att Lazio kunde vinna matchen. Det kändes mer som att ha ordnat biljetter till en konsert, där utgången garanterade eufori. Fyra dagars utforskande av den eviga staden skulle kulminera i den femte och största där Roma var redo att sätta tänderna i Lazio och ta ner silverstjärnan från himlen till bröstet. [b]Vi var fyra som åkte.[/b] Jag och Christian var inbitna romanisti, Sanharib och Sermed var bara livsnjutare. Efter smärre kaos vid incheckning och boarding satt vi på flyget som skulle mellanlanda i Helsingfors innan det bar av mot Italien. Kvartetten var en perfekt kombination, och knappt hade vi hunnit landa förrän en minibusschaufför erbjöd sig att köra oss in till stan. Vi väntade tålmodigt i baksätet av hans bil innan Sermed tröttnade och drog ut för att fixa taxi. Genidrag – check. Taxichauffören visade sig vara en brinnande romanista och när vi skulle förklara var vi kom ifrån (”you know who Zlatan Ibrahimovic is?!”) dundrade han tillbaka: [b] - You know who Francesco Totti is?![/b] Snacka om att mitt hjärta hade hittat hem. \ Chaffisen hette Massimo och avfyrade bevingade citat i bilen. Med sin glöd, aggressivitet och fantastiska humor berättade han varför svenskar var stela som folkslag (”they live with their head, not with their heart”), stannade bilen vid motovägsrenen när jag retfullt frågade om Del Piero var bättre än Totti – och så bedyrade han sin kärlek för Roma: [b]”We are the wolves. Win or lose – Roma is my passion. The whole city breaths Roma. That’s worth more than any money in the world”.[/b] Timmen senare, när vädret sagt sitt och när Roms trafik gjort skäl för sitt rykte, anlände vi till vår lägenhet. Vi drog genast en runda i vårt Trastevere-område. Pizzorna? De smakade helt okej. Förmodligen vet italienarna att deras pizza är så världskänd att åttio procent av matställena inte ens anstränger sig för att göra den god. Allmänt var restaurangerna och gatuköken vi åt på halvrostiga, och en svensk bekant från Rom menade att det tog månader innan hon själv hittat rätt ställen att käka på. Men om pizzorna floppade var glassen gudomlig, med Nutella och Limone i spetsen. \ När vi slog upp ögonen morgonen därpå var vi fast beslutna att följa ett schema, och den här dagen skulle bli en Roma-dag. Först tog vi taxin till en liten gränd belägen en frispark från Colosseum. Rysning nummer ett avverkad, och det var inte Colosseum som låg bakom den. På väggen var Francesco Totti målad, han som bär tröja nummer tio och är stadens största stolthet. Avbildad i svart pekar han upp mot skyn. Armen är inlindad i kaptensbindeln. Den här berömda målningen vanhelgades, enligt ryktena av laziali, men har nu fått tillbaka sin elegans. [b]Vackert. Så vackert.[/b] Härifrån styrde vi stegen mot Colosseum, tänkt som destination innan Testaccio och Trigoria stod på agendan. Colosseum var lika majestätisk som alltid. Jag har varit i Rom en gång tidigare som femtonåring. Nu är jag tjugoett och har fräschat upp minnet av den nationalklenod som tillsammans med Totti förknippas med staden Rom allra mest. En snabb runda förbi Testaccio, Romas gamla arena – och så träningsanläggningen där Roma skulle nöta straffsparkar innanför stängda dörrar: Trigoria. \ Sedan tidigare visste vi att laget tränade klockan fem, men redan vid tretiden var vi framme för att invänta spelarnas ankomst. [b]Det blev en händelserik, på gränsen till overklig, vistelse.[/b] Tillsammans med kärnan av Romas ultras stod vi utanför Trigoria och försökte avläsa banderollerna; kritik mot den nya logon, uppmaning att vinna finalen, press på alla romare i laget att ge sitt absolut yttersta. Samtidigt började spelarna rulla in i sina praktfulla bilar. Marquinho, Burdisso och Bradley gled förbi men bara den senare stannade för att göra tummen upp och snacka i några sekunder. Det är förvisso lätt att förstå supportrarnas svårighet att hålla huvudet kallt när deras hjältar sveper förbi, men vi från Sverige inbillade oss att kanske hade spelarna stannat ordentligt om inte fansen var så exhalterade. De bokstavligt kladdade på varje spelare. Vidare verkade de se oss som några utlänningar utan någon rätt att vara Roma-supportrar, istället för att tänka på att vi kommit ända från det frusna landet i norr för att få en glimt av spelarna. Men bland supportrarna fanns en femtioårig man vid namn Roberto. Han är en sån du skattar dig lycklig över att ha lärt känna. Jag har pluggat spanska från sexan hela vägen till trean i gymnasiet, med MVG rakt igenom. Ändå har jag så otroligt svårt att prata med spanjorer när jag semestrar i Torrevieja. Deras rappa käftar visar ingen nåd, och snabbt byter jag då hellre till engelskan. Mycket tack vare spanskan, men också via olika Roma-låtar där jag läser översättningar, har jag lärt mig lite italienska – och med Roberto blommade den ut på ett sätt som förvånade oss alla fyra och mig själv i synnerhet. Plötsligt stod jag där och kommunicerade med en italienare som tålmodigt förklarade vissa ord, rättade mig på vissa punkter – innan han gång på gång berömde min italienska. Positiv energi? Det var bara början. Han försökte smuggla in oss på Trigoria. Ja, ni läste rätt. Han använde hela sitt kontaktnät på träningsanläggningen innan han till slut fick information om att det fanns ett litet hål under murarna som man kunde krypa igenom. Vi gick runt och runt, men efter flera försök hittade vi varken hålet eller andra möjligheter att komma in. Säkerheten var trots allt viktig och därav bra. Romas största match på tolv år låg och lurade runt hörnet – inte skulle några slyngel från Sverige få komma in och kolla på när Erik Lamela smekte straffar i nät. Roberto tvingades erkänna sig besegrad, men hade fler ess i rockärmen. \ Först blev vi intervjuade av italienska Sky Sports i direktsändning efter att Roberto sagt till reporten – tydligen en känd sådan – att vi var romanisti från Sverige. Sermed, vår fysiskt störste grabb, tvekade inte: ”Io sono Zlatan”, jag är Zlatan. Reportern kunde inte låta bli att le. Roberto passade också på att ta min Facebook, och blev på ännu bättre humör när jag berättade om min roll som krönikör för Roma-sidan på en fotbollssajt. Hans gyllene hjärta ville inte sluta hjälpa ”i ragazzi svedesi” – de svenska grabbarna – [b]och när träningen var slut berättade han hemligheten: ville vi träffa Totti? This way.[/b] Han tog oss till bakvägen av Trigoria, platsen Totti och De Rossi tydligen använde för att slippa den stora folkmassan vid huvudentrén. Vi började överväga alternativen: antingen stå med folket och ha en god chans att ta bild med många av spelarna – eller chansa och ställa oss ensamma på platsen där Totti och De Rossi skulle köra ut (med nittio procents säkerhet, enligt Roberto). Mitt och Christians Roma-hjärta skrek åt oss att gambla. Vi drog ifrån huvudentrén, till den gömda öppning där Romas två ikoner snart skulle rulla ut. Eller? Fem minuter senare utbryter kaos i den stora folkmassan. Vår löpning är förgäves, för Francesco Totti – mannen med nummer tio på ryggen – dundrar iväg i sin Porsche från den supporterskara som ser ut att vilja våldta honom. Sermed och Sanharib, våra två livsnjutare, visste inte om de skulle njuta eller häckla oss när vi kom fram sekunderna för sent – och jag började undra vilken mening livet skulle ha nu. Var allt över? Nej. Från ingången där Roberto menat att Totti skulle kört ut gasade nu Erik Lamela ut på stora vägen i sin Audi TT. Bredvid sig hade han Nico Lopez. Ännu en poänglös löpning av oss, ännu en besvikelse. Pablo Daniel Osvaldo? Samma med honom, han åkte iväg i sin lilla Volkswagen Golf, tätt följd av Miralem Pjanic. De Rossi syntes inte till och skulle inte synas till över huvud taget. Istället fick vi nöja oss med sämre spelare i jämförelse, där backtalangen Marquinhos var juvelen i kronan. Burdisso, Piris, Goicoechea, Marquinho, Dodo och Perrotta avverkades. Sedan gjorde sig Bruno Conti redo att rulla iväg. Conti är en av Romas absolut största spelare genom tiderna, och har vunnit såväl VM-guld med Italien som ligan med Roma. Roberto sprang fram till hans fönsterruta för att berätta om supportrarna som kommit ända från Sverige. Vad Conti gör? Han kliver ut ur bilen. Av respekt. Mannen som tränades av Liedholm i början av 80-talet kanske fick sin svenska sträng anslagen, och medan fotografierna avlöste varandra kände vi oss rätt nöjda ändå. På väg hem från Trigoria undrade vi om något ens skulle kunna toppa den här dagen, den här stunden då vi tillbringade sex timmar på Romas träningsanläggning under ledning av Roberto De Stefani. Han skickade vänförfrågan på Facebook samma kväll. \ Framme i Laurentina, där vi skulle byta buss mot tåg, ställde vi oss på fel plattform och klättrade nerför den. Vi sprang över spåret men precis när vi baxade oss upp mot perrongen skrek sig två italienska poliser hesa. De stormade fram mot oss och använde händer, svordomar och gormanden för att förklara hur hjärndöda vi var, och inte ens vår ”we dont speak italian” hjälpte – man behöver inte kunna italienska för att förstå att man inte får göra så, menade de galna poliserna. De lät oss gå, vi drog därifrån – och efter finmiddag med Colosseum upptornad i bakgrunden var en hektisk, hysterisk och heroisk dag till ända. I taxin på väg hem frågade chauffören vart vi tänkte åka dagen därpå. Vi pratade om Fontana di Trevi, om Spanska trappan och om Vatikanen där katolicismens symbol har sitt residens. Och vem är störst av honom och den där mannen med nummer tio på ryggen? Taxichaufförens svar var identiskt med flera av hans kollegors: [b] - Totti. Per sempre.[/b] För alltid. Fortsättning följer...