Lugnet före stormen

\ [b]Pippin blickar ut över Gondor-natten och letar hungrigt efter en smula hopp. "It is so quiet", viskar han. Gandalfs svar dröjer inte: "It is the deep breath before the plunge". Och när gryningen slukar mörkret kommer så det stora kriget i Midgårds tredje tidsålder. Men vad fan - Sagan om ringen? Sagor överhuvudtaget? Ja, det kommer ju utspela sig några sådana på Wembleys förtrollande fält. Just nu råder läskigt lugn, en talande tystnad. The deep breath before the plunge. Snart är det dags, på lördag håller Tyskland hela världens anda.[/b] ¤ \ \ Den 3 juni 1992 öppnade en liten pojke ögonen i tyska Memmingen. Arton år senare var Mario Götze hela Deutschlands diamant. Han sprintade, dribblade och sköt med enastående talang. Fotbollsförbundets tekniska chef Matthias Sammer dundrade att Götze var en av landets största talanger. Lille Mario själv hade börjat sparka boll i Borussia Dortmund som åttaåring, och var nu redo att ta planeten med storm, i en piskande vind som virvlade ihop nattens svarta mörker med solens gula sken. I aprils slutspurt exploderade atombomben. På fel sätt. Det fullfjädrade fullblodsproffset vände Dortmund-fansen ryggen och kritade på för ärkerivalen Bayern Munchen. Det var oförlåtligt, oacceptabelt. Det var lika ofattbart som när Obi-Wan Kenobi ryter åt sin lärjunge Anakin Skywalker att han "var den utvalde", att han "skulle förgöra fienderna, inte ansluta sig till dem". Bring balance to the force, not leave it in darkness. Men Götze sticker efter säsongen. Han lär sätta igång en kedjereaktion där livsviktiga länkar som Lewandowski och Hummels lämnar. Samtidigt njuter bossarna i Bayern över att ha smulat sönder det enda egentliga hotet mot deras roll som ensamma eminenter. När Wembleys portar öppnar snurrar tusen tankar i huvudet på Tysklands största fotbollstalang. Trots att han fortfarande bär Dortmunds färger ligger en slumrande kluvenhet hos fansen, och tänk om han gör mål? Kommer han att fira? Förmodligen. Hans saga är skriven med rätta händer. ¤ \ \ Det var en gång en man som hette Jurgen. Han föddes visserligen som pojke, men har alltid varit så nära man det går att komma. Som liten pojkspoling utmanade pappan honom i olika tävlingar: löpning, skidåkning och tennis. Varje gång var Jurgen den hjälplöse förloraren, men inom honom låg ett hjärta som snart skulle uppskatta smällarna den fått ta emot. Hjärtat var härdat, Jurgen var en man. 2008 handplockades han till Borussia Dortmund för att möta kraven från en solid gul vägg som på kort tid kan övergå från euforisk till misströstande. När det händer brukar talangerna bli knäckta och tränarna tappa stinget. Inte Jurgen Klopp. Han stiftade åtta budord på de gulsvarta tapeterna, och byggde ett imponerande bygge på ruinens brant. Klubben som fyra år före hans ankomst var nära konkurs? De är hela Europas kelgrisar. Och Klopp är häxmästaren. Han har kokat ihop en kittel med ingredienser som "fånga dagen" och "låt adrenalinet flöda". Han har präntat in vikten av lagarbete och presspel, och han sänker sig till samma hierarkiska nivå som fansen när det behövs - allt för att få hela staden Dortmund att dra åt samma håll. Vägen till Wembley har varit lång, bristen på rutinen har gjort att fotbollsälskare vänligt men bestämt tvivlat på Dortmunds chanser att gå till final. Men med Klopp som vägvisare kan det gå vägen. Han har kartan i handen, besättningen i ryggen och guldet i sikte. Det var en gång en man som hette Jurgen, och skattkammarön hälsar honom välkommen. ¤ \ \ Maj 2010. Diego Alberto Milito vänder på en femöring och smäller in 1-0 för Inter. Daniel van Buyten hänger inte med. Han vet att det är Champions League-final, han känner av den vibrerande stämningen på läktaren - men hans förödande brist på fart gör att Inter får övertaget. Sen kommer 2-0, saken verkar ännu mer klar. På Bayerns vänsterkant händer ingenting - Ribery är avstängd. På den högra? Arjen Robben opererar med nästan kirurgisk precision. Han dribblar och dundrar, vänder och vrider. Han skruvar iväg bollar mot bortre krysset, men nästan räknas inte. Inter vinner. Robben anade inte vad han precis startat för förlustsvit. Två månader senare tampas han med Spanien på Afrikas sydspets. VM-slutspel, final. Frispelad av Wesley Sneijder sticker han iväg på en boll med hela världens ögon fästa på hans rygg och på den där känsliga vänstern. Han drar iväg bollen mot mål. Casillas räddar. Förlängningen går vidare. Iniesta nätar. Spanien är mästare. Robben förlorar igen. Räcker det så? Nej, fotbollen är skoningslös. Ifjol spelade Arjen Robben återigen Champions League-final med Bayern. Han gjorde det mitt i en röd orkan, i ögat av en storm som heter Munchen. Tyskarna maler på, det brukar de göra. Thomas Muller nickar in 1-0 efter dryga åttio minuter och äntligen ska väl Robben få lyfta en tung buckla? Nej. Drogba flyger mot natthimlen, sveper in 1-1. Ordnar förlängning. Bayern ordnar straff. Robben missar. Förlängningen övergår till straffsparkar. Bayern förlorar. Om det finns någon spelare som axlat Michael Ballacks roll som finalförlorare är det Robben. Det är dags att bryta förbannelsen. ¤ \ \ När Edmund Dantes blir förråd av sin närmaste vän fråntas han allting. Frugan rycks ifrån honom, sonen likaså. Han kastas in i ett fängelse på ön If, oskyldig och oförstående. Förvirringen övergår till sorg. Sorgen odlar hämndens frö i hans hjärta och därav blommar hatet ut. Förblindad av livets orättvisor tappar han tron på allt, men fortsätter att gravera in fem odödliga ord på fängelseväggen: "God will give me justice". Greven av Monte Cristo är ett mästerverk av Alexandre Dumas, en bok som blivit filmatiserad på ett vackert sätt. Och budskapet går att applicera på Jakub Blascszykowkis liv. "Kuba" bevittnade som tioåring en tragedi som inget barn borde uppleva. Pappan högg ihjäl mamman och åkte in i fängelse. Jakub och hans bror blev istället uppfostrade av farmor, och efter övertalning från farbror Jerzy fortsatte fotbollsdrömmens låga att brinna. Det var också farbrorn som tog "Kuba" till Wisla Krakow, och när genomslaget ekade över hela Centraleuropa var Borussia Dortmund snabba med bläckpennan. I Dortmund har "Kuba" blommat ut till en av lagets viktigaste spelare. Med sin blixtrande snabbhet och stora hjärta har Polen äntligen fått en lagkapten som kan bära landet några små steg längre fram i slutspel. Varje gång "Kuba" gör mål pekar han upp mot skyn för att hedra sin mördade mamma, och som djupt religiös läser han Bibeln dagligen. När han ber på lördag kan Gud omöjligen missa hans glödande vilja att vinna finalen. Och om sagan slutar gott kommer Gud sannerligen give him justice. ¤ \ \ Bastian Schweinsteiger är en fantastisk fotbollsspelare. Som innermittfältare är han komplett och fostrad i klubben utgör han dess motor på planen. Utrustad med ett fruktansvärt distansskott och stor arbetskapacitet var han den som skulle leda hela staden Munchen till europeisk triumf i fjolsårsfinalen mot Chelsea. Hemmaplan, totaldominans, ledning med mindre än tio minuter kvar. Men något gick fel. Och i straffläggningen gick allt fel. Schweinsteiger stegade fram för att besanna drömmen som varje pojke bär på, men den sparken blev också den sista ordentliga han slog på flera månader. Missen och förlusten försatte "Schweini" i en dvala. 27 år gammal hade han stått på toppen av världen och tittat ner. Istället för att nå den gyllene himlen rasade han ner hela vägen mot avgrunden. EM-slutspelet blev en besvikelse - för oss amatörpsykologer var det väntat. Tillbaka i Bundesliga fick han en fråga av den samlade presskåren: "Har du funderat på att söka professionell psykisk hjälp?". Schweinsteiger var helt knäckt. Tyskar är maskiner, men även maskiner blir ur funktion ibland. När säsongen drog igång var hans plats i startelvan ifrågasatt. 40 miljoner euro hade skeppats över till Bilbao för Javi Martinez, och nu skulle vinnaren Bastian få känna på ännu fler av förlustens konsekvenser. Det var augusti, nu är det maj. Han har spelat upp sig, dammat av sig själv, kavlat upp ärmarna och rutit åt armén att han återigen är den ståtlige anföraren. Alla är övertygade om att han menar allvar. Nu måste han vinna kampen mot sig själv. [b]Vilken saga slutar lyckligt?[/b]