En himmelsblå final

[b]När krutröken skingrats i den holländska huvudstaden stod två saker klara: Benfica förtjänade bättre - och Benfica förtjänade inte mer än så.[/b] \ När Benfica åkte ur Champions League efter Celtics bragdmatch mot Barcelona hann de få mina ögon så uppspärrade att jag kastade ur mig en vågad chansning. Trots att Inter och Chelsea skulle spela slutspel i Europa League tippade jag portugiserna som slutsegrare. Fem månader senare fick jag nästan rätt, det gick nästan hela vägen. Benfica stod idag vid sina drömmars mål och kikade in i triumfens land, men det blå tåget dundrade förbi och smällde igen dörren i den döende sekunden. [b]Var det välförtjänt?[/b] [b]Ett mynt har två sidor, och ibland är fotbollen inte större än ett mynt. [/b]Å ena sidan utförde Benfica en första halvlek där man hade rull på bollen och spring i benen. Gaitan opererade framgångsrikt som kreatör, Cardozo letade luckor för att borra in sitt spjut i det engelska försvaret. Å andra sidan? Benfica ville inte vara sig själva i den sista tiondelen. När man luckrat upp Chelsea längs hela planen återstod bara att peta in den där förbannade läderkulan i mål. Då valde man att spela ännu en passning i sidled, tveka en halv sekund för mycket innan chansen rann ut i sanden. När Nicolas Gaitan fick ett utmärkt läge att svinga iväg en vänstervolley valde han ett inspel. När han kom in i straffområdets skottsektor valde han att spela ut bollen till kanten. Chelsea bara väntade, och den som väntar på något gott kan förlita sig på att "länge" inte dröjer. I andra hann Chelsea spela upp sig innan Torres tog emot en märkligt studsande helplanspassning från Peter Cech. Han följde bollbanan, rundade Artur och slog in ledningsmålet. Den blå himlen öppnade sig över Amsterdam. De engelska fansen vajade frenetiskt med flaggorna, skrek tills stämbanden nästan sprack. Även om Cardozo kvitterade på straff hade Torres banat väg för ännu en europeisk triumf. [b]Det psykologiska slaget han tilldelade i samma moment som han slog in ledningsmålet blev för hårt.[/b] Portugiserna slutade tro på sin egen idé, krympte i storlek medan Chelsea växte sig starkare. Att Ivanovic nuddade molnen och hängde in avgörandet på övertid satte punkt för årets sista portugisiska dans. Var det välförtjänt? I fem månader har Benfica spelat den fartfyllda, vågade fotbollen. I fem månader har Chelsea-fansen ställt sig tvivlande till Rafa Benitez ankomst i sin mobilisering för att plocka hem den lite sämre Europa-pokalen. När de störtade in i varandra som glödande tjurar ville Benfica mest men fick ut minst. De tvekade, velade och fegade ur. Chelsea var tålmodiga, cyniska och hade medvind i sina blå segel. Portugiserna gick å andra sidan rakt in i väggen som de misslyckats forcera på grund av bristande spets. Det går att argumentera för att de förtjänade segern sett till det stora övertaget i första halvlek. Det går också att se det som att fotbollen är skoningslös. Tar du inte hand om dina chanser kommer någon annan sno åt sig och förvalta dem bättre. Det är en metafor av livet. Och när krutröken steg mot skyn såg vi rödvita rustningar övergivna på marken. [b]Himlen var blå, pokalen var blå - och jo, nog var det välförtjänt.[/b]