Skiljevägen

[b]Barcelona går ut på Camp Nou för att välta historien och vända formen. Milan åker dit för att förvandla ett gyllene läge till avancemang. En klubb har allt att vinna, en annan har så mycket att förlora att fotbollen återigen visar sig från sin mest skoningslösa sida.[/b] \ När Tito Vilanova presenterades som ny boss för Barcelona beskrevs han som en människa som andades fotboll. För honom fanns det mer passion i småbarns minimatcher ute på gatan än i ligamatcher i den absoluta eliten. Tito tog över ett självspelande piano och kompletterade med sina egna melodier. Resultatet blev fler insläppta mål än vanligt, men också en ny dimension i tiki-taka-spelet som förtrollat världen i över fem år. Vänsterkanten som tidigare prioriterade försvarsspel övergick nu till ännu ett offensivt vapen när EM-suveränen Jordi Alba stundtals överglänste Dani Alves på andra kanten - och Barca öste in mål under ledning av fenomenale Messi. En del matcher i säsongsinledningen vann man egentligen tack vare motståndarnas överdrivna respekt, men när kugghjulen börjat klaffa var Barcelona lika överlägset som vi var vana att se dem. [b]I slutet av februari åkte laget upp till Milano.[/b] Åttondelsfinal stod på spelschemat, ett spelschema som flankerades av varsitt El Clasico på hemmaborg och bortagräs. I Milano hade stadens rödsvarta stolthet sorgset sett sin kejsare abdikera och när solen för ny säsong klättrat ur skugorna i öster var Milan ett krislag på undre halvan. Men nu var det februari, och nu möttes två lag framför hungriga, europeiska ögon. Milan försvarade sig med taktisk genialitet, höll nollan och vräkte in två mål framåt. Barcelona? Världens bäste fotbollsspelare isolerades och laget satte krokben för sig självt. Två El Clasicon senare har Barcelona stämplats som ett lag i spillror, där assistentens assistent Jordi Roura blir alltmer bespottad för sina tveksamma laguttagningar och bristfälliga matchcoachning. Och det här är alltså laget som massakrerade allt i sin väg fram till alldeles nyligen. Den moderna fotbollen är skoningslös. Ingen minns - eller okej, ingen lägger större vikt på - att Barcelona varit fantastiskt i ett halvår. Istället turas rivalerna och fotbollsfans världen över om att gotta sig i katalanernas motgång. Framför allt passar Real Madrid på att måla den stora scenen vit efter två prestigesegrar där ynglingen Raphael Varane redan blommat ut till en gigant i försvaret. Barcelona står nu vid en märklig skiljeväg. Avancemang - då blir man det första laget som vänt ett 2-0-underläge från bortamötet till sammanlagd seger. Då är ordningen återställd, och tiki-takan lever vidare i åtminstone en säsong till. Förlust - och krisen blir värre, sprickan djupare. Leo Messi kommer att ifrågasättas för sin oförmåga att prestera i stormatcher, och Xavis passningsfot kommer att kritiseras öronbedövande. Fotbollen är obarmhärtig, fotbollen är här och nu. Ikväll springer Stephan El Shaarawy in på Camp Nou som Milans enda spjutspets av rang. Han var sex år gammal när Xavi slog igenom, och han kommer att be till högre makter att det italienska försvaret vaknat på rätt sida. Max Allegri vid sidlinjen förstår säkerligen vikten av ett bortamål, men lär inte våga chansa för att ro hem det. [b]Och hela FC Barcelona som klubb tvingas ikväll välja väg. Antingen blir man ihågkomna som dominanterna med den briljanta sidledsfotbollen - eller så tvingas man plågas av planetens hån över det naiva spelsättet och bristen på en reservplan. Det här är samma lag som dansat i det mest bländande rampljuset i över fem år. Men fotbollen är skoningslös. Fotbollen är här och nu.[/b]