Lejonkungen

[b]Han glänser i brons, glimmade i lila och tindrade i rödgult. Gabriel Batistuta är lejonet som röt med sitt svallande hår och fantastiska målkänsla – ihågkommen som en av sin tids skarpaste skyttar.[/b] \ ”Till Gabriel Batisuta – okuvlig krigare, envis i sin strävan och hjärtligt lojal”. [b]I den lilla argentinska byn Avellaneda föddes Gabriel Omar Batistuta den 1 februari 1969.[/b] Pappan var slaktare, mamman skolsekreterare – och hans intresse för fotboll utvecklades sent. Inte förrän Argentina tog guld i VM -78 anförda av Mario Kempes blommade lille Gabriels intresse för sporten, och fisket fick kliva åt sidan. Även om han i tidig ålder kallades ”El Gordo” – tjockisen – på grund av sin runda kroppsform utvecklades han till en utpräglad målgörare och som 17-åring nådde livet två milstolpar. Först träffades Gabriel av Amors pilar när han förälskades i Irina, som kom att bli hans hustru, och sedan kidnappades han av en man i svart bil. Dramatiken kom dock av sig – ynglingen blev bara tillfrågad om han ville spela fotboll i Newells Old Boys, en inhemsk klubb som fått upp ögonen för honom. Att lille Gabriel accepterade erbjudandet blev det första steget för framväxten av den store Batistuta. Newell’s dåvarande tränare Marcelo Bielsa kastade genast in Batistuta i hetluften. Semifinal i Copa Libertadores väntade, men även om det inte blev några mål för den unge nian var tidningarna ense: en ny stjärna var född. Batistuta lämnade därefter för River Plate men tränare Daniel Passarella hyste agg mot långhåriga spelare, vilket åtminstone var hans officiella anledning. Det bristande förtroendet gick ut över prestationerna och sommaren 1990 lämnade Batistuta därför för rivalen Boca Juniors och dess befälhavare Oscar Tabarez. Tabarez gav Batsituta den förtroendeinjektion som behövdes och en ny skyttekung växte fram. Med sin rena träff och fantastiska pricksäkerhet förvandlades Batistuta till försvararnas mardröm, innan Fiorentina från stövellandet Italien hörde av sig. Han var redo att inta Europa. [b]Efter ett lyckat debutår med tretton batistutiska baljor följde en mörk tid för stadens lila stolthet.[/b] Trots spelare som Stefan Effenberg och Brian Laudrup degraderades Fiorentina till Serie B, men i motsats till många andra valde Batistuta att stanna och dessutom avge ett löfte till Florens invånare: Fiorentina skulle tillbaka till finrummet omgående. Under ledning av Claudio Ranieri på bänken och Gabriel Batistuta på planen stormade Fiorentina tillbaka till Serie A, och Batigol säkrade sin legendstatus. En staty i brons restes till hans ära, föreställande Batistuta när han firade ett mål genom att hålla i hörnflaggan. Inskriptionen som bredde ut sig under statyn var lika innerlig som träffsäker: ”Till Gabriel Batistuta – okuvlig krigare, envis i sin strävan och hjärtligt lojal”. Understödd av den läckre playmakern Manuel Rui Costa fortsatte Batigol ösa in mål under återtåget till Serie A och sprängde rekord genom att näta i de elva första matcherna. Men trots seger i italienska cupen och supercupen drömde Batistuta bort sig till den förnämsta av titlar, en dröm han klassade som omöjlig i Fiorentina trots nye och ansedde tränaren Giovanni Trapattoni. Därför bytte Batistuta från lila till rödgult när han sommaren 2000 lämnade för hårdsatsande Roma. Och symbiosen var påtaglig på en gång. Tillsammans med Francesco Totti och Vincenzo Montella utgjorde Batistuta en dödlig trio som lekte hem ligaguldet till Roms arbetarkvarter. Den 17 juni 2001 kulminerade allt i en säkrad scudetto när Roma slog tillbaka Parma med 3-1 inför över 80 000 gungande åskådare – målen symboliskt nog inprickade av Totti, Montella och Batistuta. [b]Nu siktade Gabriel Batistuta in sig på efterlängtad landslagstriumf. [/b]Erkänd som en av världens mest fruktade målskyttar saknade han en tung titel med Argentina, som i två VM-slutspel vänt hem med svansen mellan benen. 1994 började bra men Diego Maradonas dopingskandal sårade lagmoralen och raserade allt. Fyra år senare skickade Dennis Bergkamp ut sydamerikanerna med sitt drömmål i kvartsfinalens slutminuter. Därför blev VM 2002 Batistutas sista chans att uppfylla drömmen, och förutsättningarna var lysande. Argentina konfronterade allt i sin kvalväg med Bielsas ovanliga 3-3-1-3 där Batistuta agerade spjutspets och höll Lazios målmaskin Hernan Crespo på bänken. Argentina gick in i slutspelet som en av de absoluta favoriterna men stupade i dödens grupp efter att Anders Svensson sänkt det förödande hugget, som om Argentinas bristfälliga förmåga att omvandla sitt spelövertag till mål inte var tillräckligt. Batigols ögon fylldes av tårar när sista chansen försvann för tidigt, och på klubblagsnivå lånades han ut till Inter och flyttade sedan till den arabiska halvön för att uppvisa sin överlägsenhet innan karriären tog slut. Idag spökar knäna för den argentinske skyttekungen, men minnet av hans effektiva bombardemang har etsat sig fast på näthinnan. Fortfarande minns vi hur han slet som en lejon, med sitt svallande hår och outtröttliga arbete, innan han tryckte iväg bollen i mål och röt ikapp med publikvrålet. Uppfostrad i ett hem där kärlek övervann fattigdom präntade Batistuta in i sin själ att aldrig ge upp. Oavsett lag gav han allt i varje spelsekvens och fick många rödgula och lila hjärtan att slå extraslag. Hemma i Argentina är han fortfarande landets främste målskytt någonsin, och när Pablo Osvaldo nätar framför Romas glödande curva försöker han imitera Batistuta med sin pepprande målgest. Längre norrut i Italien glimmar fortfarande en bronsstaty, och dess inskription förkunnar att Gabriel Batistuta var en okuvlig krigare - som stred till sista bloddroppen oavsett färg på rustningen. \