Showen i Solna

[b]Spektaklet bjöd på fem mål, men det svenska försvaret bjöd på två av dem. Kampen mellan Messi och Ibra kom av sig, men efter 2-3 på Friends Arena var vi rätt nöjda ändå.[/b] \ [b]En bit norr om Stockholm andades folkmassan morgonluft. [/b]Argentinas gnistrande halsband var i stan och alla pärlor bildade anfallskvartett. I den gula matchtröjan ledde Sveriges store lagkapten sitt landslag in på en arena dit nästan 50 000 åskådare sökt sig. Efter tjugo minuter stod det 1-3, och jag skulle kunna prata om Sveriges ihåliga försvar där mittbackarna Olsson-Granqvist fortfarande är ljusår ifrån att klaffa och föra vidare den förnäma svenska försvarstraditionen. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hur ett offsidemål tog udden av Sverige precis efter kvitteringen, eller om hur förbundet gjorde fel som kallade över Argentina och därmed prioriterade det kommersiella före det sportsliga. Men i slutändan såg vi en träningsmatch, och i slutändan var kvällen för speciell för att analyseras monotont och nitiskt. Den här kvällen föddes för att avnjutas. [b]Argentina kom till spel med sin tindrande kvartett,[/b] ledda av världsälskade Lionel Messi med kaptensbindeln på armen. Efter tio minuter slogs jag av häpnad över Angel di Marias furiösa tempoväxlingar, av Sergio Agueros ryggradssittande förmåga att löpa kors och tvärs över optimala ytor. Gonzalo Higuain må vika ner sig i stormatcher men det här var ju ingen sådan, och därför kunde han uppvisa sin straffområdesspets för att ge Argentina ledningen – trots hjälp av Mikael Lustig. I det svenska laget var Alexander Kacaniklic stundtals bländande och kombinerade framgångsrikt med orädde vänsterbacken Martin Olsson. På den kanten hände det grejer även när Jimmy Durmaz kom in, knappast tagen av stundens allvar då han bidrog med fart, finess och fin inläggsfot. Runt mittcirkeln trippade eminente Zlatan Ibrahimovic de första fyrtiofem minuterna utan att uträtta särskilt mycket. En annan dag hade jag talat om hur landslaget utan honom är som spaghetti utan köttfärssås, men det här var ingen sådan dag. [b]Friends Arena ser ut som ett rymdskepp och i nittio minuter lyftes vi mot stjärnorna.[/b] Sällan har ett lag med så mycket offensiv magi intagit en svensk fotbollsarena, och varje sekund tog en extra minut att insupa. Ezequiel Lavezzi kom aldrig till sin rätt, men hans blotta närvaro på vänsterkanten är stor – och hade varit ännu större om inte en liten pojke från Rosario dragit till sig allt rampljus. Messis glimmer när han susade förbi två spelare och tunnlade den tredje räckte egentligen som valuta för pengarna. Men för säkerhets skull bjöds vi alltså på fem mål, och Rasmus Elm vobblade in en frispark i slutminuten bara för att glädja de svenska fansen över ett tillputsat resultat. Vore det här en tävlingsmatch skulle frågetecknen avlösa varandra: är Lustig verkligen landslagets ende duglige högerback? Vem av Olsson och Granqvist blir den nye Mellberg? Var Argentina bra eller var Sverige dåliga? Men den här kvällen föddes enbart för att avnjutas, och när cirkusen monterades ner hade vi fått se Leo Messi spela fotboll i norra Stockholm. Ibland räcker det så. \