Målmaskinen utan hack

[b]Skyttekungar kommer och går, men bara ett fåtal befäster sin respekt genom att ständigt leverera. Alan Shearer var en sådan. Historien om honom genomsyras av mål, mål och ännu mer mål.[/b] \ [i] - "Han är proffset bland proffsen" - Sir Alex Ferguson.[/i] I stormens öga. Där stod han. Alan Shearer gick ut på Anfield Road för att skjuta Liverpool i sank, för att föra Blackburn till sin första ligatitel på 81 år. Det är den 14 maj 1995 och Manchester United skuggar serieledarna ända in i slutet. I femton år framåt, från den här dagen, skulle kampen om Premier League-bucklan bara stå mellan de tre tenorerna Chelsea, Arsenal och just United. Men inte den 14 maj 1995. Blackburn leder ligan med två poäng och har guldet i en liten ask. Veckan innan har Alan Shearer sänkt sitt älskade Newcastle och dukat upp festen. Nu stod allt och balanserade på en knivsegg. [b]Född i Newcastle och uppväxt i en arbetarklassfamilj [/b]öppnade Alan Shearer ögonen för första gången den 13 augusti 1970. Uppmuntrad av sin far visste Alan att det var fotbollen han skulle viga sitt liv åt och tog först plats på planens inre mittfält. Men Shearer föddes för att göra mål, och kom snart att flyttas upp till en central forwardsposition där han i amatörklubben Wallsend upptäcktes av en scout från Southampton. ”The Saints” öppnade plånboken och 17 år gammal fick ynglingen plötsligt chansen mot tungviktaren Arsenal. Slutsiffrorna? 4-2. Alan Shearer? Han gjorde tre mål. Nyheten spred sig som en eld genom England. Shearer hade presenterat sig som ligans yngste hattrick-hero genom tiderna. Och härifrån fortsatte det. Trots att de kommande åren förståeligt nog inte var lika framgångsrika som debuten hade Shearer intagit en förändrad anfallsroll som kom att göra honom dödlig. Flankerad av Rod Wallace och geniet Matthew Le Tissier övergick han från djupledslöpare till targetspelare. Tack vare sin fruktansvärda styrka i närkampsspelet blev förändringen en fullträff. Efter 13 mål säsongen 1991/92 kallades han in till landslaget och väckte intresse hos de röda djävlarna från Manchester, och senare även Barcelona. Men Shearer valde Blackburn för en summa på 3,3 miljoner pund, vilket var mycket på den tiden då fotbollen inte led av övergångssummor av orimliga mått eller övervärderade spelare i samma utsträckning som nu. Ett förstaår präglat av skador hindrade inte Shearer från att göra 16 mål på 21 matcher och sedan... ja, sedan räcker det helt enkelt med siffror för att beskriva hans prestationer. [b]Säsongen 1993/94 dunkar han in 31 mål på 40 matcher,[/b] året därpå gör han 34. Ytterligare en säsong senare gör Shearer 31 mål på 35 matcher och vinner därmed Premier Leagues skytteliga tre år i följd - ett rekord som tangerades enbart av Thierry Henry ett decennium senare. Sammanlagt i klubblagskarriären mäktade Shearer med 379 mål på 733 matcher. Med sitt kraftfulla tillslag blev Shearer fruktad över hela England och senare tilldelades han kaptensbindeln i landslaget där han vann skytteligan i EM -96. Därefter smällde målexplosionen ännu högre - den här gången i hemstaden. ”Big Al” vände hem till Newcastle och trodde själv inte sina ögon att han stod där iförd den svartvita tröjan. Maskineriet i mänsklig form fortsatte leverera mål på löpande band och Shearer avslutade sin aktiva spelarkarriär som en genuin legend i staden han vuxit upp – eller vad sägs om 148 mål på 303 matcher? Målen rasade in, men titlarna uteblev. Undantaget den 14 maj 1995. Alan Shearer hade tillsammans med parhästen Chris Sutton terroriserat de engelska försvaren och gett Blackburn slagläge. Trion Arsenal-Chelsea-United, som kom att dominera Englands tron i femton år framåt, sneglade sorgset upp mot Shearers mannar. Bara Man United hade anledning att hoppas på förstaplatsen när den sista omgången spelades. Mitt i Liverpools hjärta möter Shearer bollen på uppstuds och trycker iväg den i en båge mot bortre hörnet. Han visade vägen. Hemmalaget skulle dock komma igen och med matchens sista spark fullbordade Jamie Redknapp vändningen. Förlust. Men inte ridå. Man United tappade nämligen poäng och Alan Shearer lyfte mot himlen i glädjefnatt. Guldet var i hamn. Klubben han nobbat lyckades inte hålla nerverna i styr, tränaren som velat ha honom var och varannan säsong fick se en annan klubb lyfta bucklan mot skyn. Och även om Shearers Blackburn inte tog tre poäng, så bevisade Blackburns Shearer att målen alltid avlöste varandra. Maskineriet hackade aldrig. \