Elegansens eminent

[b]I skuggan av storheter som Maradona och Pelé lyfte en fransk majestät mot historiens gyllene tron. Världen minns Zinedine Zidane som den störste i sin generation och som en elegant utan motstycke.[/b] \ [b]Allt sitter i huvudet. [/b]Mitt i sommaren 1998 störtar Zinedine Zidane fram mot första stolpen för att vinna en nickduell i VM-finalen. 1-0. Strax före halvtid sätter han fram samma skalle för att hitta samma nät, och Frankrikes ledning var fördubblad. Åtta år senare förflyttades vi tillbaka i tiden. Här blev Zidane den 12-årige gatupojke som försvarade sin familj, och här blev backbusen Marco Materazzi den jämnårige ormen som hittade varje kryphål för att provocera sina fiender. Zidane vände sig om, skallade italienaren och lämnade finalernas final utan att plocka sin medalj – en medalj som många menar att Zidane målade om från gyllene till silver. När Frankrikes lagkapten lämnade planen gjorde han det framför ögonen på en miljard oförstående åskådare, men hade redan byggt upp ett så respektabelt namn att ingen såg ner på honom. På ett av Marseilles sjukhus såg Zinedine Yazid Zidane dagens ljus som den yngste av fem syskon. 19 år tidigare hade föräldrarna flytt Algeriet innan kriget bröt ut, och bosatt sig i den franska förorten La Castellene. Lille Yazid lirade boll på torget Place Tartane, som fungerade som en samlingspunkt för områdets barn och ungdomar. Fjorton år gammal hade Zidane pendlat mellan olika småklubbar och blev slutligen upptäckt av AS Cannes. Med Zidane som anförare nådde Cannes sin bästa ligaplacering någonsin, fyra, men förlorade sin bäste spelare sedan Bordeaux fått sin värvningsvilja igenom. Ihop med blivande landslagskamraterna Bixente Lizarazu och Christophe Dugarry glänste Zidane så till den grad att italienska Juventus visste vem de ville ha. Två gånger utsågs fransmannen till bäste utländske spelare i Serie A och när sommaren -98 väntade runt hörnet satte det franska folket sitt hopp till Zidane. [b]Allt gick som planerat. [/b]Han visade vägen i en final mot Brasilien och turneringens kelgris Ronaldo genom att skalla in både ettan och tvåan. Allt sitter ju i huvudet. I kommande EM-slutspel ledde Zidane landslaget till en ny triumf. Två raka mästerskapstitlar som inger respekt och pokalerna slutade aldrig strömma in. Efter att ha vunnit ligan med Juventus föll Zidane offer för Real Madrid-presidenten Perez girighet. De helvita från huvudstaden slog sig på bröstet för att stoltsera som världens största klubb, och bara året efter att ha värvat portugisen Figo införskaffades ännu en elegant – denna gång för 700 miljoner kronor. Med Figo och Zidane sprintade Real Madrid mot sin nionde CL-titel, starkt understödda av Raul och Roberto Carlos i sin offensiva hänsynslöshet. I finalen mot Leverkusen stod Zidane och väntade på ett högt inlägg från just Carlos innan han tryckte iväg ett kanonskott som kom att avgöra matchen. Fel fot? Ja. Med hjärnan som vapen? Ja. Det var nämligen hjärnan som var Zidanes exceptionella kvalitet. Totalt överlägsen i sitt fotbollstänk såg han saker före alla andra och behövde ingen blixtrande snabbhet för att dominera mittfältet. Med oöverträffad känsla i foten slog han crossbollar, små instick och distansskott till rätt adress med sån ständig skärpa att lovorden haglade tätare än titlarna. Pelé kallade honom mästare, Beckenbauer ansåg honom vara en av historiens allra bästa. Cesare Maldini hade offrat fem spelare för att få ha Zidane i laget och Real-legenden Alfredo Di Stefano hyllade hans silkeslena fötter. Men djupast avtryck satte nog Thierry Henrys ord: - ”I Frankrike vet alla att Gud existerar – och att han är tillbaka i det franska landslaget”. [b]Den 9 juli 2006 munhugger Zinedine Zidane och Marco Materazzi med varandra.[/b] Framför världens uppspärrade ögon gör Frankrike och Italien upp i VM-finalens förlängning. Plötsligt vänder sig Zidane om och skallar Materazzi som faller till gräset och vrider sig i plågor. Zidane tar emot sin utvisning utan att blinka, lämnar planen utan att se någon i ögonen, utan att hämta sin silvermedalj. Och vid närmare eftertanke – varför skulle han? Materazzi förolämpade Zidanes familj, och försvarsmekanismen som skapats sedan barndomen fick Zidane att handla instinktivt men utan ånger. I hemmet låg troféer i överflöd, både mästerskapstriumfer och en trio i guldbollar som vittnade om att han trefaldigt prisats som världens bäste fotbollsspelare. I fotbollsvärldens minne förblir han en av de största som någonsin satt sin fot på planen, som med huvudet lämnade avtryck i två VM-finaler, som en elegant eminent som hela tiden låg steget före i tanken. Allt sitter i huvudet, och Zidanes huvud var ett unikum. \