Försvarets fanbärare

[b]Elegans före råstyrka. Laget före jaget. Och en pensionerad tröja i väntan på hans son. Milan-legenden Paolo Maldini var en defensiv dirigent av yttersta klass. Omöjlig att hata, omöjlig att glömma.[/b] \ [i]- "Han är den bäste försvararen i världen" - Fabio Capello.[/i] Curva Sud glömmer aldrig. De minns hur Gennaro Gattuso tog deras sida och räknade dem som mer än bara supportrar som hejar på laget. Han såg de som en tolfte spelare, som en extra styrelsemedlem, och han stod på supportrarnas sida i ur och skur. Sånt glömmer inte Curva Sud – den besitter ett långtidsminne som sträcker sig från en spelares karriärsbegynnelse till långt bortom dess slut. När det därför var upplagt för avslutningsfest den 24 maj 2009 vecklade curvans mest inflytelserika gruppering, Brigate Rossonere, ut en banderoll riktad mot AC Milans lagkapten: [i]”Grazie capitano! På planen är du en evig mästare, men du saknade respekt för de som gjorde dig rik”.[/i] [b]Paolo Maldini föddes den 26 juni 1968. [/b]Han var son till den italienske legendaren Cesare Maldini, härförare av Milans försvar under mästaråren på 60-talet. Cesares lagkamrat, svenske Nils Liedholm, lät lille Paolo debutera mot Udinese blott 16 år gammal och därifrån behövde ynglingen bara ett år på sig för att bli oersättlig. Maldini blev en stöttepelare i Milans försvarslinje med sin förmåga att använda båda fötterna och med tungviktare som Baresi, Costacurta och Tassoti bredvid sig. Tillsammans bildade de en kvartett klassad som en av världshistoriens absolut bästa, och Maldinis troféskåp fylldes i rask takt: sju ligatitlar, fem Europacup-guld (senare kallad Champions League), fem supercupstriumfer i Italien och Europa – samtliga bärgade med en och samma klubb. Maldini fortsatte att gå från klarhet till klarhet och levde på sin fantastiska elegans. Snittet på en glidtackling per två matcher vittnade om ett lysande positionsspel snarare än brysk råstyrka. Även i landslagströjan imponerade han med sina nya lekkamrater Fabio Cannavaro och Alessandro Nesta – den senare kom att bli Maldinis radarpartner i det rödsvarta mittlåset i början av 2000-talet. Maldini är med sina 902 framträdanden ohotad som etta i Milans topplista över spelare som gjort flest matcher för klubben. Utöver sina kvaliteter på planen ansågs han vara en gentleman ut i fingerspetsarna. Trots all uppståndelse och alla reklamavtal med Armani och Dolce&Gabbana stod Maldini stadigt med fötterna på jorden. Evigt ung såg han ändå karriärens slut som 40-åring, och Milan pensionerade hans tröja fram till den dag då någon av Paolos söner kliver in i A-laget. - Jag tycker mig ha åldrats med värdighet och känner mig fortfarande som en grabb i sinnet, sa Maldini efter sitt 800:e framträdande. [b]101 matcher senare, den 24 maj 2009, spelade Maldini sin sista match som professionell fotbollsspelare.[/b] Roma kom på besök till hemmaborgen San Siro och Francesco Totti såg till att förstöra festen på fältet med sitt matchavgörande 3-2-mål. Bakom den södra läktaren ville Brigate Rossonore inte vara sämre. De vecklade ut sin banderoll och kritiserade klubbens kapten. De menade att han stått på ledningens sida i tider då andra spelare tagit fansens parti. De var missnöjda med hans hyssjanden av de egna supportrarna som buade ut laget vid ställningen 1-4 i derbyt mot Inter. Hur Paolo Maldini reagerade på banderollen denna strålande vårdag? Han gav fingret åt supportrarna. Ändå är han dyrkad av Milan-fansen och klassas världen över som försvarsspelets främste förkämpe, lika skicklig centralt som på vänsterkanten. Och det var väl något om fem Champions League-titlar och 902 matcher i en och samma tröja? Fråga bara curvan, den glömmer aldrig. \