Mannen som enade en hel nation

[b]Ett land i krig, ett folk i splittring. En fotbollsstjärna som förändrade allt. Sagan om Didier Drogba suddar bort barriärerna mellan idrott och politik.[/b] \ Januari 2006. Elfenbenskusten har precis slagit Sudan med 3-1 och säkrat sin biljett till sommarens VM-slutspel i Tyskland. Didier Drogba faller ner på knä i omklädningsrummet och ber sin lagkamrater att göra samma sak. Han stirrar stint in i kameran och talar i direktsändning till det ivorianska folk han brinner för, till det splittrade folkslag som funnit en gemensam ledstjärna i Didier Drogba. - Invånare av Elfenbenskusten – från norr, söder, ost och väst – vi ber er på våra bara knän att förlåta varandra. En stor nation som Elfenbenskusten kan inte präglas av kaos för alltid. Lägg ner era vapen”. [b]2002 utbröt inbördeskrig i Elfenbenskusten.[/b] Efter en misslyckad statskupp mot president Laurent Gbagbo delades landet i två: den kristna regeringen i södern och de muslimska rebellerna i norr. Situationen förvärrades sedan i takt med den ekonomiska lågkonjunkturen. Då var Didier Yves Drogba en medelmåttig anfallare i franska Guingamp. Fem år gammal hade han flyttat från Elfenbenskusten till sin farbror i Frankrike för att spela fotboll, men återvände snart på grund av hemlängtan. Det var först när hela familjen tog flyttlasset över till Frankrike som Didier bestämde sig för att ge fotbollen ett helhjärtat försök. Trots sin professionalitet och näsa för mål dröjde det innan han blommade ut. Halvdana prestationer i Le Mans och ett svagt förstaår i Guingamp följdes dock upp av en lysande säsong som fick storklubben Marseille att värva anfallaren. I Marseille spelade han en enda säsong men kom att uppnå legendstatus. Understödd av yrvädret Florent Malouda öste Drogba in totalt 32 mål och från Englands blå huvudstadsdel visade Roman Abramovitj intresse. För en summa på 24 miljoner pund anslöt Drogba till Chelsea och förvandlades till en väloljad målmaskin utrustad med alla möljiga kugghjul. Fysisk styrka och blixtrande snabbhet kombinerades med skoningslöst huvudspel och torrt krut i båda fötterna. Didier Drogba växte till en av världens absolut bästa anfallare, och i Elfenbenskustens brandgula tröja bar han kaptensbindeln. I januari 2006 sköt han sitt landslag mot VM i Tyskland och när han föll ner på knä framför det ivorianska folket tände han en gnista som året därpå fick båda sidornas ledare att ingå ett politiskt fredsavtal. De var redo att lägga ner vapnen. [b]Tre år senare var det Afrikas tur att skina på världens stora scen.[/b] VM-slutspelet skulle första gången avgöras på den fattiga kontinenten, men Didier Drogba lyckades inte leda sina mannar igenom brasilianska och portugisiska hinder. Utslagna i gruppspelet siktade Elfenbenskusten i stället in sig på de afrikanska mästerskapen året därpå. Som i en saga hade Zambia nått final, men när Drogba stegade fram mot straffpunkten femton minuter från slutet skulle drömmen dö. Det gjorde den. Men bara för Drogba. Han bommade, och Zambia vann på straffsparkar. En vår senare lyfte Drogba mot himlen och mötte Juan Matas perfekta hörna med pannan. 1-1 mitt i Munchens röda gryta där Bayern hade all press och full kontroll. I straffläggningen skulle rättvisa skipas för Drogba. Han smällde in avgörandet, gjorde korstecknet och ögonen fylldes av tårar. Maximal klubblagsframgång i världens största sport. Men avtrycken han satt utanför planen var betydligt större. Didier Drogba enade en hel nation. Båda parterna i inbördeskriget blickade mot sin glänsande ledstjärna, oavsett om han stod i en blå fotbollströja eller framför en kamera i ett ivorianskt omklädningrum, och strålade samman i stolthet. Elfenbenskusten hade funnit sin gemensamma glädje, sin enande kraft – och Drogba försåg landet med finansiellt och materiellt stöd i både sjukvård och utbildning. Han tog plats i Time Magazines lista över de 100 mest inflytelserika människorna i världen, och han skänkte sin lön från sponsorer till bygget av sjukhus i huvudstaden Abidjan. Didier Drogba använde fotbollen som vapen för att skapa vapenvila och satte själv träffsäkra ord på sin påverkan: - Om jag vore en politiker hade mina ord berört en del människor. Men genom att vara idrottsman och neutral berör mitt budskap ännu fler. Fotboll är verkligen fantastiskt eftersom du kan få din röst hörd och sända budskap långt bortom sporten. \