Odödlig i evigheten

[b]Det har sagts att en människa bara kan bli odödlig på ett enda sätt: genom att glömma att han är dödlig. Francesco Totti verkar ha gjort det. Han fryser tiden, trotsar åldern och i evigheter fortsätter han styra den rödgula armén.[/b] \ [b]Matcher är till för att vinnas, lag är till för att ledas.[/b] Den 17 juni 2001 smälte dessa fakta samman när Roma gjorde upp med Parma i Olimpicos häxkittel för att bärga scudetton. Först in på planen stegade Francesco Totti. På pannan satt ett vitt stålband, runt armen en gul kaptensbindel. Det här var matchen han drömt om ända sedan han som barn förstått att han var menad att spela fotboll och inte jobba på sin älskade bensinmack. Hemmaplan, allt i egna händer. Hans klubb, som aldrig varit en gigant i fotbollsvärlden, blickade på portens vida gavel. Himmelriket väntade. Francesco Totti föddes för att spela den här matchen, och han gjorde det med hela Roma bakom sig. 18 minuter in i matchen högg han i sten det som stod skrivet i stjärnorna. Han lät ödet dansa över Olimpico som en gudomlig aura när han knorrade in 1-0 med yttersidan, rusade mot fansen i vild eufori och slet av tröjan utan att kaptensbindeln lämnade armen. Där och då stod Totti på en av världens absoluta toppar. Han var härförare i ett Roma som äntligen glimrade i den vackraste himlen, spelfördelare i ett urstarkt italienskt landslag som törstade revansch efter den snöpliga finalförlusten i EM året innan - en final där Totti utsågs till matchens lirare. Utrustad med gudabenådad spelvision, tvåfotad bollkänsla och fantastisk teknik var han redo att skriva in sig i historien. [b]Historien tog en annan väg, ödet gjorde en kovändning[/b]. De kommande åren glänste Totti mot bottenlag som Siena och Empoli men hade förtvivlat svårt att hävda sig i seriefinaler mot Milan. Men han var fortfarande en av sin generations absolut största talanger och när EM 2004 drog igång tippades Totti bli slutspelets självklare kung. Så blev det inte. Han spottade sig ur turneringen, stämplade sig själv som en förlorare. De kommande åren fick han aldrig egentlig upprättelse. Visst, han vann Guldskon 2007, han fortsatte att leverera på löpande band i sitt älskade Roma. Men hans bäst-före-datum hade gått ut enligt dagens slit-och-släng-samhälle. Totti var en åldrande, överskattad trotjänare som bränt alla sin broar och rättvist försatts i fotbollens fängelsehålor för all framtid. Men under 2011 tog en svindlande vår fart. Efter att ha varit bänkad under stora delar av hösten började Totti briljera som i fornstora dar. Han sänkte Udinese när kampen om Europaplats stod och vägde, och han sköt Lazio i sank med två mål i ett derby för råskinn. Under ledning av sin gamle anfallspartner Montella fann Totti återigen sin själ och spred en majestästisk aura runtom sig. Sedan följde ett år där spanske Luis Enrique förgäves försökte förvandla Roma till en slags miniatyr av hans Barcelona. I somras anlände Zdenek Zeman, världens mest offensive stortränare. Totti flyttades ut till vänster i anfallet, precis som när Zeman basade över Roma i mitten av 90-talet och fick Totti att explodera. Resten är ett bevis på en stor fotbollsspelares odödlighet. [b]Många spelare faller vid motgångar[/b]. De klarar inte av skadorna eller den psykiska pressen från medier och tränare. Andra förlorar sin snabbhet men vässar sin teknik för att ständigt hålla sig i duglig kvalitet. Vissa växer i motgångar och konfronterar allt i sin väg. Francesco Totti går att klassa som en uträknad 36-åring, utsedd av Gazzetta dello Sport till höstens bäste spelare i Italien, med förmågan att försätta fantasterna i förvirring: vad är egentligen grejen med den där Totti? Grejen med den där Totti är hans evighet. Jag talar då om hans överlägsna spelförståelse och passningsfötter som enligt mig är världens bästa, om hans svävande spelstil som borde vara omöjlig för en 36-åring, om hans förmåga att alltid motbevisa tvivlarna och fortsätta klättra oavsett om han nått toppen eller inte. Behöver jag ens nämna hur odödligt hans namn är efter att han genom åren nobbat anbud från Real Madrid och Barcelona för att spela i ett Roma som aldrig varit en storklubb? Världen må inte förstå Francesco Tottis storhet, men i Rom är han större än påven - och där kommer hans namn eka i all evighet. \