Vem ska hata dig nu?

\ [b]Lugnet har börjat glida över euforin. Glida över. Inte tränga undan. Vad fan hände egentligen? Zlatan Ibrahimovic var Zlatan Ibrahimovic, det var vad som egentligen hände. Den här texten blir lång. Den kunde varit mycket längre. Z. Jag säger som Simon Bank när han beskrev CL-finalen 2005 mellan Liverpool och Milan: "Frågan är inte om de var värda segern, frågan är om vi var värda att se på".[/b] Gårdagskvällen var en sån där ofattbar stor afton som ännu inte riktigt sjunkit in. Zlatan är samtidigt en så stor spelare att det egentligen är obegripligt, att vi inte förstår att en ny Ibra inte kommer tändas på den svenska stjärnhimlen på många år. I mina ögon är han världens tredje bäste spelare, men igår var det som att han tog älgande kliv som för första gången på allvar hotade Messis och Ronaldos dubbeldominans som eminenser på den åtråvärda fotbollstronen. Å andra sidan går det att hitta argument för att Zlatan är en större fotbollsspelare än båda. Vi har Messis pulvrisering av allt vad målrekord står för - men vi har Zlatan som tar med sig en vinnande aura vart han än drar medan lille Leo nöjer sig med Kataloniens trygghet. VI har Ronaldos fysiska fulländning - men vi har Zlatans stenhårda, monstruösa kropp som stångar iväg försvarare åt höger och vänster. Och så har han ju en fotbollshjärna, ett gudabenådat spelsinne, som ingen av de andra två är i närheten av. Iniesta och Özil möjligen, troligen. Men av topptrion är det bara Zlatan Ibrahimovic som välsignats med två briljanta hjärnhalvor ständigt fungerande så länge matchen spelas. Samtidigt som Ibra klättrade allt närmare Messi och Ronaldo så smällde han till Erik Almqvists rasistiska mannar med en örfil som vibrerade hela vägen ut till riksdagshuset. Gott så? Nej. Kritikernas hem, Zlatans kritikers ointagliga fästning, heter England. Orden har alltid haglat tätt: han presterar aldrig i stora matcher, han är alltid värdelös mot engelskt motstånd. För feg för att prova på Premier League. Vad gör den store Zlatan då? Han vrickar upp 1-0 i Joe Harts vänstra kryss och blir tidernas förste målskytt på en ny nationalarena, i ett land där han redan är tidernas bäste fotbollsspelare. Han kvitterar till 2-2 med all klass och ingen tvekan när han bröstar ner bollen till ett perfekt skottläge för sin dödliga högerfot. Poetisk rättvisa dansade över Friends Arena när han fick kröna insatsen med ett tredje mål, en frispark som Sinisa Mihajlovic hade varit någorlunda stolt över. Gott så? För en vanlig spelare, ja. För Zlatan Ibrahimovic? Han sparade det bästa till sist. [b]Ett nytt underverk[/b] 2004 vinklade en stormande stortalang in en klackspark över världens bäste målvakt och klev över tröskeln. Han blev en superstjärna. Han blev Ibracadabra. Målvakten hette Gianluigi Buffon och konstaterade med sin charmigt frispråkiga tunga att det var "un grandissimo gol". Ibrahimovic rusade längs allt vad en långsida stått för, slet sönder stämbanden och ville ta hela arenan i sin famn. Några år senare klackade han in ett mål för Inter. I samma sekund gick José Mourinho emot sina kylslagna principer och fick glädjefnatt längs San Siros träningsbänk. Ibrahimovic vann skytteligan, zingaron fullbordade sin övergång till il genio - och Barcelona visste vem de ville ha. Igår? Ni kan historien. Men vi tar den en gång till. Sveriges ensamme majestät följde bollen med blicken, lyfte mot himlen, voltade baklänges i en mästerlig cykelspark och 1,9 sekunder senare låg bollen i nät. Perfektion? Perfektion. Hur i Guds namn kan han akrobatiskt tajma den så olagligt klockrent att den dyker ner i precis rätt läge, precis under ribban, precis intill stolpen, precis förbi försvararens ben? Hur kan han få till en sån otrolig kombination av höjd och kraft i tillslaget från 25 meter? Hur kan han millimetriskt precist träffa bollen med den millimetriskt precisa delen av sin fot för att bollen inte ska fara ut i natthimlen som han sekunderna senare förvandlade från svart till gyllene? Alla som har gjort en bicycleta vet att minsta, verkligen minsta, snedträff ger en helt annan bollbana. Zlatan vet också. Men han vet också hur man träffar perfekt. Perfektion. I mina ögon ett av historiens allra vackraste mål, jämsides med Diego Maradonas soloräd 1986. [b]Zlatan Ibrahimovic visade igår att han är en av Sveriges absolut största människor genom alla tider. Eller ja, kanske borde vi säga att igår fällde han den sista droppen i bägaren. Den rann över så våldsamt att även den mest trångsynte ville ta en dusch. Det går inte längre att ignorera. Det går inte längre att förneka. Alla drömmål, alla minnen, all glädje han gett supportrarna är så ofantligt stort att det inte går att begripa. Den väg han banat för ungdomar som är annorlunda, med invandrarbakgrund, är så ovärderlig att det inte är någon slump hur modigt Alexander Kacaniklic tagit för sig på knappt ett halvår. Den aura som omger Sveriges störste fotbollsspelare genom tiderna är så majestätisk och snudd på gudomlig att det egentligen räcker med tre ord för att beskriva detta fenomen, detta unikum. Zlatan är Zlatan. Gott så.[/b] [youtube]