Princes of Persia

[b]De förlorade sönerna behövde en främmande kung för att komma hem. Iran är i VM tack vare en portugis, ett hav av hemmasupportrar – och ett knippe fotbollsspelare som återvänt till sitt land.[/b] \ [i]En bit in i andra halvlek snor Reza Ghoochannejhad bollen från en sömnig korean. Vägen till målet är lång, men vägen till hemlandet var ännu längre. Den lille prinsen skruvar iväg ett skott strax utanför straffområdet och följer bollen med blicken…[/i] [b]Även om ni tröttnat på allt tjatter om Iran och politik tänker jag börja i den änden. [/b]Det känns fel att göra annorlunda, orättvist att lägga fotbollspusslet utan att först servera den politiska måltiden. 1979 utbröt den iranska revolutionen under ledning av ayatollah Khomeini. Målet var att störta den sittande kungen – shahen – med löften till folket om att slå in på en demokratisk väg av rättvisa villkor och krympta klyftor. När uppdraget var slutfört vände sig Khomeini och hans islamister till sina allierade. De var socialister och liberalister – och de var naiva nog att tro att de skulle få sin bit av kakan. Förföljelsesmällar och förtryckssparkar måttades mot alla som motsatte sig det nya styret, mot alla som muttrade över Irans förvandling från monarki till islamisk republik. Konsekvens? Sex miljoner iranier flydde. De tog sig till Tyskland, till Holland, till Kanada – långt bort från sin moder jord och sitt fädernesland. *** Carlos Queiroz är inte så lik alla andra. Han är en tränare som blivit sparkad från Real Madrid efter en säsong, avstängd från Portugals landslag efter en drogincident och aldrig fått något riktigt erkännande på de största scenerna. För över tio år sedan snubblade jag över en intervju med honom på Eurosport. Queiroz reflekterade över Real Madrids 1-1 borta mot Partizan Belgrad och skippade struntsnacket om hur duktiga motståndarna varit som kämpat i nittio minuter. I stället talade han om sina spelare och betonade att de inte var några maskiner som kunde spela tre matcher i rad trots att de haussats upp som utomjordiska giganter. På den tiden ledde Queiroz ett Real Madrid med stjärnor som Zidane, Figo och Ronaldo. Namnen klingar högre än Davari och Dejagah, men frågan är vilken roll det spelar. [b]Svaret? [/b]Där dåtidens Real sågs som ett hjärtlöst filmföretag har dagens Iran vuxit fram till ett landslag som välkomnar hem förlorade söner och vinner fotbollsmatcher. [b]I spridda delar av världen föddes fyra fotbollsspelare mellan åren 1986 och 1988.[/b] Alla hade minst en förälder med iranskt påbrå, men de som var tillräckligt skickliga valde andra landslag i ungdomsåren. Ashkan Dejagah föddes visserligen i Teheran, men flyttade därifrån som ettåring och kom att spela för Tysklands ungtuppar. Reza Ghoochannejhad och hans familj tog flyttlasset från Mashhad till Holland där han representerade U19-landslaget utan att nå högre höjder. De andra två? Mehrdad Beitashour växte upp i Kanada och spelar i Vancouver Whitecaps, medan tyskfödde Daniel Davari vaktar målet i Eintracht Braunschweig. [b]Gemensam nämnare?[/b] Föräldrar på flykt från förtrycket, fast beslutna att främja en ljus framtid för sina ungar. Men vad händer när hemlandet har en förbundskapten som inte nöjer sig med spelarna från den inhemska ligan? Vad händer när Carlos Queiroz inser att landslagslirarna knappast kommer upp i samma standard som legendarerna Ali Daei och Ali Karimi? Vad händer när han lyfter luren och påbörjar övertalningsprocessen för att vässa slutspelsknivarna som ska sprätta upp kvalmotståndarna? Efter fem matcher hade Iran skrapat ihop sju poäng och bara gjort två mål. Till hemmamatcherna fortsatte ändå gigantiska supporterskaror strömma in och bland alla kvalspelande fotbollslandslag hade Iran högst publiksnitt. Nittioentusen ena matchen, nittiotusen andra – och mot Qatar kom hundratusen åskådare. På planen brakade spelarna ändå in i väggen. Human Azafeli, landslagets assisterande tränare under VM 2006, såg hur fler och fler skakade på huvudet. [b]- Medierna och ledarstaben i Iran var missnöjda.[/b] Ryktena tog fart om en möjlig avgång, om en flyende förbundskapten som misslyckats skörda frukten av sin filosofi. [b]Men ganska exakt där och ganska exakt då vände den negativa trenden.[/b] I sin debut gjorde Ashkan Dejagah två mål och på de fyra följande matcherna satte Reza Ghoochannejhad tre. Till råga på allt spelade de uppenbarligen med hjärtat. [b] - Fansen vill ha spelare som kämpar för landet och flaggan, sådana som Dejagah och Reza, sa Azafeli.[/b] Queiroz gick från hånad till hyllad, Iran från förlorare till vinnare. Sen åkte landslaget till Sydkorea för att spela en avgörande kvalmatch. När biljetten till Brasilien säkrades stod Carlos Queiroz i stormens öga och talade om vikten av förberedelserna för att kunna överleva gruppspelet. Han hade byggt upp ett lag med solid defensiv, med tydliga riktlinjer, med benhård organisation. Utan att blinka hade han fattat beslutet att hämta hem Irans förlorade söner för att spela fotboll för sitt land. [b]- I ett så konservativt land som Iran är det svårt att tala om reformer och förändra inpräntade vanor, men mitt mål är att göra iranierna lyckliga. Det här är vårt VM, det är dags att visa världen att Iran är ett fotbollsland.[/b] Om Iran verkligen är ett fotbollsland? Azafeli lärde sig i alla fall någonting under sin tid som assisterande tränare. [b]- Fotboll är en del av vår kultur och erbjuder en väg tillbaka till rötterna för iranier i diasporan. Och för invånarna innebär fotbollen en möjlighet att hålla ihop oavsett kulturell bakgrund eller politiska åsikter. De känner sig enade.[/b] *** Hur VM-biljetten bokades? En bit in i andra halvlek snor Reza Ghoochhannejhad bollen från en sömnig korean. Vägen till målet är lång, men vägen till hemlandet var ännu längre. Den lille prinsen skruvar iväg ett skott strax utanför straffområdet och följer bollen med blicken. Mål. Eufori. [b]Trettio minuter senare blåser domaren av matchen och Iran är klart för fotbolls-VM. [/b] \