Fotbollskriget

[b]Var går gränsen mellan idrott och politik? Inte i Centralamerika, inte mellan Honduras och El Salvador. Resan till 1969 tar oss till tre kvalmatcher som blev startskott för fotbollskriget.[/b] \ Min första reaktion? Irritation. Hur kan Honduras vara klart för VM? Hur kan ett landslag utan en enda skinande stjärna på fotbollshimlen sno en biljett till världens största fest medan Zlatan Ibrahimovic blir nekad vid entrédörren? Men nu är det som är, så frågan blir vad som blir. Dags att luska fram smaskigheter om det där lilla landet i Centralamerika, om nationen som svenska skolbarn bara känner till tack vare Monika Zaks gripande roman ”Alex Dogboy”. Honduras är tydligen rikt på guld och silver, och då talar vi om naturtillgångar snarare än medaljer. Honduras har en stor svart klyfta som skiljer rikemansriddarna från fattigmännen. Honduras… [b]Vänta nu. [/b]Vad menas med fotbollskriget, det som utkämpades 1969 i ganska exakt hundra timmar? Glöm irritationen. Glöm Zlatan. Glöm allt utom fotbollskriget i Honduras. [b]Vi förflyttar oss till skarven mellan 1950- och 1960-talet och till grannlandet El Salvador. [/b]Historikern David Goldbatt kom att kalla landet för ”den mest groteskt ojämna landfördelningen i en groteskt ojämn del av världen”. I tydligare termer: El Salvador var överbefolkat. De rika mådde bra, de fattiga fick knappt plats. På andra sidan gränsen låg Honduras och gapade sex gånger så stort men hälften så tomt. Så vad gör en hopklämd, hoppressad bondebefolkning som ser möjligheten till ett bättre liv? De fångar den utan att blinka. Trehundra tusen salvadoraner stack iväg till Honduras, men hann knappt tända sin livsgnista förrän ekonomiska eldar reste sig mot skyn. Regeringen införde en jordreform och tårtbitarna blev plötsligt fler för de välmående, färre för bönderna. Salvadoranerna tvingades tillbaka till hemlandet, men hemlandet blockerade vägen tillbaka. Anledning? Som alltid ligger en slumrande skräck i de styrandes själar. Om pöbeln reser sig mot eliten kan balansen bli rubbad, maktordningen förändrad. El Salvadors regering ville inte riskera ett uppror och sådde istället förvirrande frön i sina hemskickade bönders sinnen. Hur? Jo, genom påståendet att marken de hade blivit bannlysta från tillhörde El Salvador. En grumlig gränsdragning gjorde att många trodde på lögnen, och honduranerna dundrade av ilska. Snart började länderna trakassera varandra. De trappade upp den infekterade stämningen och tidningsterroriserade varandra med propaganda som vapen. Sedan kom fotbollen. Sedan kom de tre matcherna. Sedan kom den där bloddroppen som fick bägaren att rinna över. VM i Mexiko väntade runt hörnet och både Honduras och El Salvador hade slutspelet i sikte. Problemet var att ödet var på sitt mest lekfulla humör. [b]De färska fienderna skulle möta varandra i kvalspelet, i ett dubbelmöte med en match vardera på hemmaplan.[/b] Många insåg faran – alla höll andan. Den första ronden ägde rum i Tegucigalpa, Honduras huvudstad, och när de salvadorianska spelarna slog sig till ro i hotellet hördes oväsen. Honduraner stod utanför och skrek sig hesa för att förstöra sömnen för motståndarna. Den här matchen var förbjuden att förlora, förpassad till en förberedelsefas där alla medel var tillåtna. Dagen därpå skickade Roberto Cardona in 1-0 i slutminuterna för sitt Honduras, och 18-åriga Amelia Bolanos var förkrossad framför tv:n. Hennes El Salvador hade förlorat. Reaktionen? Hon rusade till sin pappas byrålåda, drog fram pistolen och sköt sig själv till döds. Det hette i tidningarna att den unga flickan inte stod ut med att se sitt fädernesland på knä. [b]Inför returmötet var salvadoranerna redo för revansch på alla fronter. [/b]Först trängde en supporterskara ihop sig utanför spelarhotellet och kastade ruttna ägg och döda råttor genom rutor man redan krossat. Sen var det tid för match. Uppgifterna går isär, men de gästande spelarna kördes till arenan i antingen skottsäkra bilar eller nationens pansarvagn. Minuterna före avspark brändes Honduras flagga på innerplanen och istället hissades en söndersliten disktrasa upp framför ögonen på en jublande publik. När nationalsången dånade blev den söndervisslad av salvadoranerna och efter matchen var Honduras förbundskapten Mario Griffin en lättad man. Hans lag hade förlorat med 3-0. [b]- Det var tur att vi förlorade, annars hade vi blivit dödade.[/b] Landslaget överlevde – två landsmän mördades direkt efter matchen. Resultatet tvingade fram ett tredje möte på neutral plan i Mexiko. Honduras hämtade upp två underlägen efter en dubbel av den lille kaninen Enrique Cardona, men då slog salvadoranerna över till brutaliteten. De sparkade ner honom tills han inte kunde stå på benen. El Salvador vann på förlängning och dagen därpå sa man upp alla avtal med Honduras. Tydligen hade den honduranska regeringen inte tagit ansvar för skadorna man åsamkat det salvadoranska folket, och fotbollen hade gett konflikten sin sista knuff mot krigets avgrund. [b]Två veckor efter matchen gick El Salvador in i Honduras. [/b]En skräckslagen befolkning började spika igen fönstren och förbereda sig för belägring – en rakryggad regering slog tillbaka. Hundra timmar senare lade sig krutröken över sextusen döda kroppar och femtiotusen hemlösa. Kriget var över bara fyra dagar efter att ha startat sedan Organization of America States övertalat El Salvador att dra tillbaka sina trupper. Trots sporadiska strider de kommande åren var den värsta mardrömmen över, och i april 2006 träffades ländernas presidenter och tog varandra i hand. Den där grumliga gränsen var äntligen dragen med orubbligt bläck. [b]Vi har inte blivit mycket klokare på vad Honduras egentligen är för landslag idag, men vi vet att fotbollen är ett förträffligt förstoringsglas att sätta mot samhället. Erik Niva är Sveriges bästa sportjournalist för sin förmåga att skänka förståelse för planeten genom att förvandla den till en boll Det naiva tjatet om att idrott och politik inte går hand i hand behöver inga fler motbevis än hans bok ”Den nya världsfotbollen” – eller om ni så önskar räcker det med de stekheta sommardagarna 1969 för att bli övertygad.[/b] \