En för alla...

[b]Senast sköt de sig själva i foten – nu ska de franska musketörerna gå under samma fana och utmana de skickligaste svärdsfäktarna.[/b] \ Häromsistens publicerade professor Claudia Senik en studie i det franska folkets psykiska hälsa. Hon pekade på en ond cirkel som får fransmännen att känna sig miserabla när de egentligen borde må bra, och så satte hon fingret på vad hon tyckte var fel. Det hette att utbildningsväsendet var under all kritik, men främst placerade hon rampljuset på den kulturella mentaliteten, den som ligger ingrodd som ett abstrakt frö, den som förnekas av de där förespråkarna av blanka blad. Den som lagt grunden för sorgen. [b]- I många fattiga länder är folk lyckliga med vad de har. Vi fransmän bara klagar på ett sätt som skadar moralen.[/b] På fotbollsplanen spelar Frankrike egentligen en lika fin fotboll som alltid. Vi klär spelarna i metaforrustningar genom att kalla dem för musketörer. Franck Ribery är den ädle Athos, han som envetet jobbar vidare trots livets orättvisor eftersom han är medveten om att de tappraste krigarna utkämpar de svåraste striderna. Karim Benzema är Porthos, ödmjuk och varm tills fienderna drar fram svärden och tvingar honom hugga mot målet. Trion fulländas av kapten Hugo Lloris, den underskattade målvakten med lika lysande beslutsfattning som musketören Aramis. Men där finns också ynglingen, det lilla underbarnet som springer ifrån tiden och slår sig in i sällskapet med enastående mod och bristande tålamod. Paul Pogba är D’Artagnan och kan bli bäst av alla. Så bra är han. Frankrikes fyra främsta fotbollsspelare är nyckelspelare i tre av världens största klubbar. Ändå surrar förhandstipparna om Spanien och Brasilien, om Holland och Tyskland. Frankrike är lite bortglömt, lite förfallet, lite för benäget att sätta krokben för sig självt. [b]Den kulturella mentaliteten var det, ja.[/b] Man ska aldrig generalisera, men kan aldrig låta bli. Därför kan ni ta min följande förutfattade mening med en nypa salt, om ni så önskar. Fransmän älskar allt som har med fransmän att göra. Pratar du engelska? Lär dig franska. Gillar du italiensk mat? Prova det franska köket. Tror du på Manchester Citys miljardbygge? Titta istället på Paris Saint-Germain. Och tillbaka till studien menar professor Senik att den franska kulturen lär sin folkgrupp att vara dyster. Invandrare som först var lyckliga övergår till att må dåligt när de ömsar skinn från utländskt till franskt, och självmordssiffran har stigit rejält på sistone. [b]Fotbollslandslaget?[/b] I tre raka slutspel har truppen varit slagkraftig nog att nå semifinal. I tre raka slutspel har Frankrike spelat kvartsfinal en gång. De andra två nådde man inte ens dit. Det är illa nog – det blir värre när man dyker in i en ocean av orsaker. EM 2008 slutade i fiasko efter att Frankrike svepts undan av holländska och italienska vågor. Turneringen hann inte ens ta slut innan havet stormade. Fansen krävde förbundskapten Raymond Domenechs avgång, men fotbollsförbundets president Jean-Pierre Escalatte var först ut med att försvara honom. [b]- Den modigaste lösningen är att inte följa den allmänna opinionen eller mediernas önskan. Allt handlar om att landslaget måste bli mer öppet. Spelarna måste bli tillgängliga och inse att de är här för att folk älskar dem. Om vi inte betalar tillbaka så klipper vi bandet med supportrarna.[/b] Escalatte hade en poäng. Fotbollsförbundets egen ordförande kritiserade spelarnas nonchalans och ställde sig bakom befälhavaren. Trots att den gamle kejsaren Zinedine Zidane föreslog potentiella ersättare hände ingenting. Två år senare var det som att precis allting hände. När Domenech basade över sin trupp i Sydafrika-VM hamnade han på kant med Nicolas Anelka efter att ha ropat på honom att falla djupare ner i banan i matchen mot Mexiko. Anelka skrek tillbaka. [b]- Fuck off, sköt det här skitlaget ordentligt istället![/b] Frankrike fallerade totalt. Domenech har i efterhand gett ut en bok som är skriven i dagboksform och full av hans personliga upplevelser från turneringen. [b]- Anelkas förolämpning rev ner alla barriärer av åldrar, positioner, hierarkier… Han dödade truppen.[/b] När spelarna valde att ställa sig på Anelkas sida skriver Domenech att ”det var nog, jag ville gå” och att ”jag inte brydde mig om de här dumma grabbarna”. De dumma grabbarna svarade på sitt sätt och strejkade från träningarna – mitt i ett VM-slutspel. Kulturell mentalitet eller inte – alla satte sin personliga prestige före landslagets bästa, och egentligen var det här bara droppen som fick bägaren att rinna över. Redan några dagar före matchen mot Mexiko var Domenech trött på allt: [b]- Jag hade ingen energi kvar, jag vill härifrån.[/b] Domenech fick som han ville, andades morgonluft efter att nästan ha drunknat till döds. Förbundet backade upp Anelka, stöttade truppens träningsstrejk och krutade iväg kritik mot förbundskaptenens vägran att skaka hand med Sydafrikas store man Carlos Alberto Parreira efter den sista gruppspelsmatchen. Domenech fick lämna, Laurent Blanc ersatte. Resultat? I EM 2012 åkte Frankrike ut efter att ha sjabblat bort chansen mot ett avhängt Sverige. De sköt sig själva i fotbollsfötterna och lät Sebastian Larsson hamra in den sista spiken i kriskistan. Blanc lämnade, Didier Deschamps ersatte. Nåväl, efter varje skymning kommer en gryning. Ibland är fotboll inte svårare att förstå än att den handlar om cykler. Storheter kommer och går, sporten består. Frankrike är ju landslaget som vann EM och VM i skarven mellan 1900- och 2000-talet, och Frankrike är ju landslaget som i höstens playoff reste sig från de döda. Efter 0-2 i Kiev slog man tillbaka Ukraina med 3-0 hemma i Paris. Folket må vara olyckligt, självmorden näst flest i Europa – men nu börjar bollbegåvningarna äntligen fäktas förträffligt igen.[b] I det förra VM-slutspelet var det en mot alla och alla mot en – nu borde musketörerna en gång för alla visa vad de egentligen står för.[/b]